Jan Guillou - Anteckningar från aftonsången.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou är, som bekant, en författare och journalist som uppnått den aktningsvärda åldern av 81 år. En ålder som faktiskt är ganska på pricken densamma som medelivsåldern för svenska män. Pensionsåldern är som bekant f.n. 67 år och har man inget vettigare för sig från pensionsdagen så kan man alltså räkna med att få sitta på en parkbänk i närmare 15 år och mata duvorna eller vad man nu gör när man sitter där.

Men Jan Guillou har i sanning haft vettigare saker för sig genom åren, dvs både före och efter den formella pensionsåldern. Om man bara tänker på de böcker han producerat ensam eller ibland tillsammans med en annan författare så är antalet räknat från debuten 1971vare sig mer eller mindre än femtiofem stycken, inkl. den senaste Anteckningar från aftonsången. Häpnadsväckande. Och då vet vi ju alla på ett ungefär allt vad han som mediepersonlighet gjort och fortfarande gör utöver sitt författarskap. Hur har mannen orkat, kan man undra.

Om man stannar ett ögonblick vid hans författarskap kan man ju tex nämna de tretton romanerna om Carl Hamilton, de fyra om Arn Magnusson och de tio som utgör romansviten Det stora århundrandet för att omfattningen och betydelsen av hans författarskap ska bli någorlunda tydlig. Jag menar att nämn någon annan svensk författare som har producerat tillnärmelsevis lika många böcker som blivit både lästa och omtyckta. Och för den delen omskrivna.

Jag menar inte att hans författarskap tillhör det som måste ingå som en viktig del av den svenska litteraturhistorien, men jag menar att det bör omnämnas med respekt. Lite konstigt tycker jag nog det är att han inte nämns med ett ord i Natur och Kulturs i övrigt utmärkta närmast tusensidiga – med två tättskrivna spalter på nästan varje sida - litteraturhistoria från 2021, som är den senaste jag läst, även om ambitionen där är att omfatta vare sig mer eller mindre än hela världens litteraturhistoria. Och där platsar väl trots allt inte mr G.  

Fast, i rättvisans namn, när jag nu bläddrat igenom tre andra lite äldre litteraturvetenskapliga verk med focus på Sverige som jag har i bokhyllan, så finns han ju där, om än inte nämnd i så värst positiva ordalag. Norstedts Litteraturhistoria i Sverige tycker sig kunna konstatera att böckerna om Carl Hamilton ”trots ett gravallvarligt utnyttjande av agentromanens allra enklaste klichéer och schabloner har … tvingat också en bildad läspublik på knä”. Göran Hägg tycker sig i Den svenska litteraturhistorien kunna konstatera att Hamiltonböckerna är ”muskel- och vapendyrkande berättelser” som blivit en kommersiell succé. Också Den svenska litteraturen under redaktörskap av Lönnroth m.fl. konstaterar att Hamiltonböckerna var ”dagsaktuella och samtidsdebatterande” och att de också ”fört med sig ett förnyat intresse för Guillous övriga produktion”. Och så blev det ju.

Men med detta sagt – naturligtvis är inte allt han skriver allt igenom bra. Hur ska man kunna begära det? Så menar jag tex att de tre senaste romanerna – Den som dödade helvetets änglar, Eventuellt uppsåt – att döda ortens änglar och den här nu aktuella Anteckningar från aftonsången – i och för sig mycket väl kan läsas en dag när man inte har något bättre för sig, men man kan alltså lika så bra låta bli. För både han själv och inte minst andra författare har skrivit bättre böcker som man kanske hellre kan ägna sin åt. Eller träffa barnbarnen.  

Jag tror också, men här kan jag förstås mycket väl ha fel, att Guillou själv ser de här tre böckerna som en slags pensionärsterapi. Orken finns inte, tänker jag mig att han tänker, att starta något nytt stort romanprojekt eller ens att skriva enskilda romaner som kräver tid, engagemang, förberedelsearbete och kanske rentav ett särskilt intresse så därför, tänker jag mig alltså att han tänker, sätter jag mig vid mitt skrivbord med min fina montblancpenna beredd och skriver mer för att få tiden att gå, men förstås ändå för att det ska bli så bra som möjligt. För enkelhetens skull låter jag två av mina forna hjältar Erik Ponti och Carl Hamilton spela huvudrollerna i böckerna. Alltid blir det något. Kanske rentav något någorlunda läsvärt om än inte, kanske han tänker, en ny Ondskan eller en ny Brobyggarna.  Och, kan jag meddela, det blev inte det – men ändå alltså något någorlunda läsvärt.

Nå. Men vad om Anteckningar från aftonsången? Kort sagt: den är inte en särdeles bra bok. Enligt förslagstexten på dess omslag ska den handla om våra svenska högerextremister som hotar, och för den delen mördar, kvinnliga journalister. Och det gör den ju för all del. Till viss del. Men mest tvingas vi läsa återkommande långrandiga avsnitt om hur Ponti tvingar sig igenom en text han skriver för SVT om slaget vid Svensksund där den svenska flottan år 1790 under Gustaf III till allmän förvåning lyckas besegra den ryska. Men även den i andra sammanhang återkommande KGB-historien tragglar han sig igenom också nu – hade han eller hade han inte ett samröre med KGB som han fick eller inte fick betalt för. Ja det är den nästan eviga frågan. Sanningen i denna affär vet väl bara Expressen allena. Fast Guillou för ju till ett antal rader i boken om affären.

Han vevar också på om annat ovidkommande. Men varför han försöker ta ära och heder av ett par aktuella kvinnliga författarkollegor – främst Lyra Ekström Lindbäck – fattar jag verkligen inte. Är gubben rädd för konkurrens om oss läsare? Eller vad är det fråga om. Gammal vanlig kvinnoskräck? Ja antagligen.

Och så plockar han i boken de evigt återkommande blommorna som han sätter i små vaser när hustrun kommer hem till honom på fredagarna från jobbet i stan. Säkert gläder det henne tänker jag. Men vi läsare blev ju trötta på detta blomsterplockande redan i den första av de nu aktuella tre böckerna.

Fast ibland glimtar det ju till – som när hans skriver om hur förlagen, dock inte hans eget förstås, kämpar om de få läsvärda svenska författare han menar finns och som själva eller genom den nya företeelsen litterära agenter köper upp löftena. Ja sådan är kapitalismen. Men det om något borde han ju veta det mesta om.

Men hursomhelst – sidorna i boken flyter på och minsann om vi inte i slutet av den får läsa om det som den tydligen egentligen skulle handla om – den svenska högerextremismen. Och den lyckas förstås Ponti och Hamilton, den senare boken igenom utrustad med ett stenansikte, besegra i grunden. Läsaren, och kanske det svenska folket, andas ut.

Och snipp snapp snut – så var boken slut. Och den får av ren välvilja tre stars av fem i läsbetyg. Fast en fråga återstår – hur kan hans hustru förläggaren, som enligt uppgift läser varenda rad han skriver, ha släppt igenom denna mindre goda bok. Se där ett stort mysterium. Ännu olöst. Skulle just denna fråga närma sig en lösning i nästa pensionärsbok av Guillou, så kommer jag nog inte att vara med som läsare kan jag avslöja. Sorgligt men sant. Fast möjligen ska "aftonsången" i romanens titel tolkas som ett litet dolt budskap till oss läsare. Vad vet man. 

 

Sven Olov Karlsson - Bygdedjuret

Augustpriset 2024 vanns som bekant av Tony Samuelsson för hans bok Kungen av Notstratien, vilket säkert kan vara välförtjänt. Men vad vet jag – boken står ännu och gonar sig i min bokhylla för oläst, viket också den samtidigt till priset nominerade Den första boken av Karolina Ramqvist gör. Men varför Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson, som jag nu läst och gett fem stars av fem som mitt eget läsbetyg, inte ens var nominerad till detta vårt förnämsta litterära pris förvånar mig måste jag säga. Kanske, tänker jag, skulle den rent av kunnat kammat hem priset. Kanske, men om sådant vet man ju inget. Men min förvåning för den uteblivna nomineringen delas säkert av alla de som köpt, läst och uppskattat denna starka och rika och dessutom omfångsrika roman. Vilket är en hel del enligt min bokhandlare. Nå, nog om det.

”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria”. Så inleder Sven Olof Karlsson sin roman eller, om man vill se det så, sin autofiktiva berättelse som går från livet på gården i Västmanland där han lever och växer upp med sin hårt arbetande pappa, sin alltmer tröttkörda mamma och sin, måste man väl säga, något excentriske lillebror och fram till ett liv som framgångsrik författare. Det tar sina år och livet går väl under tiden både upp och ner, inte minst under de år han söker sig fram efter en kärlek och dessutom lider av obehandlad epilepsi. Men vem av oss har inte haft tider då man undrat vad som skulle ske med livet och vilken väg det skulle ta. Och vem av oss har inte, som också Karlsson till slut, funnit både rätt kurs i tillvaron och fått en stor familj och älskad kvinna vid sin sida. Jag känner i vart fall en.  

Men nog om det. Fast om lillebror kan man ju tillägga att han långt efter att Bygdedjuret publicerats dött i, tror jag det var, en hjärtinfarkt. Denna lillebror som trots en otvetydig intelligens, mer eller mindre ändå kom att hamna i en inlärd hjälplöshet och fetma samtidigt som Karlsson själv kom att plågas av ett ganska så påtagligt lutheranskt ansvarstagande för sig själv och både sin gamla och senare sin kommande nya familj. Och dessutom för den alltmer slitna föräldragården. (Så Karlsson är nu den som, efter att också föräldrarna tidigare dött, ensam bär sina och familjens minnen.)  

Detta ansvarstagande tog sig olika uttryck men inte minst i att han ständigt arbetade för att han och familjen kort sagt behövde pengar. Först under många år som verkstadsarbetare och undersköterska men efterhand mer och mer som främst frilansande journalist, med den särskilda press detta innebar för att försöka etablera sig som sådan och kunna försörja sig, samtidigt som han prövar sig fram för att försöka skriva litterära berättelser vilket ju är det han egentligen vill, dvs att kunna publicera sig som författare. Och det kan han ju till slut, även om vägen dit är lång och alls inte lätt. Det räcker inte, skriver han i Bygdedjuret, att vara kreativ. Men måste också vara enveten utav helvete. Lätt sagt, tänker jag, men hur orkar man. Hur orkar man när livet trycker på, när de egna och föräldrarnas räkningar hopar sig och vägen framåt tycks som stenbelagd med mer eller mindre grusade förhoppningar. Ja, hur orkar man då hålla fast i sin livsdröm?

Eller som han skriver: ”Via oräkneliga arbetstimmar filar författaren ner sina unika och oväntade minnen till ett projekt, en pitch, till en roman, ett parodiskt ynkligt royaltybesked, en rad i verksförteckningen, ett reapris, en lunta i tvättstugans byteshylla. Det är idioti. Men till slut ens levebröd”.  Fast ibland, och under ganska så lång tid, föreställer jag mig, känns det nog som att framtiden ändå bredde ut sig framför honom som tom på det mesta, tex sådant som planer, möjligheter och inte minst hopp.

Och ändå, ändå kommer han – förstås - att producera sig. Hittills, om jag räknat rätt, räknat från 2003 med tre romaner, två novellsamlingar, tre reportageböcker och så nu Bygdedjuret, den fjärde romanen.  Han har, vilket är ganska så unikt, blivit nominerad till Augustpriset två gånger - för årets skönlitterära bok för romanen Porslinsfasaderna från 2013 och för årets fackbok för reportageboken Brandvakten från 2017. Vad ska man säga om detta? Annat än att det är imponerande.

Ett bygdedjur, undrar kanske någon, vad är det. Om tydligen inte den norska benämningen på jantelagen. Ni vet det där att man inte ska tro att man är något, inte sticka ut, vara återhållsam, inte ta ställning men naturligtvis vara beredd att sticka kniven i ryggen på sin medmänniska om man tycket att det skulle passa sig. Alltså egentligen det som är raka motsatsen, menar jag, till vad Karlssons romanfigur är och gör. Men kanske inte hans grannar.