Augustpriset 2024 vanns som bekant av Tony Samuelsson för hans bok Kungen av Notstratien, vilket säkert kan vara välförtjänt. Men vad vet jag – boken står ännu och gonar sig i min bokhylla för oläst, viket också den samtidigt till priset nominerade Den första boken av Karolina Ramqvist gör. Men varför Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson, som jag nu läst och gett fem stars av fem som mitt eget läsbetyg, inte ens var nominerad till detta vårt förnämsta litterära pris förvånar mig måste jag säga. Kanske, tänker jag, skulle den rent av kunnat kammat hem priset. Kanske, men om sådant vet man ju inget. Men min förvåning för den uteblivna nomineringen delas säkert av alla de som köpt, läst och uppskattat denna starka och rika och dessutom omfångsrika roman. Vilket är en hel del enligt min bokhandlare. Nå, nog om det.
”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria”. Så
inleder Sven Olof Karlsson sin roman eller, om man vill se det så, sin autofiktiva
berättelse som går från livet på gården i Västmanland där han lever och växer
upp med sin hårt arbetande pappa, sin alltmer tröttkörda mamma och sin, måste
man väl säga, något excentriske lillebror och fram till ett liv som
framgångsrik författare. Det tar sina år och livet går väl under tiden både upp
och ner, inte minst under de år han söker sig fram efter en kärlek och dessutom
lider av obehandlad epilepsi. Men vem av oss har inte haft tider då man undrat
vad som skulle ske med livet och vilken väg det skulle ta. Och vem av oss har
inte, som också Karlsson till slut, funnit både rätt kurs i tillvaron och fått en
stor familj och älskad kvinna vid sin sida. Jag känner i vart fall en.
Men nog om det. Fast om lillebror kan man ju tillägga att
han långt efter att Bygdedjuret publicerats dött i, tror jag det var, en
hjärtinfarkt. Denna lillebror som trots en otvetydig intelligens, mer eller
mindre ändå kom att hamna i en inlärd hjälplöshet och fetma samtidigt som Karlsson
själv kom att plågas av ett ganska så påtagligt lutheranskt ansvarstagande för
sig själv och både sin gamla och senare sin kommande nya familj. Och dessutom
för den alltmer slitna föräldragården. (Så Karlsson är nu den som, efter att
också föräldrarna tidigare dött, ensam bär sina och familjens minnen.)
Detta ansvarstagande tog sig olika uttryck men inte minst i
att han ständigt arbetade för att han och familjen kort sagt behövde pengar.
Först under många år som verkstadsarbetare och undersköterska men efterhand mer
och mer som främst frilansande journalist, med den särskilda press detta innebar
för att försöka etablera sig som sådan och kunna försörja sig, samtidigt som
han prövar sig fram för att försöka skriva litterära berättelser vilket ju är
det han egentligen vill, dvs att kunna publicera sig som författare. Och det
kan han ju till slut, även om vägen dit är lång och alls inte lätt. Det räcker
inte, skriver han i Bygdedjuret, att vara kreativ. Men måste också vara
enveten utav helvete. Lätt sagt, tänker jag, men hur orkar man. Hur orkar man när
livet trycker på, när de egna och föräldrarnas räkningar hopar sig och vägen framåt
tycks som stenbelagd med mer eller mindre grusade förhoppningar. Ja, hur orkar
man då hålla fast i sin livsdröm?
Eller som han skriver: ”Via oräkneliga arbetstimmar filar
författaren ner sina unika och oväntade minnen till ett projekt, en pitch, till
en roman, ett parodiskt ynkligt royaltybesked, en rad i verksförteckningen, ett
reapris, en lunta i tvättstugans byteshylla. Det är idioti. Men till slut ens
levebröd”. Fast ibland, och under
ganska så lång tid, föreställer jag mig, känns det nog som att framtiden ändå bredde
ut sig framför honom som tom på det mesta, tex sådant som planer, möjligheter
och inte minst hopp.
Och ändå, ändå kommer han – förstås - att producera sig. Hittills,
om jag räknat rätt, räknat från 2003 med tre romaner, två novellsamlingar, tre reportageböcker
och så nu Bygdedjuret, den fjärde romanen. Han har, vilket är ganska så unikt, blivit
nominerad till Augustpriset två gånger - för årets skönlitterära bok för romanen
Porslinsfasaderna från 2013 och för årets fackbok för reportageboken Brandvakten
från 2017. Vad ska man säga om detta? Annat än att det är imponerande.
Ett bygdedjur, undrar kanske någon, vad är det. Om tydligen
inte den norska benämningen på jantelagen. Ni vet det där att man inte ska tro
att man är något, inte sticka ut, vara återhållsam, inte ta ställning men
naturligtvis vara beredd att sticka kniven i ryggen på sin medmänniska om man
tycket att det skulle passa sig. Alltså egentligen det som är raka motsatsen,
menar jag, till vad Karlssons romanfigur är och gör. Men kanske inte hans
grannar.
