Håkan Nesser - Den sorgsne busschauffören från Alster.

 

En gång frågade min boksynte bror mig, efter att han gått igenom min bokhylla, varför jag hade så många böcker av Håkan Nesser. Närmare bestämt nästan alla. Jag blev faktiskt svart skyldig, men såhär i efterhand tror jag att det beror på att jag faktiskt gillade hans första böcker, inte minst Det grovmaskiga nätet och Borkmans punkt. Och sen blev det väl med Nesser för mig som med Olle Hedberg – minns någon honom nu? - för mina svärföräldrar. Den nya boken skulle köpas, läsas fort och fort stoppas in i bokhyllan. Men kanske också för att jag för ett antal år sedan läste en intervju med honom i en tidning där han, om jag nu kommer i håg det rätt, sa ungefär att han först skulle skriva den stora generationsromanen och sedan lägga av. Jag väntar fortfarande på den. Och börjar faktiskt misströsta.

Så i stället har jag tragglat mig igenom bok efter bok – eller, har jag noterat, böcker som han ibland kallar t.ex. kriminalroman, ibland thriller, ibland – som nu bl.a. den senaste Den sorgsne busschauffören från Alster – kort och gott roman. Bakom detta finns säkert en djupt känd tanke, men vilken går mig – som så mycket annat här i livet – förbi. Men den stora generationsromanen har jag hur om helst inte sett till.

Jag uppfattar väl ändå Nesser som en habil författare som oftast kan konstruera en story som känns intressant och lite ovanlig – läs t.ex. Berättelse om herr Roos – och där det märks att han behärskar språket väl även om hans omsorg om både person- och miljöbeskrivning sällan är på topp. Men vad gör väl det. Nesser är ju trots allt i underhållningsbranschen. Värre är väl att han efterhand har fallit in i ett antal stilistiska manér som känns allt tröttsammare att läsa och att han, som jag uppfattar det, inte riktigt orkar hålla ihop sin story på ett någorlunda trovärdigt sätt boken igenom.

Allt detta känns igen också i Den sorgsne busschauffören från Alster. Intrigen är genomtänkt och håller i stort sett till bokens sista sida, även om den sedesamma hustruns eskapader blir uppenbara på ett tidigt stadium för en misstänksam läsare och de penningtransaktioner och namnbyte som avslöjas i slutet inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men, som sagt, vad gör det när man är i underhållningsbranschen. Nesser eftersträvar väl bara publikens kärlek - och den är honom väl unt - och inget Augustpris. Värre är väl att han också i denna bok har fallit in i ett gullipluttigt tonfall som känns bedövande. Och att han, värre än då kanske, inte direkt kommer ut som en dialogens mästare.

Men värst är väl kanske att den gamle läraren inte – trots vad jag precis skrev - tycks behärska svenska språket fullt ut. Eller, hemska tanke, är det jag som inte gör det? I vart fall skriver Nesser vid minst tre tillfällen i slutet av boken om ”den berövade änkan”. Efter att ha konsulterat SAOL, SO och SAOB står jag frågande inför vad som menas. Snart tar jag mod till mig och ringer Horace Engdahl. Eller kanske bokens redaktör.

Nå. Men Den sorgsne busschauffören från Alster får i vart fall tre stars av fem av mig, den bedrövade bokhållaren.

Men kan den gamle Fröding spela en roll i boken? Ja, han kan ju det. 

Hilary Mantel - Wolf Hall-trilogin; Wolf Hall.

Hilary Mantel har i hemlandet England från år 1985 och framåt bl.a. gett ut dryga tiotalet romaner och novellsamlingar och också en memoar. På svenska finns hon publicerad sedan 1992. Produktiv är hon således och antagligen likaså läst redan innan hon gav ut den trilogi med Thomas Cromwell som huvudperson som väl får anses vara hennes hittills största både publika och litterära framgång – Wolf Hall 2009 (på svenska 2013), För in de döda 2012 (på svenska 2014) och nu senast Spegeln och ljuset som kom ut i år (2020) både i hemlandet och här hos oss. För de två första böckerna i denna serie har hon fått Bookerpriset och tillhör därmed en mycket exklusiv skara författare - tillsammans med t.ex. Nobelpristagaren J M Coetzee - som fått detta välrenommerade pris två gånger. Att få Bookerpriset en gång är en framgång och ett bevis på litterär förmåga; att få det två är alltså ovanligt, minst sagt. Framgången med de två första böcker har också varit stor både i hemlandet och internationellt och vad som sker om hon skulle få ett tredje Bookerpris för Spegeln och ljuset kan man bara föreställa sig. Spekulationernas vågor går tydligen ganska så höga just nu kring detta.

Här kommer jag att kortfattat skriva några rader om var och en av dessa tre böcker. Det kan ta ett tag innan jag är klar. Men håll ut. Eller strunta i det. Vilket som går bra för min del. Jag skriver här i första hand för mitt eget höga nöjes skull.

Wolf Hall.

Tiden i boken är engelskt 1500-tal. Huvudperson i den är som nämnts maktspelaren Thomas Cromwell men förstås också kungen Henrik VIII, hans två första olyckliga fruar och ett antal av kungarikets övriga kyrkliga och profana potentater. Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.

Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer. (Om Den Store Mannen i Väst läst böcker skulle han känt igen sig i både Cromwell och kungen och säkert blivit inspirerad till ett eller annat. Men nu gör han ju inte det efter vad man vet. Läser böcker alltså).

Mycket av historien, den sk verkliga, går mig förbi. Men som litterär beskrivning, som roman, över en tid och maktens agerande är den mycket bra. Vi läser om samtal mellan männen, framförallt männen, som är kvicka, lärda och med svärdseggen lurande under varje mening med syfte att åtminstone bildligt talat hugga huvudet av sin samtalspartner. Och detta på ett språk som är – ursäkta överordet – glimrande och i långa stycken tidstypiskt. Personbeskrivningarna är förstås utmärkta liksom miljöbeskrivningarna. Mantels lärdom känns dock ibland bedövande. Men kan det bli mycket bättre. Antagligen inte. Så fem stars av fem får betyget bli. Men nu måste jag vila min trötta hjärna med en enkel deckare.

Cromwell. 

xxx

”De fuktiga gatorna ligger öde; dimman kryper in från floden. Stjärnorna höljs i fukt och rök. Över staden ligger den söta, ruttnande odören av gårdagens bortglömda synder”.

”I skogen kan man finna sig vilse, utan följeslagare. Man kan komma till en flod som inte finns på kartan. Man kan förlora sitt byte ur sikte och glömma varför man är där. Men kan träffa på en dvärg, eller den uppståndne Kristus, eller en gammal ovän; eller en ny ovän, en som man inte kände till förrän men ser hans ansikte bland de prasslande löven och ser kniven glimma. Man kan hitta en kvinna som sover i en lövsal. För ett ögonblick, innan men inser att man inte vet vem hon är, kan man tro att hon är någon man känner”.

För in de döda.

Se separat kommentar. 

Spegeln och ljuset.

Graham Swift - Här är vi.

Det händer ju lyckligtvis att man då och då helt oförhappandes stöter på ett författarskap man aldrig hört talas om och vars böcker man sedan kommer att tycka mycket om. Såhär på rak arm kan jag t.ex. erinra mig Paula Fox och hennes Förtvivlade människor och inte minst John Williams med Butcher´s crossing, Augustus och framförallt Stoner. Och kanske Graham Swift? Fox och Williams var väl döda och begravda när de till läsarnas och släktingarnas glädje mer eller mindre slumpartad kom att dras fram ur glömskan och spridas world wide. Båda finns till min förvåning fortfarande i pocket på Adlibris och kanske också, större under har väl inträffat, i den fysiska bokhandeln. Båda är läsvärda och bör ingå i varje läskunnigs litterära husapotek.

Graham Swift lever och har, för man hoppas, hälsan och är en generationskamrat till mig. Han är alltså i stadgad pensionsålder, kommer från England och har gett ut ett antal böcker, varav flera finns översatta, och också fått Bookerpriset för Sista beställningen 1996. Men det var väl med Mödrarnas söndag från 2017 som han fick en slags litterär återkomst och dessutom sålde bra. Vilket sedan, gissar jag, ledde till att Här är vi kom att ges ut. Mödrarnas söndag är en ganska bra och läsvärd bok. Detsamma kan inte sägas om Här är vi. Nu är det sagt.

Berättelsen i Här är vi är en i grunden ganska så banal historia som vi tidigare läst om, hört talas om och kanske till och med i delar själva upplevt. Den lille gossen Ronnie skickas som så många andra barn i krigets London till en stödfamilj, rotar sig och lär sig där trollerikonstens ädla hantverk. Tillbaka till London kommer han att träffa Evie som blir hans assistent och Jack, som är konferencier på den föreställning där han uppträder. Ronnie och Evie förlovar sig. Men så inträffar det som inträffar inte bara i böckernas värld utan ibland också i levande livet – Evie och Jack förenas i köttet och kärleken mellan Ronnie och Evie svalnar av begripliga skäl. Innehållet i Ronnies del av föreställningen mörknar också efterhand och blir tillika allt mer märkligt och avancerat. Så tar det tidsbegränsade engagemanget slut. Ronnie försvinner då spårlöst och ingen vet vad han tar vägen. Han återfinns aldrig. Evie och Jack lever däremot vidare och deras gemensamma liv blir lyckosamt och framgångsrikt. Så var det med den saken. Det hjälper inte att Swift i slutet av boken låter den åldriga Evie tänka tillbaka på sitt liv och de alternativa möjligheter som fanns för henne. Nå. Bokens tema kallas på dess baksida ”för ett komprimerat drama om livets avgörande ögonblick, ett litterärt illusionsnummer av högsta klass”. Vilket helt enkelt inte är sant. Enligt min mening alltså. Andra kan som alltid tycka annorlunda.

Här är vi är i stället ett harmlöst litet tidsfördriv, som helt saknar den smärta och tyngd som delvis fanns i Mödrarnas söndag. Gör det något. Nej. Allt man läser behöver ju inte vara av den sort som bildligt talar rubbar Arkimedes cirklar. Lite underhållande strunt är inte att förakta, men det skadar ju inte om språket ändå kan kännas tilltalande, att personbeskrivningarna är åtminstone lite komplexa och själva storyn någorlunda sammansatt, hållbar och trovärdig. Allt detta saknas i Här är vi. Liksom, menar jag, det för en författare så viktiga och avgörande goda hantverket; det som kan göra en relativt dålig bok både läsvärd och intressant.

Boken.

Men, snäll som jag är, tre stars av fem kan den allt få i betyg. Men läs och köp hellre något annat. Varför inte Mödrarnas söndag. Men det har du säkert redan gjort. Varför då inte något av Fox och/eller Williams.

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten.

Kerstin Ekman är nu på sitt 87:e levnadsår och har precis publicerat den hyllade essäsamlingen Tulias värld. Innan dessa har hon – om jag räknat rätt – bl.a. gett ut över trettio romaner och essäer och därutöver dessutom skrivit både film- och TV-manus. Och säkert mer därtill.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Hur orkar människan, är en rimlig tanke, inte minst med tanke på att hon under många år befunnit sig i stormens öga – dvs. de konfliktfyllda åren som ledamot av Svenska Akademien. Hon blev ledamot där 1978 som tredje kvinna ever (och då kommer vi ju ihåg att institutionen instiftades 1786), men deltog inte i sammanträdena från 1989 efter att Akademiens majoritet vägrat att uttala stöd åt Salman Rushdie sedan han fått en dödsdom över sitt huvud av de iranska mullorna efter att ha publicerat boken Satansverserna. Formellt kunde hon avgå först 2018 sedan den möjligheten öppnades som en utlöpa av de för Akademien ytterligt pinsamma och besvärande händelserna kring den sk kulturprofilen, Sara Danius m.fl. avgång och att man var en hårsmån från att förlora rätten att dela ut Nobelpriset.

Nå. Jag har nu läst om hennes hyllade roman Händelser vid vatten som kom ut redan 1993. Den har nästan kramats ihjäl av både läsare, kritiker och olika kulturella institutioner. Med all rätt, vill jag tillägg. Hon fick för boken bl.a. Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Svensk deckarakademiens pris. Många år senare, närmare bestämt 2012, blev boken dessutom utsedd till den bästa svenska deckaren genom tiderna. Deckare blev alltså den etikett som redan från början kom att klistras på boken, vilket kanske – men nu spekulerar jag förstås – ledde till att de högbrynta sk kollegerna i Svenska Akademien lät den ligga oläst. Men vad vet jag egentligen om den saken. Inget.

Deckare alltså. Och det är också som sådan jag läste den första gången i min relativa medelålder. Men nu vid omläsningen ser jag också andra och djupare kvaliteter i den. Förutom språket och själva den intrikata sk deckarintrigen, som jag förstås märkte redan 1993 även om jag nu tycker mig se dem med ett större djup och kanske kraft efter många års läsning av böcker av allehanda kvaliteter, läser jag naturskildringarna och vad som sker med avhuggning av skog än tydligare och skarpare. Det är ju också teman som Ekman senare kommer att återkomma till i sitt författarskap. Personbeskrivningarna berör mig också nu djupare – ensamheten bland gammpojkarna liksom deras, och för den delen också andras, trevande efter kärlek och gemenskap är starkt berörande. Över landskapet och bygden tycks det mig nu vila en misstänksamhet och misstro; man mer anar än egentligen ser de sneda ögonkasten, man tror sig uppfatta snarare än egentligen höra tystnaden mellan människorna. Men man ser knivarna i männens livremmar. Ändå finns en vilja och önskan bland både män och kvinnor att leva ett liv nära andra och i den bygd man fötts in i, eller i något fall flyttat till, och inte tycks kunna skiljas från.

Detta är ju teman som andra och sämre – men förstås ändå läsvärda – författare knyter an till i denna dag och skördar stora framgångar. Det är dem väl unt. Men deras teman och historier tycks mig ha varit i Ekmans stabila säck innan de kom i deras egen tunnare och skrynkliga påse.

Såhär är det: i tidens första timme, vi talar om början av sjuttiotalet, begås ett dubbelmord i väglöst land nära byn Svartvattnet i det innersta av Norrland. En kvinna och en okänd man mördas brutalt i ett tält. Mordet förblir länge olöst. Men händelsen ligger som ett svart sjok av skuld, funderingar och egensnickrade tankar över bygden. Först 18 år senare närmar man sin lösningen. Då har ytterligare ett mord begåtts. Det första, visar det sig, som en följd av ett vredens och misstänksamhetens misstag. Det andra, visar det sig, som en följd av en mors felaktiga föreställning att hon måste skydda en son. Bitterhet, hårt regn och hjälplöshet sköljer över människorna. Då, när det första mordet begicks, som nu, när det andra mordet begås.

Kan någon som levt i och med detta drama bli lycklig och sams med varandra och tillvaron. Kanske, kanske inte. Läs boken själv och kom till en egen slutsats. Men själv ger jag Händelser vid vatten fem stars av fem i betyg. Har du den inte i bokhyllan får du gå till biblioteket, även om den häpnadsväckande nog också finns som pocket. Läs den långsamt, eftertänksamt och med händelseminnet påkopplat. Den passar alltså utmärkt för dig som sitter inlåst i karantän och kan ägna den odelad tid. 

Du kan, vill jag tillägga, också lyssna på den som radioföljetong i Sveriges Radio P1 i Rolf Lassgårds uppläsning. Det går an, även om det egenlästa ordet enligt min mening är att föredra.

Svartvattnet? 

Karin Smirnoff - Sen for jag hem.

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken Jag for ner till bror. Året därpå kom Vi for upp med mor och nu i år Sen for jag hem. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det - i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterar kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv. Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, i plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig. Hon har bl.a. drivit ett gatukök, en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade Jag for ner till bror. Var ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Men från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

(Om du vill läsa vad jag skrev om Jag for ner till bror och Vi for upp med mor – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på följande länkar: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2018/10/karin-smirnoff-jag-for-ner-till-bror.html och https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/karin-smirnoff-vi-for-upp-med-mor.html . Jag gav för min del böckerna tre resp. fem stars kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken).

Nå. Men vad om Sen for jag hem. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär. Alla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändiga för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

Berättelsen i Sen for jag hem är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer i håg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog. Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, t.ex. den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, t.ex. att den vedervärdige pastersilas lägrat kvinnan Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn. Mer av samma sort finns tyvärr.

För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad. Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och t.ex. låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren, och för den delen hennes kärlek till hans dotter, ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden. Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter t.ex. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern - ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma. Det är allt kring detta jaanakippos och andras liv i Smalånger jag hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare.

Boken. 

Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren. Nå. Vilket betyg ska Sen for jag hem få? Fyra av fem.

xxx

”När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar”.

Smalånger? 

Ulf Lundell - Vardagar 3.

Det har gått träbock i tillvarons golv konstaterade Ulf Lundell redan 1979 på den klassiska skivan Ripp Rapp. Och frågan är om det blivit så mycket bättre för honom sedan dess. Men produktiv har han åtminstone varit. Sedan debuten 1975 med sitt studiealbum Vargmåne och romanen och generationsklassikern Jack året därpå har han, om jag räknat rätt, gett ut 24 album och 13 romaner och åtminstone någon diktsamling. Och i en fantastisk bok från 2004 illustrerat William Shakespeares samtliga sonetter i Sven Christer Swahns tolkning. Dessutom, det får vi inte glömma, i det närmaste adlats fem gånger av den märkliga Bibi Rödöö på Sveriges Radio genom att få vara sk sommarvärd för programmet Sommar, och detta senast i somras. Nu på sitt 71:e levnadsår har han gett ut den drygt 870-sidiga samtidskommentaren Vardagar 3. Vem annan hade orkat allt detta? Trots att man kanske fortfarande upplever att man har träbock i tillvarons golv och måste kämpa på som fan för att överleva.

För nog är det så det är? I dessa beramade tider då var och varannan här hemma är statsepidemiolog kan er okände Bokhållare väl få kosta på sig att vara amatörpsykolog. Lundell måste ha ett enastående driv i själ och hjärta och tillika en kropp, inkl. levern, som han när den tiden kommer borde låta donera till vetenskapen för undersökning. Den patolog som sätter kniven i honom kommer sannolikt att skriva vetenskapliga artiklar om sina fynd, gissar jag. Lundell har levt hårt, överlevt mycket, orkat ännu mer och är så långt ifrån gammal och skör som det nya modeordet säger man ska vara när man passerat 70-gränsen. Är det då oro i själen och rastlöshet i kroppen och ensamhet i hjärtat som fortfarande driver honom? Ja, och en aldrig sinande nyfikenhet och vilja att veta mer och mer säger jag, amatörpsykologen. Och kanske en längtan efter kärlek till en kvinna.

Den nya boken är den tredje i en serie som började 2018 med Vardagar, fortsatte året därpå med Vardagar 2 och nu kan vi alltså hålla tegelstenen Vardagar 3 i vår hand. Vilket vi alla bör göra. Ska då detta bli oss en evig följeslagare fram till döden eller demensen? Ja, inte mig emot. Frågan är bara – ja, frågan blir då vem som drabbas först. Lundell eller jag, du, redaktören eller … Den som lever får som vanligt se.

Vardagar 3 är, som du min okände läsare förstås vet, en slags prosalyrisk dagbok där Lundell lär oss det som är värt att veta om samtiden, kärlekens upp- och nergångar, honom själv och fanimig också läsaren, mig/dig. Det ryms en hel del klokheter mellan bokens först mening ”Vi lider alla av post-traumatisk stress” och den sista ”Inget regn än”. Det finns hos honom en uppfriskande radikalism och klarsynthet och en ständigt pågående och levande nyfikenhet. Han läser ständigt och då inte bara böcker av varierande slag utan också dagligdags fyra dagstidningar (är då han, jag och vi andra generationskamrater de sista läsarna av papperstidningen; ja, sannolikt). Läser alltså och tänker. Och arbetar.

Men det finns i boken också beskrivningar av hans ensamhet, hans ångest, rädsla för sjukdomar och ett kämpande att hålla näsan över vattenytan. Liksom faktiskt lite uppfriskande gnällande. Och därtill återkommande reflektioner om relationen med den fd hustrun, kallad S. Henne måste han – lyssnar du? - ge på båten. Annars kommer han – lyssnar du? - bara få magsår och tillika skavsår och blåmärken i hjärta och hjärna. Vet ju jag och fler med mig.

Särskilt som han i en passus funderar på om det kan vara hon som ringde polisen när han blev tagen för rattfylla. Denna händelse får du by the way, min ev. läsare av denna blogg, själv grotta ner dig i om du skulle vilja det. Men Lundell döljer inget.

Boken.

Nå. Vad ska då Vardagar 3, där Lundell faktiskt kommer ut som en slags för samhällsklimatet i vårt arma fosterland nödvändig folklivsforskare som sätter samtiden under lupp, få för betyg. Fem av fem är det enda möjliga. Och bättre karantänläsning kan man svårligen tänka sig. Annat än kanske Samlade verk av Lydia Sandgren, förstås. Men det är ju en helt annan bok. Lika bra men annorlunda. Läs båda nu när du, min kamrat i karantänen, har tid.

xxx

”Ser man en man sitta med en bok ser man nästan hur

spindelväven växer på mannen i fråga.

Han är olycklig och tråkig”.

”Säjs att kvinnor bränner ut sig i försök att förstå

tysta, stängda män

och: skulle man vilja tillägga

män bränner ut sig i försök att försöka förstå

vad och hur kvinnor vill ha det”.

”Vaknar med förtjocknade tårkanaler igen

Det är för djävligt

Hindrar mig från att se klart, känna klart och rätt

Alkoholism är en kronisk sjukdom men behandlingsbar

Mjältsjuka är lika kronisk den

osäker hur den ska behandlas

Ta bort och hålla avstånd är nog det allra bästa”.

”Två dödar är levande i den här åldern

Den slutgiltiga och döden man kan dö medan man ännu är vid liv

Den döden är en utmaning för den som snart blir 70

Man har att antingen sätta sig ner och vänta på den slutgiltiga

eller att ta rollen som aktivist i det liv som kan finnas kvar

Liv fram till 70 lever av sig själv

Men från nu och till farväl måste livet levas aktivt

Eller, som sagt, det går an att sitta ner med en bok också

Alla har sin inställning”.

Fortskaffningsmedel (om man nu en period skulle vara utan körkort)

Lydia Sandgren - Samlade verk.

Jag publicerade denna text i mitten av juni och lägger ut den nu igen sedan jag blivit en av Augustprisets sk ambassadören och boken nominerats som en av de böcker som kan få just Augustpriset. Jag har inte gjort några ändringar och inte heller strukit lite trots att just det kanske skulle vara nödvändigt - dels för att den är i längsta laget och dels för att jag kanske spoilar lite för mycket; för att prata nutidssvenska. 

Men jag vill ändå nämna att min förhoppning i slutet av texten att boken  skulle få priset kanske var något förhastad. Tycker jag nu sedan jag läst ytterligare en av de nominerade böckerna. Och för den delen är halvvägs inne i ytterligare en. Jag återkommer i sinom tid med en mer slutlig kommentar om vilken bok som enligt min mening borde äras och höljas i lager. Och pengar. 

Vem är Lydia Sandgren? Jo vare sig mer eller mindre än en drygt 30-årig psykolog från Göteborg som har slagit om inte hela världen så åtminstone den litteraturintresserade läskunniga svenska allmänheten med häpnad när hon nu debuterat med sin nästan 700-sidiga roman Samlade verk. Recensionerna har varit genomgående positiva. Omdömena på olika boksiter likaså. Kassorna på våra boklådor har förhoppningsvis gått varma. Är detta då motiverat? Ja, utan tvekan.

Författaren (foto från förlaget).

För Samlade verk är en bra bok. Att den är skriven av en relativt ung debutant är häpnadsväckande och lovar gott för framtiden – hennes som författare och oss andra som läsare. Om hon nu orkar komma igen med en ny bok efter detta kraftprov som inte kan ha skrivits i en handvändning

Nå. Men vad om Samlade verk? Vi läser om en intellektuell man, hans vän från ungdomen, hans fru, deras två barn och för den delen lite om främst kvinnans familj. Vi läser om deras gemensamma resa genom livet från ungdomen, över vuxenlivet med giftermål, barn och arbete och över romanens två stora svarta, bittra hål – hustruns plötsliga frivilliga försvinnande och ganska så långt senare ungdomsvännens oväntade död.

Mannen, han heter Martin och är bokförläggare/redaktör, klarar sig från den första katastrofen därför att han är tvungen att orka fortsätta leva sitt liv och ansvara för barnens nu när hans fru, hon heter Cecilia och är en disputerad välkänd och uppskattad akademiker, försvinner bort från honom och de små barnen. Men kommer han att klara att hans vän, han heter Gustav och är en etablerad och berömd porträttmålare, oväntat dör? Antagligen, men jag vet inte.

Mellan dessa tre finns en märklig både närande och tärande symbios. De bär och stöttar varandra genom olika skeenden i livet. Men vare sig Martin eller Gustav kan förhindra att Cecilia bestämmer sig för att fysiskt försvinna; eller kanske är det snarare så att hon inte tillåter dem det. Att det påverkar dem starkt är självklart, men livet går som sagt efterhand vidare om än med mentala sår och psykiska blåmärken. Och, visar det sig senare, med etablerandet av hemligheter mellan dem alla tre.

Så inträffar det som kan inträffa i böckernas värld. Cecilias liv efter försvinnande kan kanske vara på väg att blottläggas. Kanske kan det finnas en förklaring. Kanske kan Martin och barnen komma att förstå. Kanske kan ett värkande varför ersättas med ett helande därför. Att det skulle finnas en återgång till ett tidigare liv som det var förut verkar väl mindre troligt, men kanske kan just en förklaring få betydelse för Martin och hans två barn. För Gustav är det när denna möjlighet eventuellt visar sig finnas hursomhelst för sent.

Och kanske är det försent också för Martin. Gustavs oväntade död får honom att för sig själv ifrågasätta vad han gjort och inte gjort med detta sitt enda liv; om han utnyttjat sin förmåga, hur hans målsättningar inte blivit verklighet, varför hans ambitioner att skriva böcker bara blivit uppkast och skisser gömda och glömda i olika lådor (det är dessa ruiner av ofullbordade drömmar som är hans och bokens samlade verk). Och att Gustav haft en hemlighållen periodvis kontakt med Cecilia blir plågsamt medvetet för honom av två skäl – Gustav har i sin ateljé en målning av henne som måste vara målad för inte allt för länge sedan och han, visar det sig, har dessutom testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Martin och Cecilia gemensamt. Hon lever alltså rimligen.

Detta tror också, när detta börja skymta som en möjlighet, Martins två nu någorlunda vuxna barn. Hur vill jag låta vara osagt i denna korta recension, men sättet de får veta det på är väl både troligt och mindre troligt. Fast förstås möjligt i fiktionens värld, och av Sandgren beskrivet på ett sätt som gör det fullt trovärdigt. Boken slutar med att dottern håller sin bror i handen och ringer på en dörr i ett bostadsområde i Berlin där det står Berg – deras gemensamma efternamn – på dörren.

Bokens sista mening lyder ”Och Rakel hörde hur tystnaden där inne slets itu. Hon hörde hur år ställdes på ända och hur tidsmassiv rörde sig. Hon hörde pausen, den korta andhämtningen alldeles innan någonting börjar”. Denna bok som rör sig över år av vänskap, ensamhet, hårt arbete, sökande och utsatthet slutar alltså tilltalande öppet och ovisst. Det kan knappast bli bättre.

På ett sätt, men här är jag kanske ute och cyklar enär de litteraturvetenskapliga finessresonemangen generellt sett är mig lite främmande, får romanen i delar drag av en slag metaroman. Martin, förläggaren, får en fråga från en kollega om ha vill ge ut en roman som heter Ein Jahr der Liebe. Han tvekar, men ger boken till sin dotter Rakel för att hon ska ge ett lektörsutlåtande. Det visar sig då, tycker sig Rakel efterhand förstå, att författaren måste haft en kortare relation med mamman och med henne upplevt ett år av kärlek, och för den delen besvikelse när hon som kan vara Cecilia helt plötsligt bara försvinner från också honom. Rakels till en början trevande och ointresserade arbete med boken blir efterhand en viktig del av Samlade verk. Vilket enligt min mening gör boken än mer intressant och spännande.

För just intressant och spännande är vad denna debutroman är. Sandgren lyckas över bokens alla nästan 700 sidor inte bara hålla ihop intrigen utan också efterhand utveckla och komplicera den. De utvikningar i olika riktningar som finns känns inte alltför konstruerade utan fyller någorlunda sin plats i helheten. Det finns inte många på vettigt innehåll tomma rader och stycken i boken. Hur har denna debutant lyckats med detta, blir faktiskt frågan.

Rent tidsmässigt rör sig romanen över ett par decennier och Sandgren ger oss läsare som en fond eller bakgrundsteckning till boken en bild av den politiska och idémässiga utvecklingen genom dessa år, vilket tilltalar mig. Också rent språkligt är boken inte bara bra utan mycket bra – hennes prosa är klar, vacker och hade jag så när sagt omsorgsfull. Ska man klaga på något – och varför ska man inte det när det ligger som en bottenplatta i ens persona – så kan väl personbeskrivningarna kanske ibland kännas lite tunna och rapsodiska. Men det gör fanimig inte mycket.

Boken. 

För helheten, mina okända ev. läsare av denna blogg, helheten gör att ge boken ett annat betyg från er amatörbloggare än fem stars av fem är omöjligt. Samlade verk måste läsas av envar litteraturintresserad. Och få alla upptänkliga priser – åtminstone först Borås Tidnings debutantpris och sedan Augustpriset. Och hör sen!

Den ska naturligtvis också köpas – ni som läser denna blogg känner väl alltid någon i den sk riskgruppen (eller som är gammal och skör som det numera heter). Hen kan behöva något vettigt att sysselsätta sig med i karantänen. Ni kanske också själv av andra skäl sitter stilla, orörlig och i det närmaste inlåst. Något vettigare och mer utvecklande än att noga läsa igenom 700 sidor högkvalificerad text kan man svårligen tänka sig.

(Och dessutom dyker det i svensk samtidslitteratur intressanta ordet luguber upp på ett ställe. Tävla med dig själv och din fru/man/partner/eller vem fan som helst om vem som först kommer fram till detta intressanta ord. Stryk under och läs sedan vidare).

xxx

”`Du verkar vara i fin form`, la han till. I Emanuels fall betydde det något i stil med att `du är i alla fall inte inlagd på slutenvården`, men frågan var om Emanuel själv uppfattade denna dimension. Han beklagade sig länge över vad han var säker på var begynnande ischias, en rad mycket tydliga symtom som vårdcentralsläkarna negligerade. Det var faktiskt sanslöst hur inkompetensen grasserade inom läkarkåren nuförtiden, sa han och reste sig med möda för att demonstrera sin hälta. Man var i princip tvungen att göra läkarnas jobb åt dem. Inte bara måste man stå ut med symtomen, utan också ställa diagnos och ordinera behandling. Det enda de var bra till var att skriva ut medicin och påfallande ofta klarade de inte ens av det. Emanuel Wikner linkade runt biblioteket. Visst såg Martin att han haltade? Visst såg det illa ut? Och ingenting hittade de, de förbannade kvacksalvarna, ingenting”.

”Intervjuaren: Vad betydde litteraturen för dig under tonåren? Martin Berg: Förutom att jag fick praoa på Postverket med Charles Bukowski? Ja du, bland annat stimulerade det väl min språkliga utveckling. Och det är otroligt mycket värt att kunna formulera sig, eller hur? Den som inte kan uttrycka sig hamnar i ett maktunderläge, och vice versa. Ibland blir man mörkrädd när man ser hur unga människor förmedlar sig med varandra. De använder sig inte av ett språk. De tror att man är otrevlig om man inte skriver smileys och tre utropstecken. Ibland hoppar de över orden helt och hållet och skickar bara obegripliga bilder till varandra. Det verkar pågå en slags infantilisering av den skrivna svenskan som man verkligen inte bara kan beskylla tonåringarna för – man undrar ju – hur som helst – vad var det du frågade nu igen?”

”Han hämtade skrivmaskinen från garderoben och ställde den på datorns plats. Han satte i ett papper. Han tittade en stund på papperet. Han gick för att hämta en kopp kaffe. Det var trots allt inte särskilt konstigt att han inte kunde koncentrera sig med en sådan röra på skrivbordet. Han for upp och började städa: bort med alla papper, alla boktravar, alla kuvert. Han måste öppna några av kuverten som han uppenbarligen glömt att öppna. Han måste sortera jobbpapper. Han la allt som han inte visste var det skulle ligga på golvet för senare utredning, men golvet visade sig vara dammigt. Han måste dammsuga. Det var något outsägligt deprimerande med dammiga papper. Också fönstret var mycket smutsigt, nu när han tänkte på det. Det syntes tydligt i solljuset. Han ägnade en halvtimme åt att putsa det. När han väl slog sig ner vid skrivbordet igen satt han länge och tittade på William Wallace-citatet som han nålat upp på väggen framför sig: Att skriva är att vägra dö”.

”Hon var färdig för den här gången. Någonstans gick gränsen för ens förmåga, och det var bättre att slutföra något så gott man kunde än att famla efter perfektion i all evinnerlighet. Den som ägnade hela livet åt ofullbordade storverk hade ena foten i dödsriket”.

Kommer personligen att närvara när Sandgren får hans pris. I annat fall kommer han att spöka för juryns ledamöter intill tredje led. Har han sagt mig.