Martina Montelius - Främlingsleguanen.

Främlingsleguanen är Martina Montelius´ debutbok och den har i de recensioner jag läst hyllats i alla upptänkliga tonarter. Så det är ju klart att en stackars yngling måste tro att den är bra. Så jag köper den. Läser den. Och ångrar mig sedan, då det finns så mycket annat oläst som helt enkelt måste vara bättre.

Först som sist: leguaner finns, främlingsleguaner däremot icke. Leguanerna tillhör riket djur, stam ryggsträngsdjur, understam ryggradsdjur, klass kräldjur, underklass diapsider, ordning fjällbärande kräldjur, underordning ödlor, infraordning iguania och familj leguaner/iguanidae. Familjen leguaner delas in i åtta recenta och tre utdöda släkten. Leguanens naturliga miljö är tropiska regnskogar. Som husdjur – vilket märkligt nog blir allt vanligare – måste leguanen därför bo i ett terrarium med hög luftfuktighet och tillika med tillgång till värmelampa. Annars kan den inte smälta maten. Den äter bara växter och vissa frukter. Leguanen i fångenskap kräver därför en noga balanserad föda för att få ett friskt och sunt liv. Men då kan den å andra sidan bli upp till aderton år gammal och två meter lång och väga 10 kilo. Den överlever således sannolikt med råge det lilla barnets intresse för att ha ett gosedjur, efter att det av sina föräldrar har tjatat sig till denne leguan, och slängs därefter sannolikt – död eller levande – så småningom i soporna. Nu vet vi det.

Främlingsleguanen finns således bara i Montelius fantasi. Där borde den fått stanna. Åtminstone när nu Montelius fick för sig att väva i en sådan i en roman. Kanske skulle hon gjort något annat av sin idé – för att du ska fortsätta läsa, bäste okände vän, bjuder jag på en häpnadsväckande, tänkvärd och nästan revolutionerande alternativ lösning längre ner. Håll i er!

I Främlingsleguanen möter vi det überintelligenta namn- och könlösa drygt fyraåriga barnet, som efter att ha rymt från dagis bor med sin leguan i familjens lägenhet. Föräldrarna – eller upphovsmännen som de kallas - är på kurort i Schwarzwald, eller möjligen på Affektivt centrum i Blomstermåla. Allehanda saker inträffar under romanens gilla gång; en del s.k. lustiga sådana, en del – från barnets horisont – säkert olustiga. Så vräks t.ex. barnet och leguanen och tas om hand av myndigheterna, men rymmer förstås och bosätter sig då i sin f.d. grannes lägenhet. Så dör – äntligen! – leguanen.  Upphovsmännen tycks i det läget höra av sig, men med det blir berättelsen så bisarr att jag inte riktigt fattar den. 

Men det behöver ju föralldel inte vara Montelius´ fel. 

Främlingsleguanen är en besvikelse. Montelius låter barnet, som är den som hela tiden kommer till tals och kommenterar händelsernas gång, både tänka och prata som om hen var vuxen. Detta tror väl Montelius är ett roande och lustigt grepp. Och så är det – på första sidans första stycke. Sedan blir det bara manierat. Det blir därför, åtminstone för mig, en aning tröttande att komma igenom de återstående 147 sidorna. Kritikerna tycker, som sagt, för all del annorlunda.

Vid läsningen undrade jag vem Montelius egentligen föreställde sig skulle läsa hennes bok. Barn? – nej. S.k. unga vuxna? – kanske, men de stackarna läser ju bara serietidningar. Vanliga litteraturintresserade? – ja, det får man väl anta och hoppas. Lättroade? – ja, absolut. De som tror sig höra Kristina Lugns röst vid läsningen? – omedvetet kanske; om man nu vet att fru Lugn är fru Montelius´ mamma. De som köper böcker för att ha dem liggandes framme på soffbordet för att framstå som lite hipp och hupp? – hoppas inte; men vad vet man. De som sett hennes pjäser och vet vad de får? – ja, det tror jag. Den zoologiskt intresserade? – inte omöjligt, men då går vederbörande på en s.k. nit. Den aningslösa presentköparen? – nej, det tror jag faktiskt inte. Kenneth Olausson? – ja, självklart; han läser lite för mycket och är dessutom lättlurad. Om än inte lättroad.

Om jag alltså är osäker på vilken läsekrets Montelius föreställde sig när hon skrev, så gäller det i minst lika hög grad vilken avsikt, eller syfte, hon kan ha haft med sin bok. Här vågar jag inte ens spekulera. Men hennes avsikt bör väl spänna mellan polerna att bara roa till att ha ett mer högstämt allegoriskt syfte. Varje läsare får väl efter eget gottfinnande eller förmåga placera boken någonstans mellan dessa poler. Jag står själv vill i den frågan.

Men en sak är jag ganska så säker på. Och det är att Främlingsleguanen borde kunnat passa utmärkt som en renodlad illustrerad barnbok. Med bibehållen grundhistoria, men med en hårdhänt och ömsint redigering av en redaktör som har både fasta och mjuka nypor och pengar nog att anlita en etablerad och duktig illustratör, tror jag att åtskilliga både barn och föräldrar skulle uppskattat bokens story. Trots det något bisarra slutet – eller: Inte minst därför att den slutar som den gör; jag menar att alltid kan det roa någon och säkert oroa desto fler.

En sak är i vart fall säker. Ingen – vare sig barn eller förälder – kommer att känna någon lockelse att skaffa en leguan efter att ha läst en sådan barnbok.

Svenska Dagbladets recension av boken hade rubriken ”En hemsk och ljuvlig debutroman”. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Främlingsleguanen är ”En debutroman”. Jag gav den tre stars av fem i betyg.

Förlag: Atlas; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789173894432

Varför inte nu lyssna på Greta Keller – Lazy Afternoon

Torgny Lindgren - Klingsor.

Torgny Lindgren har efterhand mutat in ett alldeles eget speciellt område i den svenska litteraturen. Han uppfattas väl av många – hur många vet inte jag, även om läsekretsen numera är stor - som den intelligente, lätt ironiske och lite klurige mannen som med ett eget språkbruk och med en samtidigt både pregnant och flödande fantasifullhet skriver om människor och händelser i det inre av Västerbotten, i såväl relativ nutid som mer historisk tid. Och nästan alltid med en bottenplatta av religiositet, vänskap mellan människor, hat mellan människor, kärlek såväl som ondska och medmänsklighet.

Han kan läsas på olika sätt – på ytan som bara den klurige mannen, men med de lite bättre läsglasögon på också som en intellektuell och tänkande man som vill ge sina läsare en upplevelse också av annat slag. Det är med dessa hornbågade på som Lindgrens mångtydighet som författare och stilist blir tydliga, och vi kan se att hans berättelser ofta består av tunt skivade skikt som lagrats på varandra, vart och ett viktiga för berättelsen. Men man kan läsa honom som man vill och orkar.

Vägen till både språk och ämnesväl har varit ganska lång för Lindgren. Det är nästan 20 år från debuten som lyriker och till de böcker som gett honom hans stora läsekrets både här hemma och internationellt. Däremellan finns förstås också andra läsvärda böcker, t.ex. novellsamlingen ”Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade” och romanen ”Brännvinsfursten”.

Men nog är det från ”Ormens väg på hälleberget” och framåt som Torgny Lindgren blir Torgny Lindgren? Och fortfarande är.

Lindgren är nu 75 år och, som han beskrev sig själv i en intervju i Dagens Nyheter härförleden, ”gammal, trött och lite sjuk”. Om detta vet jag i och för sig inget, men särdeles gammal är han ju inte, trött kan man väl knappast vara om man kan få ihop en roman på nästan 200 sidor och om han skulle vara ”lite sjuk”, så verkar det vara något övergående. Lite rökhosta kanske?

Den senaste boken heter Klingsor. Vi läser där om släkten Klingsor, dvs. ” … Gammklingsor, efter honom kom Nyklingsor, därefter Klingsor själv och slutligen Klingsor, målaren”. Det är om Klingsor, målaren boken handlar om. Han som efter att ha fått en närmast religiös upplevelse när han hittat ett av Gammklingsors grönskimrande snapsglas, som av honom ställts på en snedsågad granstubbe, sågad i strid med reglerna från Skogsbolaget, bestämmer sig för att han måste bli Konstnär. Detta glas spelar en avgörande roll i boken.

Exakt på vilket sätt får den intresserade faktiskt läsa själv – det är hursomhelst intressant, jag försäkrar, både glaset i sig och den betydelse det får. Men det mer omedelbara resultatet för Klingsor själv blir att han per korrespondens tar kurserna Teckning I-II och Målning I-II för att sedan möjligen göra en slags egen konstresa till kontinenten. Han lär sig eller lär sig inte dessförinnan både franska och tyska. Han går eller går inte på olika konstskolor. Men sant är i vart fall att han så småningom gifter sig med kvinnan som handlett honom på korrespondensinstitutet.

Nu – efter konstresan och sina konststudier - är han, menar han, Konstnär. Han målar och målar år efter år men bara stilleben, alla i formatet ”förtiåtta gånger tjugoåtta centimeter” . Porträtt kan han inte måla. Ett försök att måla Kockumskranen i Malmö blir ett misslyckande. Sannolikt, menar Klingsor, på grund av formatets begränsningar. Och det kan ju vara sant.

Men Klingsor är nu – i vart fall enligt egen uppfattning – Konstvärldens själva epicentrum. Men efter livets gilla gång och efter hans enda, men välbesökta, utställning i den gamla skolan i Avabäck och hustruns tragiska död i en bussolycka så dör han själv. Som vi alla så småningom. Men först har han försökt elda upp sina tavlor.

Och medan allt detta pågår i romanen – det är väl det som också kan kallas livet – läser vi om konst, metafysik, Higgspartikeln, det nämnda glasets både börda och plikt (ja, jag sa ju att ni skulle behöva läsa om detta glas själv!), mat och åter mat eller snarare fantasifulla grytor, oväntad vänskap och lika oväntad ovänskap och slutligen möjligen om ett mord.

Så kan det gå till i Lindgrens värld.

Jag gav Klingsor fyra stars av fem.

Förlag: Norstedts; Utgivningsår: 2014; ISBN: 978-91-1-305836-8

Varför inte nu lyssna på Dana Gillespie – Empty Bed Blues