Torgny Lindgren har efterhand
mutat in ett alldeles eget speciellt område i den svenska litteraturen. Han
uppfattas väl av många – hur många vet inte jag, även om läsekretsen numera är
stor - som den intelligente, lätt ironiske och lite klurige mannen som med ett eget
språkbruk och med en samtidigt både pregnant och flödande fantasifullhet skriver
om människor och händelser i det inre av Västerbotten, i såväl relativ nutid
som mer historisk tid. Och nästan alltid med en bottenplatta av religiositet,
vänskap mellan människor, hat mellan människor, kärlek såväl som ondska och medmänsklighet.
Han kan läsas på olika sätt – på ytan som bara den klurige mannen, men
med de lite bättre läsglasögon på också som en intellektuell och tänkande man
som vill ge sina läsare en upplevelse också av annat slag. Det är med dessa
hornbågade på som Lindgrens mångtydighet som författare och stilist blir tydliga,
och vi kan se att hans berättelser ofta består av tunt skivade skikt som lagrats
på varandra, vart och ett viktiga för berättelsen. Men man kan läsa honom som
man vill och orkar.
Vägen till både språk och ämnesväl har varit ganska lång för
Lindgren. Det är nästan 20 år från debuten som lyriker och till de böcker som
gett honom hans stora läsekrets både här hemma och internationellt. Däremellan
finns förstås också andra läsvärda böcker, t.ex. novellsamlingen ”Skolbagateller
medan jag försökte skriva till mina överordnade” och romanen ”Brännvinsfursten”.
Men nog är det från ”Ormens väg på hälleberget” och framåt som
Torgny Lindgren blir Torgny Lindgren? Och fortfarande är.
Lindgren är nu 75 år och, som han beskrev sig själv i en intervju i
Dagens Nyheter härförleden, ”gammal, trött och lite sjuk”. Om detta vet jag i
och för sig inget, men särdeles gammal är han ju inte, trött kan man väl
knappast vara om man kan få ihop en roman på nästan 200 sidor och om han skulle
vara ”lite sjuk”, så verkar det vara något övergående. Lite rökhosta kanske?
Den senaste boken heter Klingsor.
Vi läser där om släkten Klingsor, dvs. ” … Gammklingsor, efter honom kom Nyklingsor,
därefter Klingsor själv och slutligen Klingsor, målaren”. Det är om Klingsor,
målaren boken handlar om. Han som efter att ha fått en närmast religiös upplevelse
när han hittat ett av Gammklingsors grönskimrande snapsglas, som av honom ställts
på en snedsågad granstubbe, sågad i strid med reglerna från Skogsbolaget, bestämmer
sig för att han måste bli Konstnär. Detta glas spelar en avgörande roll i
boken.
Exakt på vilket sätt får den intresserade faktiskt läsa själv – det
är hursomhelst intressant, jag försäkrar, både glaset i sig och den betydelse
det får. Men det mer omedelbara resultatet för Klingsor själv blir att han per
korrespondens tar kurserna Teckning I-II och Målning I-II för att sedan möjligen
göra en slags egen konstresa till kontinenten. Han lär sig eller lär sig inte dessförinnan
både franska och tyska. Han går eller går inte på olika konstskolor. Men sant
är i vart fall att han så småningom gifter sig med kvinnan som handlett honom
på korrespondensinstitutet.
Nu – efter konstresan och sina konststudier - är han, menar han,
Konstnär. Han målar och målar år efter år men bara stilleben, alla i formatet ”förtiåtta
gånger tjugoåtta centimeter” . Porträtt kan han inte måla. Ett försök att
måla Kockumskranen i Malmö blir ett misslyckande. Sannolikt, menar Klingsor, på
grund av formatets begränsningar. Och det kan ju vara sant.
Men Klingsor är nu – i vart fall enligt egen uppfattning – Konstvärldens
själva epicentrum. Men efter livets gilla gång och efter hans enda, men
välbesökta, utställning i den gamla skolan i Avabäck och hustruns tragiska död
i en bussolycka så dör han själv. Som vi alla så småningom. Men först har han
försökt elda upp sina tavlor.
Och medan allt detta pågår i romanen – det är väl det som också kan
kallas livet – läser vi om konst, metafysik, Higgspartikeln, det nämnda glasets
både börda och plikt (ja, jag sa ju att ni skulle behöva läsa om
detta glas själv!), mat och åter mat eller snarare fantasifulla grytor, oväntad
vänskap och lika oväntad ovänskap och slutligen möjligen om ett mord.
Så kan det gå till i Lindgrens värld.
Jag gav Klingsor fyra
stars av fem.
Förlag: Norstedts; Utgivningsår:
2014; ISBN: 978-91-1-305836-8
Varför inte nu lyssna på Dana Gillespie – Empty Bed Blues
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar