Sigge Eklund - In i labyrinten.

Jag har läst Sigge Eklunds samtliga romaner och tyckt om dem alla, bäst hittills ändå om de två senaste före den nu aktuella In i labyrinten, dvs. ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” och ”Varulvsvalsen”. Eklund har själv sagt att alla hans fyra tidigare böcker i någon mening berör eller bygger på erfarenheter från hans eget liv, som han då bearbetat och mer eller mindre tydligt/uppenbart för oss som läsare vävt in i romanerna. Men för vilken författare gäller inte det, kan man ju undra.

Sigge Eklund är för mig främst författare. Det har den senaste tiden varit svårt att undvika att få vetskap om allt annat han också gjort, men jag vet inget om hans arbete som t.ex. TV-producent, bloggare och poddare (eller vad det kan heta när man har en s.k. podcast) eller hans övriga liv i offentligheten. Hans vänskap med Alex Schulman t.ex. och deras samarbete med olika projekt noterade jag första gången i efterordet till Schulmans utmärkta bok ”Skynda att älska”, som jag läste för inte så länge sen. Jag vet alltså inget om allt detta och mer därtill och behöver inte heller göra det, då inget av det rör hans författarskap, som är det enda som intresserar mig.

Det har också varit svårt att värja sig för både information om Sigge Eklund och hans familj och den uppfattning om inte minst Eklund själv som nu diskuteras i både recensioner om den senaste boken och på annat sätt. Bottennappet i det avseendet är den artikel i tidskriften Filter – ”läsmagasinet för nyfikna”, som man kallar sig - som skrevs av Marcus Joons.

Det är ju en sak att som Eklund, jag, du, kanske Joons själv och säkert många fler av oss på sin kammare fundera över varför man blivit som man blev och sedan kanske på ett eller annat sätt diskutera och pröva och värdera dessa tankar – t.ex. i samtal med sin älskling, sin familj i övrigt eller i bearbetad form i en roman.

Men det är en annan sak att i offentligheten bli föremål för amatörpsykiatriska funderingar. Som nu av Joons. 

Han noterar vad Sigge Eklund själv sagt och skrivit om sin uppväxt. Konstigt vore det ju annars. Men han går sedan längre. Med utgångspunkt från en sammanfattande listning av kriterier för psykiska sjukdomar som han hittat i en handbok, slår Joons fast att Eklund, hans pappa, hans bror och dessutom hans avlidne farfar (sic!) lider resp. led av narcissistisk personlighetsstörning. Att inte Joons – och inte heller Filters chefredaktör - förstår att en innantilläsning av enbart en sådan handboksförteckning inte på något sätt i sig kan ligga till grund för en diagnos ens av professionella bedömare, och då naturligtvis inte heller av en inom området helt okunnig man, är ju minst sagt förvånande. 

Att på det sättet leka amatörpsykiatriker, och till råga på allt få detta publicerat i en (tidigare) ansedd tidskrift ”för de nyfikna”, är lika intelligent och trovärdigt som att utropa sig till hudläkare efter ha tittat på de suddiga bilder av olika hudsjukdomar som kvällspressen med återkommande intervall publicerar.  ”Vi har hela listan över dina skadliga och livshotande leverfläckar” ropar Aftonbladet och Expressen. ”Vi har listan som visar att Sigge Eklund – och också hans farfar! - är psykiatriskt störda” skrockar Filter.

”Och jag ska förfölja honom intill fjärde led”, mumlar kanske Joons. För något är det ju som får Joons att skriva en 17 sidor lång artikel. Men inte kan det väl vara avundsjuka, arrogans eller brist på empati och förstås inte heller att utnyttja andra för att uppnå egna mål – sådana tråkiga kriterier som man kan läsa i hans egen lista. Nä, det kan det förstås inte vara.

Att låtsas vara psykiatriker efter att läst innantill i en handbokslista är inte att vara intresserat nyfiken. Det är att fara med skvaller och osanningar och blåsa under, eller själv skapa, negativa mytbildningar. Det blir lika sanningsenligt som om jag, efter att ha läst Joons artikel, skulle påstå att han lider av oförlöst självhävdelsebehov, mjältsjuka och arachibutyrofobi.

Hur Filter och Joons nu ska försöka återupprätta sin förlorade heder, får jag och alla andra säkert följa i de sammanhang som faller över oss som tidningsläsare. Det är möjligen viktigare för Eklund och hans familj. Men dom bryr sig kanske inte – vad vet jag. Vi andra konstaterar, lätt suckande, bara ytterligare ett journalistiskt övertramp i raden av alla de andra. Tycker JAG.

Men nu till In i labyrinten. Ett barn försvinner och hittas inte. Om detta för en förälder fruktansvärda trauma har Sigge Eklund skrivet ett tätt och intensivt kammarspel med starka känslor, där vi som läsare följer främst fyra personer. Barnets mamma och pappa förstås men också en arbetskamrat till pappan och hans kvinna. Men alltså ingen polis. Och inte heller flickan.

Det är ingen deckare Eklund skrivit. Det är inte sökandet efter barnet eller jakten på förövaren som intresserat honom. Det är vad som tidigare skett inom familjen och hur det har påverkat föräldrarna och barnet som är hans fokus. Men också hur andra personer genom sitt agerande, eller sin underlåtenhet att agera, kan komma att få avgörande betydelse för vad som sker. I boken som i livet.

Eklund för oss verkligen in i labyrinten. En fysisk labyrint, visst, men framförallt i den som vi skapar oss själva genom vårt sätt att se och agera eller inte, genom att tala eller inte tala, genom att vara sanningsenliga mot oss själva och andra eller att inte vara det. Där går vi i labyrinten – skilda från de personer som borde betyda mest för oss och kan därför helt plötsligt stå ansikte mot ansikte med den som antingen förgör oss eller som vi förgör. Att någon skulle kunna befria oss från skuld, skam och ångest verkar inte i troligt. Inte i Eklunds bok, men kanske inte heller i levande livet. Vad vet jag.

I boken följer vi de fyra personerna kapitelvis och med förskjutna tidsintervall. Detta skapar en extra spänning och dynamik i boken som kräver av läsaren att hen har en medvetenhet om var i historien vi befinner oss. Att Eklund kan hålla ihop sin story genom detta sätt att berätta den och hela tiden föra den vidare är imponerande.

De fyra personernas liv ser ut på ett visst sätt på ytan men på ett annat redan när man skrapar bara lite grand på den. Så tror jag det kan vara för många av oss. Eklund gör i sin roman detta både trovärdigt och skrämmande genom att romanens figurer inte beskrivs vare sig endimensionella eller schabloniserade. Vad finns bakom din skråpuk, frågar Eklund oss. Vad ska ske för att din mask ska slitas av? Och blotta vad?

Boken får ett slut, förstås. Vilket skall inte avslöjas här. Men också den som i livet söker sin egen sanning och går efter sin egen moralkompass kan till slut, medvetet eller omedvetet, stå inför sitt nederlag.

Jag ger denna intressanta och viktiga bok som bör få många läsare fyra stars av fem.

Men bokens omslag! Det ger jag en överkorsad tuschpenna i betyg. Och detta med en förhoppning om uteblivet arvode för konstnären.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2014; ISBN: 9789100127473

Varför inte nu lyssna på Duke Ellington – My Little Brown Book