Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 1 april 2014

Magnus Dahlström - Spådom.

Av Dahlström har jag tidigare läst bara två böcker, nämligen Papperskorg och Fyr utgivna i den gemensamma Månpocket-utgåvan och som jag köpte antikvariskt. Det är längesedan och skam till sägandes minns jag av boken mest en i bläck skriven lätt ekivok dedikation från frk A till frk M (bl.a. ”… min kära vädur, väninna, sambo, partner …”). Ja, sånt selektivt minne hade jag då (och har det väl det antagligen fortfarande, gissar jag).

Spådom kom ut 2011 och betraktades då som en stark återkomst, vilket är lätt att förstå. För stark är den och skrämmande och mörk och tvetydig. Den kryper in på skinnet på en. Det är inte alls säkert att det som till synes sker för personerna i de tre delar som boken är indelad i (men med löpande kapitelnumrering boken igenom) också är det som rent faktiskt sker. Eller att det som rör sig i hjärnan på personerna i boken också uppfattas lika av dem själva och omgivningen. För det är nog snarare så att det inte gör det. Sådant dessa inte uppfattar som problematiskt eller är omedvetna om eller kanske bara vagt kan känna hos sig själva, och säkert då vill hålla hemligt, kan ändå vara tydligt för personer i omgivningen. Diffust skrämmande eller oroande för dem, men ändå ganska så tydligt.

I boken möter vi tre personer som alla har officiella eller rentav myndighetspositioner – dvs. sådana personer vilka vi hoppas har stabilt psyke och redlighet och en stadig moralkompass. Det är när vi anar eller förstår att så inte alltid behöver vara fallet i vår vardag, som det kan börja mola i magen hos många av oss. Det kan vara detta som Dahlström vill göra oss beredda på. Eller kanske helt inställda på.

I den första delen, Spådom, möter vi ett namnlöst par – han läkare och hon diffust studerande – som, möjligen med avsikt att det ska vara temporärt, bosätter sig i en namnlös ort i ett namnlöst land, som väl ändå får förutsättas vara vårt kära fosterland. Läkaren och hans fru stöter under en vandring uppe i bergen på en allvarligt skadad pojke och en man. Genom läkarens försorg kommer de två till sjukhus via helikopter. Läkaren uppfattar då, när helikoptern flyger iväg med pojken och mannen, att mannen säger något till honom. Men vad? Det kan vara ” … döda dig …”. Eller inte. Men hela händelsen och uttalandet, eller spådomen som läkaren efterhand kommer att uppfatta det som, fyller alltmer hans liv och tar nästan hela hans koncentration i anspråk. Att läkaren senare får en möjligen helt korrekt beskrivning av vad som hänt pojken och mannen och vad denne kan ha sagt hjälper honom förstås inte. Inre krafter eller demoner har honom redan i besittning. Som läsare anar man hans undergång.

I den andra delen, Det blå ögat, möter vi i en namnlös stad återigen namnlösa personer. Denna gång främst en manlig och en kvinnlig polis. Av färgen på polisbilarna att döma kan vi föreställa oss att landet är Sverige. Det är återigen mannen som oroar oss läsare. Han tycker sig hela tiden förstå att de övriga poliserna inte talar till honom utan bara om honom. Han tycker sig ana andra motiv bakom kollegers vardagliga beteenden än dem vi som läsare uppfattar. Detta gäller särskilt vad hans kvinnliga kollega, som dessutom är den som han till en början delar patrullbil med, gör eller inte gör. Hon tittar, menar han, på honom på ett särskilt visserligen obestämt men samtidigt forskande och granskande sätt. Han anmäler henne vid ett tillfälle för vållande av kroppsskada. Denna anmälan tvingas han, för läsaren på av uppenbarligen helt objektiva grunder, ta tillbaka. Men detta av honom uppfattade nederlag släpper honom aldrig. Något händer honom. Sannolikt att mörkret sänker sig samtidigt som han känner sig ständigt iakttagen och då inte bara av det blå ögat.

I den tredje avslutande delen, Handen, möter vi åter namnlösa personer. Socialarbetaren, hans fru, deras dotter. Samma krypande vansinne hos mannen som i de tidigare delarna. Samma skeva verklighetsuppfattning, misstänksamhet, kontrollbehov. En kryptiskt skriven lapp han hittar tar över hans liv. Han söker svar på vad som kan stå skrivet. En spådom? Också han anar hela tiden att det finns en annan mening i det som sägs eller händer – allt består av undermeningar eller bredvidbetydelser, som Dahlström skriver. ”Men det fanns ett annat svar, inuti svaret”, tänker han vid ett tillfälle när han diskuterar med sin fru. Det finns hela tiden i hans liv någtt som han inte kan ta på men som samtidigt är ett hot som känns oerhört reellt för honom och som till slut resulterar i hans sammanbrott.

Vill Dahlström peka på att vi alla kan vara mer eller mindre psykotiska? Eller störda. Lever vi alla ett liv som snart kan tippa över ända. Jag lägger ifrån mig boken med en stark olustkänsla. Men det är en bok som samtidigt är en stark och gripande läsupplevelse och som borde läsas av många.

Jag gav Spådom fyra stars av fem.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2011; ISBN: 978-91-0-012520-2

01_220px





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar