J. M. Coetzee - Den långsamme.

Det hände sig en gång för länge sen – nåja, så länge sen var det ju noga räknat inte – att jag den första varma vårdagen cyklat från hemmet till arbetet; en sträcka på en ca två mil. Nu var jag på väg hem. Och då blev jag, precis som Den Långsamme, dvs. fotografen Paul Rayment i Coetzees roman, påkörd av en ohängd bilist. I mitt fall en fet man med s.k. kotlettfrisyr och i en tjusig bil.

Och jag kan precis känna igen den reflektion som Den Långsamme gör sin luftfärd - ”Slappna av!, förmanar han sig själv medan han flyger genom luften (med yttersta lätthet flyger genom luften!) och faktiskt känner han att kroppen lydigt mjuknar. Som en katt, tänker han”. Jag kände själv något liknande – men kanske inte lika välformulerat …

Men därmed slutar alla yttre likheter mellan mig och Den Långsamme. Jag bröt ett lillfinger (sic!) och Den Långsamme fick efteråt amputera ett ben. Men en sådan cykelolycka blir alltså inledningen till en mycket bra roman av Nobelpristagaren J.M. Coetzee – Den långsamme – från 2005, dvs. två år efter han fick ta emot priset. Boken måste också glatt Svenska Akademien – för här har vi alltså en pristagare som överlevt priset och det blev ingen dödskyss för det litterära skapandet.

Nå. Livet blir för Paul Rayment efter amputationen inledningsvis som man kunde förväntat sig. Depressivt kort sagt. Less vid sin situation, less på de hurtiga sjuksköterskor som prackas på honom, less på att vara ensam i livet, less vid tanken på att inte ha fått någon son medan han fortfarande (för länge sedan, dessutom) var gift, less vid den bild han tror att det fåtal kvinnor han mött genom livet har om honom – ”… den sortens manlige vän som man ganska tankspritt kryper i säng med och sedan efteråt undrar vad som egentligen hände” – så tänker han emellanåt på den påse med sömnmedel han gömt i badrumsskåpet. ”För den händelse att …”, tänker han.

Men så får han en ny sköterska, den från Kroatien invandrade (romanen utspelar sig i Coetzees nya hemland Australien) gifta trebarnsmamman Marijana Jokic´. Och allt ljusnar. Så till den milda grad dessutom att Den Långsamme totalt tappar både sans och vett. Han förklarar fru Marijana sin kärlek och vill dessutom betala hennes äldsta sons dyra utbildning.

Det är väl såhär långt in i en roman som man kan märka skillnad mellan författare och författare. Den habile spinner väl vidare på kärlekshistorien och låter den fortsätta som hen vill eller har förmåga till – antingen slutar den väl eller så inte och resan dit kan i bästa fall vara lite läsvärd. Men antagligen inte.

Men nu är Coetzee inte en enkel författare av normalgraden. Han är en utomordentligt bra sådan som i sina böcker dessutom gärna vill laborera med det mång- och dubbeltydiga och göra oss läsare lite osäkra på vad det är vi ser och läser. Han inte bara vill detta – han klarar också av det, vilket vi har läst i andra romaner av honom. Så ock i Den Långsamme.

In i romanen kommer – eller kommer inte – därför nu två mystiska kvinnor. Den Långsamme möter dels en gammal välkänd romanfigur från ett par tidigare romaner av Coetzee (dvs. Elisabeth Costello) och dels, genom Costellos försorg, en blind kvinna vid namn Marianna, som han har ett tafatt samlag med. Kvar finns förstås också Marijana.

Det finns ingen entydig läsning av Den långsamme. Vi kan naturligtvis följa en yttre handling som i första hand dröjer vid Marijana – således ej att förväxla med Marianna – och hennes familj i olika mer eller mindre komplicerade händelser knutna till Den Långsamme. Dessa både följs och underblåses av ms Costello. Men efterhand viker vår omedelbara förståelse för romanen och dess karaktärer undan – vi kan inte längre ta något för givet.

En av romanfigurerna – kanske är det ms Costello, jag kommer faktiskt inte ihåg vem – säger också vid ett tillfälle ungefär att ”Det vete gud vad som kommer att ske härnäst”. Och det är just det som gör att romanen oavlåtligen förblir fascinerande. Fascinerande, förbryllande och läsvärd.

Det är ms Costello som har den mest speciella och egenartade rollen i romanen. Är hon Den Långsammes skyddsande? Ja, kanske. Är hon den som inför honom vill ställa upp alternativa möjligheter att leva sitt liv? Ja, antagligen. Är hon den som försöker blåsa in lite värme i isvattnet som rinner i hans ådror? Ja, möjligen. Är hon den som vill peka på möjligheten att leva ett liv i kärlek med en annan människa? Ja, troligen. Är hon därmed i sig den sida av ett livs möjligheter som Den Långsamme under alla år förträngt och som gjort att han inte längre förstår att man faktiskt kan välja sina livsbetingelser? Ja, det tror jag. Men kunde hon locka fram hans hjärta ur hans inre gömsle? Nej.

Men hon ställer läsaren inför egna val och egna funderingar. Alltid något. Jag gav Den långsamme fyra stars av fem.

Förlag: Brombergs Bokförlag; Utgivningsår: 2005; Översättare: Thomas Preis; ISBN: 91–85251–39-9.

Och nu kan vi lyssna på  Downs and Beer – Blues in D