Påskekrim 2014.

Vad kan Norge ha tillfört av värde till oss som bor i den norra hemisfären? Det enkla svaret är naturligtvis ”Inget”. Men kanske ändå ett enda litet ord, nämligen Påskekrim. Vi vet ju alla vad det står för, nämligen norrmännens påstådda vana att köpa deckare just till påsken. Nu har detta slagit igenom, åtminstone lite grand, också hos oss. Så man kan ju undra när ordet Påskekrim kommer att hamna i SAOL – förmodligen först när Horace gått hädan. Om ens då.

I Norge har påskekrim funnits som företeelse sedan 1923, så det tycks numera vara en i folkdjupet väl förankrad tradition och förklaringarna till att det blivit så är många – t.ex. :

”Forklaring nr. 1: Påsken har en mørk og blodig bakgrunn. Den var opprinnelig en minnehøytid om den natten da dødsengelen vandret over Egypt, men sparte Israels folk. Vår kristne påske er bygget rundt et gammel kriminaldrama, rettssaken mot den religiøse oppvigleren Jesus fra Nasareth.

Forklaring nr. 2: I hedensk tid ble det blotet om våren for å sikre god avling. Blodtørsten sitter i oss, kamuflert som en dragning mot krimlitteraturen - som jo avspeiler gamle ritualistiske forestillinger hvor både offerlammet og syndebukken inngår.

Dette er forklaringer som pleier å gjøre lykke. Hvis de skulle ha noe for seg, ville imidlertid fenomenet vært spredt utenfor Norges grenser. Men det er like norsk som det er sært - jeg kjenner ikke til noen tilsvarende kobling noe annet sted mellom en litterær genre og en tradisjonell høytid. Så den egentlige forklaringen, prosaisk som den dessverre er, må være nr. 3: Nordmenn har verdens lengste påskeferie. Krim er ferielesning”.

Så nu vet vi svaret. Norrmännen läser alltså sina Påskekrim för att man inte har något annat och bättre för sig under sin långa påskledighet! Man har tröttnat på att gå på tur i sina vackra lusekoftor och sen sitta i en kall snödriva, frysa häcken av sig och tugga på en liten apelsin. Eller dricka sitt lankiga kaffe. Och då sitter det friska, sunda norska folket hellre inomhus med en s.k. god bok.

Ja, så kan det vara. Men hursomhelst så har vi alltså tagit efter detta också hos oss. Bokhandeln – både den fysiska och den nätbaserade – gör vad man kan för att vi ska köpa så många deckare till påsk som vi tycker oss ha råd med. Helst lite till. Och alltfler går på krämarargumentet. Jag med. Och min familj likaså. I år fick jag därför följande två böcker som Påskekrim och gav själv bort fem. Dåligt nettoresultat således. Och relativt dåligt utbyte dessutom, vilket ju var värre.

Cilla och Rolf Börjlind – Den tredje rösten.

En deckare är en deckare är en deckare. Visst. Och ändå kan de vara så inihelvete olika. De flesta jag läst – även de av de mest hyllade författarna – har varit ganska så mediokra. Men så stöter man en och annan gång på något som är bra. Med en story som verkar genomtänkt och logisk till sin uppbyggnad, där det brott som skall lösas verkar trovärdigt och intressant och som dessutom har väl beskrivna personer som karaktärer. Och där författaren har god hand med språket. Den tredje rösten är en sådan bok.

Det finns ett problem med den – boken är den andra i en tänkt serie. Det betyder att om man inte läst del ett, vilket jag inte har, så finns det t.ex. vissa händelser i personernas förflutna som man inte omedelbart greppar, även om författarna väver in vad som hänt tidigare på ett ganska så bra sätt.

Boken har två parallella historier som naturligtvis till slut vävs ihop. Mer säger jag inte. Köp och läs. Du blir inte besviken Jag gav Den tredje rösten tre stars av fem.

Liza Marklund – Du gamla, du fria.

”Den mest välskrivna deckare jag läst i år” hävdar Smålandspostens recensent på bokens omslag. Hen kan inte ha läst särskilt många deckare, hoppas jag. Själv tycker jag att det är den sämsta jag läst i år både till form och innehåll. Marklund tar ett stort grepp – hon blandar i sin kokande gryta världspolitik, kidnappningsdrama, mord och våldtäkt och övergrepp, familjekonflikter, kvällspressens ständiga kamp mellan vad som kan vara etiskt försvarbart att publicera och vad som gynnar upplagan, intriger på snart sagt alla plan, dålig självkänsla hos huvudpersonen, dolkstötar i diverse ryggar och lite mer därtill och ut kommer en osannolik, icke välsmakande soppa. Och inte blir boken bättre av att Marklund låter hjältinnan Annika Bengtzon inleder en s.k. fysisk romans – de förenas således i köttet - med sin kidnappade mans chef mitt under hans intensivaste arbete med att rädda Bengtzons man undan de allt desperatare kidnapparna. (Och dessutom beskriver Marklund ingående hur det låter när älskaren är på toaletten och urinerar och hur eller när eller om han sedan tvättar händerna). Boken slutar med en cliffhanger som låter antyda att det tyvärr kan komma fler böcker om fr. Bengtzon. Jag gav Du gamla, du fria två stars av fem.

Sen kan man ju hoppas att det framöver kommer andra och kanske lite viktigare bokhandlarinitiativ än just Påskekrim. Vad sägs om t.ex. ”Kvalitetspingst” (man saluför tidigare Nobelpristagare billigt), ”Poesisportlov” (ett urval bra poesi), ”Augustmånad” (de Augustprisnominerade saluförs lite billigare än annars – inte bara vinnaren således, som ju säljer ändå) och ”Julen kräva dessa böcker” (en salig blandning av bra barn-, skön- och facklitteratur – allt för att lilla mormor inte reflexmässigt skall behöva välja Marklund eller Ranelid till barnbarnet eller den läsande vuxna sonen ). Men viktigast av alla initiativ blir ”Kennethdagen”, då alla vi som bär detta vackra namn fritt får välja en säger en bok i vilken bokhandel som helst. (Denna högtidsdag infaller, som ni förstås redan vet, den 22 mars. Varje år). Ack ja – drömma kan man. Men vore inte ”Augustmånad” något att tänka på?

August själv håller med mig om en detta med Augustmånad. Jag har kollat.