Magnus Hedlund, Claes Hylinger (red) - Den rasande grisen, en litterär kalender (Och varför jag har fyra nygamla snapsglas i min ägo och sitter här med ett värkande knä).

Att man aldrig lär sig. Redan den gamle skomakaren visste ju att man skall blifva vid sin läst. Men vi förortsbor skall tvunget in till Stenstaden med sina attraktioner, äventyr och – åtminstone vad gäller mig – missöden.

Såhär var det. Efter att som enda resenär på tunnelbanan in till stan läst en tidning – alla andra stirrade ner på sina telefoner - klarade jag utan problem av att köpa två biljetter på Dramaten. Det var rent av en lisa för själen att sitta i bänkarna i biljettkontoret och andas samma dammiga luft som Bergman, Josephson, Krook m.fl. Och fru Ekman, förstås.

När jag sen gick ut därifrån, så tog jag som vanligt Margaretha Krook på näsan som en hommage åt en stor konstnär.

Sen blev det – också det som vanligt – en vända till Rönnells. Denna gång hittade jag helt oväntat ett litet fynd, nämligen Den rasande grisen, en litterär kalender redigerad av Magnus Hedlund och Claes Hylinger. På baksidan kan man läsa att Hedlund och Hylinger ”… har i sin bok struntat i rådande svenska litterära moderiktningar och presenterar hänsynslöst sig själva och några av sina utländska favoriter …”. Allt detta spännande – inte minst ett informativt stycke av Alfred Jarry, patafysikens främste teoretiker - i en bok från årtalet 1971. Ett fynd således, som kompletterar min samling av vad de båda ”unga göteborgsförfattarna” senare åstadkommit genom de följande drygt fyrtio åren. Och det är en del, eftersom båda nu med råge uppnått pensionärsåldern.

Så långt lekte livet. Och inte blev det sämre när hämtade ut min auktionsvinst på firma Metropol på Sveavägen – ett slitet gammalt träschatull med fyra fina snapsglas. Små naturligtvis. Detta skall ses som en förberedelse för den snart stundande trädgårdssäsongen, då vi till fåglars pipande understundom tager oss såväl en Genever som en Skåne tillsammans med en sillabit. Och en stöl. Under lugna och solenna former förstås. Ingen sång, ingen dans.

Men sen … Utkommen från Metropol blir jag påkörd av en lattemorsa som kommer forsande med ett barn i en Brio Go Next Neon à 10 995 svenska riksdaler. Eller så snubblade jag helt simpelt på trottoaren, ovan som jag är vid mina nya slipade solglasögon. Det kom visserligen en barnvagn rusande, men jag lägger nog en slant på att det var mina solglasögon som var orsaken till det hela. Trist nog. Särskilt som de dyra byxorna fick ett ståtligt stort hål och jag själv en rejäl skrapning på knät. Blod forsade. Ont gjorde det. Jag tappade träschatullet. Folk kom rusande. Men jag studsade upp som en fjäder. Helt oberörd till det yttre – jag bar mig alltså åt som alla andra som trillar publikt.

Strakbent gick jag sedan, med schatullet och de hela snapsglasen under armen, till ett litet café och tröståt en muffins. Eller två, noga räknat.

Men boken då? Jo, den läste jag på tunnelbanan och bussen hem – tjockare är den inte – och gav sedan Den rasande grisen mycket välförtjänta fyra stars av fem. Och noterade under läsningen i ögonvrån alla förstulna blickar som glodde på mina trasiga byxor. Ingen sa något, men alla tittade. Och tänkte väl att jag inte var nykter. Eller kanske lite dement eller åtminstone i vart fall en udda figur som satt och läste en BOK. 

Vad lär man sig då av detta? Säkert mycket. Men kanske mest att gamla män skall hålla sig i stillhet i sitt bibliotek och sin trädgård och bara ge sig in i Stenstaden om han får följe av en betrodd ledsagare. Gärna en som ser bra. Så får det bli.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 1971; ISBN: saknas.

Claes Hylinger resp. Magnus Hedlund. Inte helt unga längre.

Och nu lyssnar den som vill på Julia Lee And Her Boyfriends – There Goes My Heart