Carson McCullers - Klocka utan visare.

”I Klocka utan visare når hennes mästerverk sin höjdpunkt”, påstår den anonyme författaren till bokens baksidestext. Har vi läst samma bok hen och jag? Den är inget mästerverk, den duger egentligen inte för en författare som skrivit böcker som Hjärtat jagar allena och Bröllopsgästen.

Boken, som också fick ett förhållandevis ljumt mottagande när den kom ut 1961, blev McCullers sista. Hon dog sex år senare, endast 50 år gammal, och hade då under åren dessförinnan levt ett hårt liv med bruk och missbruk av både allehanda droger och olika kärleksrelationer. Säkert, för att använda ett modernt uttryck, utbränd till kropp och själ. Inifrån och ut.

Arthur Miller, Marilyn Monroe, McCullers och Karen Blixen vid ett tillfälle två år innan McCullers död.

Den yttre ramen för händelserna i Klocka utan visare är som den brukar vara i McCullers romaner, dvs. en liten håla i den amerikanska södern. Här heter den Milan. Tiden är 1950-tal, dvs. en tid med begynnande kamp för medborgarrättsdemokrati, men också en tid då de konservativa – fåfängt förstås - börjar tänka efter hur tiden skall kunna vridas tillbaka till de s.k. gamla goda tiderna. ”Hur skulle du trivas med att se en stor grov niggerpojke dela pulpet med en liten späd vit flicka?”, frågar storpotäten domaren Clane sin unge för tiden radikale sonson Jester. Han anar nog, darrande i isterbuken, vilket svar han kommer att få. Och också får.

I denna stad möter vi fyra män. Inga kvinnor förstås – de är bara hustrur, tjänstefolk eller rentav redan döda – och räknas liksom inte. Kring dessa män rör sig livets och dödens fasor. Och dessutom politikens. Som det brukar hända för hjältarna i McCullers romaner går det illa för de flesta av dem. Riktigt illa. En av dem dör en, som så ofta hos McCullers, en våldsam död, en annan en s.k. naturlig död, en tredje går in i senilitetens dimma och förlorar också sina illusioner om livet och de grundpelare han byggt det på, den fjärde och yngste klarar sig väl antagligen så bra man kan hoppas på. Som en slagskugga bakom och framför dessa fyra män finns en femte man – domarens son och Jesters pappa, som tog livet efter sig i förtvivlan efter ett (juridiskt) nederlag som domaren hade stor skuld i.

I dessa fyra eller fem personers sammanvävda olika liv finns förutsättningar för att McCullers skulle kunna skriva en bok om skuld och försoning, drömmar och besvikelser, kamp och nederlag. Och hur man överlever sin sons självmord.

Men McCullers klarar inte detta. Jag uppfattar att domaren och f.d. kongressmannen Clane är bokens nav. McCullers bok skulle kunnat handla om hur han, som fortfarande ser sig som en samhällets stöttepelare och tillika är gammal medlem i Ku Klux Klan, har låtit sina illusioner om vit överhöghet påverka hans liv och gärning som domare och starkt bidragit till sonens självmord, möter den nya tidens oundvikliga gång. Vi skulle kunnat få läsa hans eftertänksamma eller förtvivlade reflektioner över denna nya tid och varför han och många andra inte förstod vad som skedde och vad som nu skulle komma att krävas av honom och hans efterlevande. Men icke. McCullers gör honom istället närmast till en löjlig figur.

För McCullers klocka har inga visare – den visar vare sig förfluten eller kommande tid. Den står och tickar för evigt på den av domare Clane uppfattade oföränderliga nutiden. Den tid som vi övriga upplever som en enda snabbt förbiilande sekund som visar på att det kommer något annat, något nytt. Men varför? Ja, här lämnar oss McCullers.

Men nu finns det också andra beröringspunkter mellan dessa fyra – eller om man så vill fem – män som McCullers också antyder i sin bok, men som hon skulle kunna gjort mycket mer av. Boken skulle då kunnat bli en viktig bok om konflikten mellan dunkla personliga drivkrafter och en oundviklig samhällsutveckling. Hon försöker, förvisso. Men männens livscirklar rör inte vid varandra i tillräckligt hög grad. Det blir inget dynamiskt växelspel mellan dem. En del antyds om vad de tänker och känner, men inte mycket formuleras på ett sätt som för romanen framåt. Det blir mest spridda och lösa tankar som i huvudsak faller platt till marken.

En McCullers i gammal gott slag skulle t.ex. gjort mycket mer av ”den svarta anteckningsbok” som den färgade Sherman Pew bär oformulerad i sitt hjärta. Samme Pew som är domare Clanes s.k. amanuens, eller allmänna hjälpreda, och vars pappa – vilket framkommer efterhand - domaren efter en rättegång för länge sedan dömt till avrättning. Nu ser vi Pew mest som den stackars sate som efter att i en förtvivlans uppror lånat pengar till nya kläder, nya möbler och hyra till ett förfallet hus i en vit stadsdel mördas av en vit trash-mobb.

Jag gav, trots mina invändningar, Klocka utan visare tre stars av fem.

Förlag: Lind & Co; Utgivningsår: 1961/2012; Översättare: Torsten Blomkvist; ISBN: 978-91-7461-074-1

Varför inte lyssna på Katie Melua – Blues in the Night