Vargas Llosa är enligt min mening en av vår samtids stora
författare som sent omsider också fick Nobelpriset 2010. Hans riktiga
storhetstid låg då bakom honom och man kan gissa att han var en typisk
kompromisskandidat prisåret.
Men han är ojämn den gode Vargas Llosa och Don Rigobertos anteckningsböcker är inte någon av
hans bättre böcker. Men varför ska inte en bra författare kunna unna sig ett
litet mellanspel? För det gör vi ju själva, eller hur? Inte är vi på topp alltid,
inte gör vi skäl för vår höga lön alla veckans dagar, nog kan vår älskade ha goda skäl för ett litet surt ögonkast mot dig och mig då och då?
Men läs t.ex. Det gröna huset, Samtal i katedralen, Berättaren,
Döden i Anderna och framförallt Bockfesten och du kommer att förstå
att Vargas Llosa gör skäl för sitt Nobelpris. Men Don Rigobertos
anteckningsböcker kan du hoppa över.
Vi möter här samma huvudpersoner som i Till styvmoderns lov, dvs.
mr Rigoberto himself, hans son Alfonso och hans andra hustru ms Lucrecia. Äktenskapet
gick i den boken i kaputten sedan sonen och styvmodern fått ihop det. Förenats i köttet, som
man säger.
Det blir också i Don Rigobertos
anteckningsböcker gubbsnusk på både hög och låg nivå. Den stilistiska
förmågan är det inget fel på. Men ämnesvalet är med förlov sagt udda. Och gör
att mitt intresse efterhand falnar – eller slaknar, kanske man skulle säga –
och det gör att jag kanske missar någon avgörande poäng när Vargas Llosa i
slutet antagligen knyter ihop säcken på ett elegant sätt. Men i så fall är
felet inte mitt, vill jag ha sagt.
Ett antal konstverk spelar en slags roll i boken och då inte minst
några av Egon Schiele, som också får illustrera varje kapitel med en liten
svartvit illustration. Så liten att man nästan måste ha förstoringsglas för att
se vad det är meningen att man ska se. Och det är synd. Schiele är en betydande
konstnär som levde ett udda liv och dog i unga år och som sannerligen är värd
ett bättre öde än att gömmas i bok om än skriven av en Nobelpristagare.
Såhär ska det se ut. Om man nu ska använda Schiele som illustratör.
En mellanbok således. Men visst ser vi don Rigoberto som en
gråtande Pierrot dansandes på en spänd lina – lika spänd som hans vigselring –
över bråddjupet. Ett aldrig så litet felsteg och han hamnar i …
Jag gav Don Rigobertos anteckningsböcker
tre stars av fem.
Förlag: Norstedts
förlag; Utgivningsår på svenska: 2000; ISBN: 91-1-300804-4
Och nu kan vi lyssna på Madeleine Peyroux –
Dance Me To The End Of Love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar