Johan von Schreeb - Katastrofdoktorn - berättelser från fältet.

Läkare utan gränser är en religiöst och politiskt obunden medicinsk humanitär hjälporganisation som - utan hänsyn till politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet – bistår människor som drabbats av kriser, krig eller naturkatastrofer. Det är ingen biståndsorganisation. Organisationens syfte är primärt att hjälpa en befolkning som drabbats av kriser av olika slag med medicinska insatser men också – inte minst viktigt - att under och efter hjälpinsatserna på olika sätt lämna vittnesbörd om hur situationen ser ut i de områden man är verksam. Organisationen bildades 1971 och fick Nobels fredspris för sina insatser 1999. Man har kontor i 19 länder och här i Sverige sedan 1993.

En av initiativtagarna till den svenska sektionen var kirurgen Johan von Schreeb. Om sin tid i organisationens ledning men framförallt om olika arbeten på fältet har von Schreeb nu skrivit en bok – Katastrofdoktorn – berättelser från fältet.

Det är en viktig och angelägen bok. von Schreeb har i görligaste mån undvikit att bli personlig, han grottar inte heller ner sig i de olika principiella diskussioner som måste ha förts i organisationen och inte heller fastnar han i en beskrivning av sin rent professionella karriär här i Sverige (även om den i sig är remarkabel). Allt detta tycker jag är utmärkt. Boken andas alltså inte särskilt mycket av ”titta-nu-så-duktig-jag-är” och inte heller får vi läsa för mycket av de uppoffringar som makarna von Schreeb – hans fru Gunilla är också läkare och aktiv i Läkare utan gränser - måste ha gjort under sina karriärer och i sina liv som makar och föräldrar. Bokens tonvikt ligger alltså på beskrivningar av fältarbetet – i arbetet med att rädda liv i olika katastrofområden.

(Men i en rent skakande passus skriver von Schreeb öppenhjärtligt om att han efter en resa inte känner igen sin son när han kommer hem. Något som skulle tagit död på den bästa och vara något som man säkert skulle vilja dölja i sitt hjärtas innersta kammare för skuld).

von Schreeb har således inte skrivit en memoarbok utan en saklig, konkret och skakande bok om vad fältarbetet för de läkare, sjuksköterskor och andra personer Läkare utan gränser skickar ut kan vara. Och vilka olika helveten på jorden dessa personer möter när de kommer till krisområden. Här sätts då organisationens uppgift på sin spets. Läkare utan gränser är ingen biståndsorganisation. Man bygger inte långsiktigt. von Schreeb kallar själv organisationen för en kringresande akutmottagning.  Man kommer in under ett akut skede, arbetar med att rädda liv och när situationen stabiliseras och andra organisationer kan och vill komma in reser man vidare till nästa krigs- och krishärd. Det långsiktiga biståndsarbetet sköts då av de organisationer som är bättre lämpade för just detta.

Vi får läsa om under vilka fasansfulla villkor människor kan tvingas leva under när t.ex.  kriget härjar eller jordbävningar ödelagt stora områden. Här och på vilket sätt läkarna, sjuksköterskorna och andra arbetar för att linda lidandet ligger fokus i boken. Men vi läser också om hur allt detta påverkar läkarna och övrig personal under tiden de är där. Nu är vistelsen som utsänd av organisationen begränsad i tid för fältarbetarna och dessa får också när man väl är hemma stöd på olika sätt. Men allt har som bekant ett pris. Och frågan är i vilken valuta priset betalas när man är hemma igen och vällevnadsfettet börjar växa ut och man då noterar att de stora frågorna hos oss kan vara låt oss säga 5:2-dieten eller priset på mjölk. Samtidigt som minnesbilderna från kanske Haiti-katastrofen fortsätter att komma tillbaka och tillbaka. Här skulle jag för egen del gärna sett att von Schreeb stannat upp lite i sin bok.

Här hemma är vi ju vana vid att den kommunala krisgruppen rycker ut så fort någon får en fis på tvären. Men vad gör organisationen mer konkret för de hemvändande fältarbetarna? Och vilka upplevelser - både positiva och negativa - har fältarbetarna i efterhand? 

Jag skulle vilja säga att von Schreebs bok är en bok om passion – om passionen och viljan hos den som har förutsättningarna, kompetensen och modet att rädda liv i krisområden. Men vad gör då vi andra?

Vi kan i vart fall bli månadsgivare och på så sätt stödja de som vågar annat.

Jag gav ”Katastrofdoktorn – berättelser från fältet” fyra stars av fem.

Förlag: Brombergs; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789173375214

(Jag har också läst ”Uppdrag Sudan. Min tid med Läkare utan gränser” av Natalie Gerami. Hon arbetade under en tid som s.k. logistiker i Sudan. Den kan på intet sätt jämställas med von Schreebs bok. Jag avstår från betygssättning. Och det är kanske betyg nog)

Lyssna gärna på Fleetwood Mac – Fast Talkin' Woman Blues