Niklas Rådström - Boken

Varje kultur och tidsepok har väl sin skapelseberättelse som försöker förklara jordens eller, om man har ännu större anspråk än så, kanske också universums uppkomst. Jag vet inte hur många de är men många äro de.

Grekerna hade sin. Romarna likaså. Liksom islam. Jag antar att det finns exempel på skapelseberättelser i Österlandet, i Afrika, i Sydamerika. Vi här uppe i Ultima Thule har ju som bekant haft en alldeles egen i asatron.

Att det varit och är så är inte konstigt. I alla tider har människor ställt sig frågan Vadan och Varthän – allt från att man i den arla gryningen tillbad en vacker sten i skogen till att nuförtiden kolla in om frågan är googlingsbar. Eller kanske ogooglingsbar.

Men hur som helst - efterhand är det väl så att kristendomens skapelseberättelse i vår del av världen är den som fått flest anhängare eller proselyter eller troende bland den grupp av befolkningen som nu överhuvudtaget säger sig tro på en sådan. Jag pratar då om skapelsen så som den beskrivs i kristendomens heliga skrift, dvs. bibeln. Förutom att tro på skapelseberättelsen delar man rimligen då också det mesta av det som också i övrigt står skrivet i skriften. I den mån man nu inte väljer att göra kollektiva eller personliga omtolkningar av det skrivna när man tycker att det är lämpligt. Eller kanske nödvändigt.

Bibelns skapelseberättelse och de olika namn och händelser som figurerar i den och även i övrigt i såväl gamla som nya testamentet, är väl i huvudsak kända bland de flesta i vår kulturkrets. Om än kanske vagt. Jag är inte troende – ateist kallar jag mig själv – och är inte heller sedan länge medlem i något samfund. Oaktat det köpte jag bibel 2000 när den kom efter bibelkommissionens fleråriga arbete med att överföra textinnehållet till en mer modern svenska och tillika med större hänsyn till originalversionen . Mitt syfte var att långsamt men säkert läsa mig igenom den. På den vägen är det fortfarande. Livet kom liksom emellan och annat kändes mer angeläget. Så nu står den alltså i huvudsak oläst i bokhyllan tillsammans med min konfirmationsbibel, som fått lätt gulnade blad, och en elegant psalmbok jag också fick vid konfirmationen (”av konungen gillad och stadfäst 1937”). Och oläst lär den antagligen förbli.

Om det nu inte skulle inträffa ett herrans under. Hens vägar är ju som bekant outgrundliga.

Gustave Dorés illustration till syndafallet. Allt mänskligt liv dödas. Utom de som Noah tagit hand om och, antar jag, fiskarna. Liksom, men då bara i Boken, de två som Rådström kallar Mannen och Kvinnan.

Men om denna böckernas bok har nu Niklas Rådström skrivit en mycket bra alldeles egen bok som, som sig bör, börjar med en beskrivning av den hektiska vecka då gud enligt skapelseberättelsen skapade himmel och jord. Sex dagars arbete och en dags vila. Rådströms bok heter följaktligen Boken.

Men vem denne gud är låter Rådström sympatiskt nog vara öppet. Jag tror att han stannar vid att det kan vara du och jag. Mest du, om vi nu skall säga som det är. Jag tror att Rådström menar att det är upp till dig som är troende att inom dig föreställa dig hur skapelsen kan ha gått till och då naturligtvis luta dig mot bibelns skapelseberättelse, men inte som en faktisk beskrivning av hur det hela förlöpte utan mer som en symbolisk beskrivning av hur liv skapades. Och då med gud som ett helt avgörande faktor. Utan gud inget liv. Men denna gud sitter inte på barndomens molntapp utan finns enbart inom dig som stöd och vägledning och förklaringsgrund. Ungefär så tror jag Rådström menar.

Hur sen detta ryms t.ex. inom den senaste upptäckten om vad som hände ”tio upphöjt till minus 33 sekunder” efter Big Bang och den ständigt fortgående expansionen av universum i alla riktningar är det inte min sak att avgöra. Jag förstår uppriktigt sagt vare sig detta fynd av ett eko från Big Bang eller den troendes fasta tilltro till en gudomlig skapelse.

Om nu någon troende skulle råka läsa detta och då tycker att jag raljerar – vilket jag inte har för avsikt att göra – eller uttalar mig om saker jag inte kan eller vill förstå – och så kan det förstås vara – och att jag därmed är väl orättvis mot denne individs religiösa tro, så ber jag om ursäkt för det. (Sen kan man ju undra varför jag tycker jag behöver skriva just denna mening. Men detta med religion är ju minerad mark har jag erfarit från andra sammanhang).

Jag uppfattar Boken som i första hand en rent skönlitterär bok, med de friheter och möjligheter som följer på det, och inte vare sig en ren återgivning av bibelns olika berättelser eller en nytolkning. I romanen följer vi i första hand gud och hur han brottas med sin skapelse och hur han skall skriva ner sin avsikt och sitt syfte med den, men också Mannen och Kvinnan som gud fördriver ur Eden när de trotsar honom och som sedan, fram till det något oväntade slutet för dessa två, rör sig som skuggor i romanen och så förstås herrens änglar. Jesus blir inte, om aldrig så viktig för både Boken och bibeln, någon direkt huvudperson.

Rådströms språk är underbart vackert och poetiskt och gripande. Hans förenklar inget. Tvärtom menar jag att han problematiserar. Boken blir, åtminstone för mig, därför både en ren och skär läsupplevelse och därtill ganska mycket en intellektuell utmaning.

Den som, i likhet med mig själv, kan känna det främmande att köpa och läsa vad man skulle kunna tro vara ett försök till popularisering av bibeltexterna kan känna sig lugn. Detta är inte Rådströms syfte, som jag uppfattar det. Jag tror faktiskt att han på ett sätt vill ställa själva skrivandet – eller om man så vill: skapandet - i fokus. Hans gud är en skrivande person som våndas över sina formuleringar, som går tillbaka och skriver om och rättar, som gör ständiga marginalanteckningar som stöd för kommande förtydliganden och omskrivningar. Som vi alla som skriver gör. När vi har tid till det, vill säga.

Jag kan tänka mig att Rådström, förutom detta med själva skrivandet/skapandet, kan ha en dubbel avsikt med att just ha bibeln som utgångspunkt för sin roman – rimligen bör han ha en gudsbild som han tycker han behöver brottas lite med, men kanske vill han därutöver också ge en kvalificerad och poetisk beskrivning av kristenhetens skapelseberättelse i romanform som ett alternativ för den (intresserade) läsare som skyggar för bibeln. En berättelse väl lämpad för diskussion i konformationsundervisning och i skolan?

Bibel 2000 är inte lättläst, snarare motsatsen. Olika populariseringar av texten är däremot nästintill fördumning alltför lättlästa. Här kan kanske Boken komma att spela roll för egenstudier eller litteratur att läsa under handledning. Själv skulle jag kunna tänka mig att deltaga i en studiecirkel med Boken som grund. Jag menar – utan att vara det minsta religiös så går det inte att komma förbi att bibeln är ett viktigt dokument i vår kultur som vi kanske bör kunna mer om. Oavsett om vi väljer att uppfatta den som en grund för en religiös tro, kanske som en historisk krönika eller som en rent litterär berättelse.

Men en sådan läsning måste göras med öppna ögon, oavsett om man kallar sig troende, agnostiker eller ateist. Rådströms gud har ett dubbelt ansikte – han är både den gamle välkände slaktaren som utan att tveka dräper hela folkslag och enskilda individer, men han är också en gud som i stillhet och förundran reflekterar över om han lyckats med sin skapelse. Han ser bland människorna ondska, makthunger, girighet, själviskhet. Inte så sällan bland dem som förklarar sig tro på honom och vilja följa honom.

Han ser också att människor lyckas väl med sina liv utan förklara sig tro. De känner sin värld, säger herrens ängel i ett sammanhang, in i minsta atom. De har kunskap och erfarenhet och förmåga. Samtidigt som troende (numera bildligt) offrar sina trosfränder för tolkningen av ett gudsord. Vad har jag missat, tror jag Rådströms gud allvarligt funderar över.

Eller, som herrens änglar säger vid ett tillfälle:

”Visst är världen vacker”, säger herrens ängel.

”Vacker och fruktansvärd”, säger den andra ängeln.

”Fruktansvärd” säger den tredje ängeln. ”Och vacker”.

När jag nu läser om vad jag skrivit ovan, ser jag att det är ovanligt långt också för att vara mig. Jag erinrar mig då min gamle gymnasielärare i ämnet svenska, den gamle docenten S., som menade att det var uttryck för intelligens att kort och koncist kunna komma fram till det väsentliga i ett ämne. Jag försöker: Boken är mycket bra. Som roman alltså – vad de lärde kan tycka om den som t.ex. religionshistoriskt eller diskuterande verk har jag ingen aning. Men läs den gärna. Finns på Litteraturmagazinet Fritz Ståhl.

Jag gav Boken fem stars av fem.

Förlag: Albert Bonniers Förlag; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789100135706

Lyssna nu gärna på Maria Callas – Suicidio