Klas Östergren - Twist.

Klas Östergren – varför behöver jag upprepa detta igen och igen, kan man ju undra – är en av våra stora författare. Han berättar för oss om vår samtid på ett sätt som gör samhällsutvecklingen synlig också för den som i sin vardag bara ser rattmuffen i sin bil, passerkortet in till jobbet, sina sovande barn när hen kommer hem, som älskar med sin fru eller man varje lördag med huvudet fullt av vardagens bekymmer och tristess och oro för obetalda räkningar. En samhällsutveckling som reducerat denna man eller kvinna till en nersliten kugge i samhällsapparaten. Men som ändå kämpar på för att få ihop det sk vardagspusslet. Men topparna badar i sina miljoner som en von Anka. Miljoner som ibland kan vara som man säger ärligt förtjänta inom systemet men lika ofta utanför systemet. En sak är i vart fall säker – du och jag sitter med Svartepetter.

Vad heter han nu igen? Anka, Wolf, Martin-Löf - kommer inte ihåg ...

I Twist får vi som läsare följa en inte namngiven författare på ett uppdrag som för honom tillbaka till en resa i tid och rum där han återupplever gamla tider, en gammal förälskelse, gamla bekanta och som allt leder till en härva bortom hans kontroll. Navet i berättelse är en kvinna som kan heta Anne-Marie, eller Ami eller Anna eller varför inte Annie. Den berättelse som rör sig runt henne, berättaren och ett antal andra personer handlar ytterst om att utnyttja tidens möjligheter och andra människor för egen vinning eller själv bli utnyttjad. Tiden var då, som nu, sådan att den största skurken med den största kuken alltid vinner. Även om priset kan bli ofattbart högt.

Han heter i vart fall Östergren. Det vet jag.

Det är ett avancerat romanbygge som Östergren åstadkommit. Han för oss, med till synes enkla medel och på en prosa som bara den gör romanen till en läsupplevelse, från barndomens förälskelse, över gasledningar i Östersjön, Stasis arkiv, bittra erfarenheter, efterkrigstidens skumraskaffärer här hemma och på andra håll slutligen fram till det ensamma hotellrummet med en necessär full med sömnpiller. Från allt detta och mycket mer går det trådar som aldrig riktigt helt knyts samman - vilket naturligtvis är ett medvetet stilistiskt drag - men som ändå tydligt löper till inte bara necessären utan också över sveken och nederlagen. Hos den starke och cyniske finns en medvetenhet och en till synes fri vilja. Hos andra inte.

Men varför titeln Twist? Vi får som tidsmarkörer läsa om bl.a. Led Zeppelin och naturligtvis Beatles. Om just låten Twist skriver Östergren: ”Twist var som ingen annan dans. Den saknade steg, man vred och vände på kroppen som masken kringlar kring en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken”. Just så blev livet för berättaren och fler med honom. Kanske för dig, bäste ev. läsare, också?

Östergren skriver med till synes lätt hand, men bläcket i hans penna är svart. Jag ger denna goda bok, som borde kunna fungera som terapi för folksjälen, fem stars av fem och anbefaller den till läsning. Basta!

Hans Gunnarsson - All inclusive.

 ”Vem faen är Tage Erlander” lär en känd rikstidning haft som rubrik när Tage i och för sig lite oväntat 1946 valdes till partiledare för Socialdemokraterna och sedan till statsminister när den gamle goe Per Albin Hansson lite oväntat dog mitt i sin gärning. Nu borde ju Tage inte vara helt okänd ens för journalister då han redan satt i regeringen. Men det är som det är – dom kunde inget då och kan inget nu, journalisterna. Men efterhand blev han väl känd även bland dem. Han satt ju som statsminister i inte mindre än 23 år – längst i världen bland de demokratiska länderna.

Tage.

Ungefär detsamma, fast närmare bestämt ”Vem fan är Hans Gunnarsson” sa jag till mig själv när hans senaste bok All inclusive blev överöst med lovord. Aldrig hört talas om honom, måste jag erkänna och då har han ändå skrivit åtta böcker visade det sig och mer därtill som bl.a. filmmanusförfattare. Han har dessutom fått det välrenommerade Katapultpriset.

Hans.

Så inför en oväntat strapatsrik tågresa till staden L i påsk köpte jag boken. Och det var lite tur, för resan blev inte helt oväntat längre än SJ ställt i utsikt. Ditresan fick börja med en busstur (sic) på 45 minuter. Hemresan förlängdes sedan även den, fast med 2 x 45 minuter p.g.a. först signalfel och sedan brand i ett lok som stod före oss på spåret. Så tid fanns för läsning.

(När jag skriver detta, läser jag på dn.se att en nerriven kontaktledning i Årstaberg orsakat totalstopp för alla tåg till och från Stockholm söderut. Samtidigt lovar regeringen 620 miljoner till järnvägsunderhåll. Inget kunde komma lägligare).

Nå. Det börjar bra med boken. På omslagets insida finns ett antal sk pressröster citerade. ”... en oupphörligt underhållande och oroande bok”, tycker Svenska Dagbladet. ” … en välskriven, vindlande historia kryddad med en rejäl nypa komisk fasa ...” menar Sveriges Radios Kulturnytt. Borås Tidning tycker att ”... Hans Gunnarsson bara blir bättre och bättre för varje roman och med nya All inclusive framstår han som en av de främsta skildrarna av ett slags manlighet i upplösning i Sverige i dag”. Gomorron Sverige i SVT hävdar att boken är ”… väldigt vacker och väldigt gripande ...”.

Jag hade alltså köpt en vacker, gripande, underhållande, oroande bok där den vindlande historien var kryddad med komisk fasa samtidigt som författaren skildrar en slags manlighet i upplösning.

Bullshit, säger jag. De första 20 sidorna var bra och lovade gott. De sista 20 likaså. Resten var skit, uppriktigt sagt. Storyn hade, enligt min mening, hållit för en bra novell. 40 sidor skaplig text och 340 sidor utfyllnad det är vad man får för 239 svenska beskattade riksdaler om man köper boken i den fysiska bokhandeln. (Vilket man, inom parentes, bör göra av anständighetsskäl. Eller låna den på biblioteket). Och jag läste varenda djävla sida långsamt och noggrant.

Bokhållaren läser. 

”I näst stund såg de hur vågkammen slog över honom, överraskade honom fullständigt, knockade honom med hatt och allt. Och de kunde inte annat än att skratta åt det. Det var rena slapsticken, en enda virvlande villervalla, solglasögonen som for all världens väg och hatten som flöt i det skummande vattnet. Det var obetalbart. Och de kunde inte sluta skratta. De skrattade och slog sig för knäna, så roligt var det. Det var liksom helt oväntat och följdriktigt på samma gång, som om all den glädje de var uppfyllda av plötsligt fick sitt hejdlösa uttryck, låt vara på bekostnad av den ofrivillige badaren. De såg snart ingenting, de bara skrattade, alltmer okontrollerat och hysteriskt, de föll tillbaka i solstolarna och höll om sina dallrande magar och skrattade så att de nästan kiknade, tills de nästan fick kramp och ömsom kvidande, ömsom skrikande bad om nåd.

´Sluta´, kved hon.

´Jag tror jag dör!´, skrek han.

´Sluta´, kved hon.

´Jag dör!` skrek han.

Och så skrattade de ännu mer.”

Roligare och mer fasansfullt än såhär blir det inte. Ej heller mer gripande, vackert och underhållande. Och oroande. Skådas då manligheten i upplösning? Nej.

Och jag ger boken överbetyget två stars av fem.