Svenska Granta #6 - med temat SEX.

Det är mycket man inte vet, trots att man ibland inbillar sig motsatsen. Ett av samtidens stora – kanske det största (nåja ...) – mysterium är Svenska Granta. Hur många, undrar jag var gång jag är i någon av den stora stadens fysiska boklådor, har egentligen sett denna tidskrift saluföras? Man trillar över allt möjligt skit, det gör man, liksom i och för sig också sådant som har hamnat på DN:s topplista över veckans böcker. Liksom vinnarna av Nobels och Augusts små priser. Inget fel i det. Inte alls.

Men nu gällde det Granta. Om denna utmärkta skrift har jag skrivit tidigare – t.ex. här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/06/svenska-granta-5-med-temat-vinnare.html – utan att mr Bonnier himself verkar ha lyssnat på mig. Det borde han gjort. Han borde ha åkt runt till stadens (allt färre) boklådor och handgripligen kastat in en låda eller två av skriften och med sin säkert mäktiga stämma gjort mycket tydligt att skriften skall ställas upp på väl synlig plats och säljas, säljas, säljas.

Om det inte hjälper kan man kanske tänka sig att han anlitar att par stabila gossar i skinnväst som med en liten lapp i handen – där står ”fråga efter Svenska Granta” - går in i boklådorna och frågar just det och när de då får svaret att den inte finns, att man aldrig hört talas om den, etc. väser lite gutturalt att man kommer tillbaka nästa dag och då förväntar sig att … ja, gissa vad. Sen går gossarna och slår lite försiktigt med sitt järnrör på stapeln med Läckberg. Och samma dag/kväll/natt så går tryckpressarna varma på Bonniers. Och Granta hamnar på DN:s statuslista. Så kan det gå. I drömmen och tanken.

En annan man med järnrör (Joakim Pirinen). 

Men i verkligheten så antar jag att Svenska Granta för en lite undanskymd roll i försäljningsstatistiken. Och vad gör det, så länge den ända finns. Den som verkligen, i likhet med er okände bloggare, garanterat vill ha nästa nummer kan ju alltid gå in på Adlibris och förhandsbeställa. Geschwint så det förslår.

Hittills har Svenska Granta kommit ut med sex utgåvor, var och ett med ett tema som (sägs) återspeglas i bidragen. Vi har kunnat läsa bidrag som mer eller mindre tydligt handlar om Gränser, Arv, Jakt, Spöken och Vinnare. Till det sjätte numret har redaktionen – håll i er nu! - kommit fram till att temat skall vara SEX. Man slås av häpnad. Kreativiteten hos medlemmarna i redaktionsrådet har uppenbarligen gått på högvarv. 

Nu är det verkligen inget porrnummer. Absolut inte, snarare sex i en god litterär kontext. I de tretton bidragen möter vi ämnet från olika synvinklar – roande, oroande, burleska, välskrivna, kanske lite bisarra men nästan alltid läsvärda. Undantaget, enligt min mening, är Martina Montelius som fått med ett bidrag om sex på ålderdomshemmet och vilken njutning det tydligen ger två gamlingar och hur arbetsmiljön negativt påverkas för föreståndarinnan av deras ständiga kopulerande. Men kanske kan texten få en och annan att längta till hemmet. Alltid något, i så fall.

Kongenialt illustrerat av Linda Spåman.

Annars är det mesta mycket bra. Kristoffer Folkhammars, som nyligen kom ut med Magisterlekar, har med ett bidrag om en närmast icke-fysisk triangel mellan tre män. Sayaka Murata ger oss en beskrivning av ett märkligt sexlöst äktenskap. Karolina Ramqvist visar åter att hon verkligen är en av våra mest intressanta sk unga författare. Så skulle jag kunna räkna upp dem alla, också t.ex. Jeanette Winterson som skriver om Alice B Toklas och Gertrude Stein.

Bäst, tycker åtminstone jag, är nog ett bidrag av Marie Darrieussecq som heter Rousseaus kissekatt. En fantastisk historia om en ung kvinna som skall tentera hemma hos sin lärare. Han möter henne naken när hon kommer. Men tro nu inte att bidraget följer en gängse mall. Den är mycket bättre än så. Men katten, vad hände med katten?, undrar ni mina ev. läsare säkert. Köp Granta #6, blir mitt svar.

Som vanligt får tidskriften 5 stars av fem i betyg. Köper du inte den blir vi ovänner för livet.

Kanske du nu vill koppla av med en liten låt om kärlek. https://open.spotify.com/track/5dDz30LTsHN86hMsqC1z8X

John Williams - Stoner & Butcher´s crossing.

Den aldrig sinande bokfloden vräker oupphörligt över oss. Många böcker sjunker som stenar så snart de lämnat förlagen för att sedan aldrig höras av igen – mer än kanske under bokrean, den för alla författare säkert plågsamma händelse som infaller regelbundet i februari varje år och då förlagen rensar sina lager och säljer ut överblivna böcker.

Garanterat torrskodda böcker som surfar till och med lite över bokflodens högsta topp är väl bara alstren från mycket etablerade författare och så förstås Camilla Läckberg, Per ”Köp min skärbräda för 4 000 SEK” Morberg och kanske ytterligare några. Pristagare t.ex. Av dessa skulle jag gärna vilja slå ett slag för Ola Nilsson, som häromdagen mycket välförtjänt fick Svenska Dagbladets litteraturpris för 2015 för sin bok Isidor och Paula.

Av honom har jag än så länge bara läst hans sk Hammerdalstrilogi, som verkligen kan rekommenderas. Läs gärna här om du vill veta vad jag skrev om böckerna på min blogg: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/09/ola-nilsson-hammerdalstrilogin.html för inte så länge sedan.

Men tillbaka bokfloden, den som slår och slår. Understundom händer det ett herrans under. Understundom händer det nämligen att enskilda böcker, som för länge sedan slagit sig till ro nere i dyn, helt oväntat virvlar upp på stranden. Sjöblöta och med hopklistrade sidor. Men sedan någon ömsint person försiktigt torkat dem med egen eller hustruns hårtork blir de återigen möjliga att läsa.

John Williams Stoner är en sådan bok. Liksom hans Butcher´s crossing. Jag kommer här att skriva om dem båda.

JW

Men först lite om John Williams själv. Han var – har jag inhämtat från i huvudsak nätet – en amerikan som levde mellan 1922 och 1994 och så småningom blev professor i litteraturvetenskap vid ett litet universitet där han var verksam hela livet. Hans liv påminner på det sättet i delar om den olycklige William Stoners. Williams kom också från en icke-akademisk miljö, kom därför sent in i den akademiska världen och vek, som man brukar säga, sitt liv åt att undervisa mer eller mindre intresserade unga människor. Han skrev också böcker, förstås. Några fackböcker som säkert nu är helt glömda även om en av dem, antagligen till hans förtjusning och förvåning, gavs ut i ny upplaga ett par år innan hans död. Men så skrev han också poesi och fyra romaner. Och det är två av dessa som nu spolats upp på stranden. Och en tredje, Augustus, kommer i svensk översättning 2017.

Till hans efterlevande släktingars stora glädje, får man väl anta, säljs nu dessa böcker world wide i upplagor som vida överstiger de som gällde medan Williams fortfarande var i livet. Vad beror då detta på? Ja, jag kan tänka mig åtminstone tre skäl – kanske för att det var ett par nutida berömda och uppmärksammade författare som började återlansera honom, förstås också för att böckerna är läsvärda men inte minst – och detta får man nog inte glömma – att det skapats något av en hype runt honom. Inte minst Stoner har blivit en sådan bok som alla skall läsa. Om intresset håller i sig till 2017 återstår väl att se. Lite skeptisk kan man väl tillåta sig vara.

Och nere i dyn ligger alla de övriga nu glömda författarna och stirrar avundsjukt och hoppas, hoppas att den gode guden skall vara just god också mot dem. Säkert hoppas de förgäves. Men hoppet är något som inte överger ens avdöda och glömda författare.

Stoner. (texten skriven och publicerad den 10 nov. 2015).

I den gudsförgätna fattiga lilla orten i den avlägsnaste delen av Det Stolta Landet går tre personer och odlar den torra jorden. Det är en far, en mor och en son. Mellan dem sägs inte många ord. Mellan dem råder tomhet och stumhet. Här växer den lille intelligente pojken upp men blir mirakulöst räddad från familjens och livets förstelnande famntag, om än skadad för livet. Så småningom blir han akademiker, disputerad i litteraturvetenskap och universitetslektor och lärare på ett universitet, som han blir trogen hela sitt yrkesliv. Här träffar han sin blivande hustru och går med öppna ögon in i ett äktenskap som blir en katastrof. Han drabbas av det som många drabbas av, nämligen akademiskt ränksmideri. Fortfarande gift möter han en kvinna och de lär varandra vad kärlek är och bör vara. De tvingas bryta sin relation och mannen – han heter William Stoner – fortsätter sin lärargärning, men nu i praktiken satt på undantag på universitetet. På ett sätt återvänder han till ett liv han menar inte svikit honom, dvs. studier och undervisning. Han kämpar alltså på. Han uppfattas mer och mer som en kuf. Han dör.

Ungefär så, och grovt förenklat, ser den yttre händelseramen ut. Det krävs en stor författare att göra detta trovärdigt och intressant. Williams är en sådan.

Bokens person- och miljöbeskrivningarna är utmärkta. Den unge Stoners strävan efter kunskap tror jag många kan känna igen sig i och också i föreställningen att universitetet kan vara en slags skyddad verkstad där man, lite bortom verkligheten, kan skaffa sig kunskap viktig för livet och kanske också för sitt arbete. Men det viktigaste tycks ändå vara att lära sig mer och mer och att detta kan leda - vart som helst. (Detta var förstås innan också det akademiska livet rutades in i program och poäng mm).

Jag har följt akademiska konflikter på nära håll. Konflikter som de inblandade ofta gör allt vad man kan för att de ska se ut som en strid om viktiga principer, vilken riktning en forskning bör ta, forskningsfusk och annat kul. Och naturligtvis också ibland gör det. Men som oftare än man kanske vill tro snarare handlar om personliga konflikter. Williams beskriver en sådan konflikt på ett så ingående och trovärdigt sätt att det antagligen är självupplevt.

Hemingway lär ha använt sig av en sexordsprincip för att beskriva en bok. I bokens förord får man detta till ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör”. Själv skulle jag vilja skriva ”Intellektuell man kämpas ner. Uthärdar. Dör” eller ”Kärleken tas ifrån honom. Uthärdar. Dör”. För dör gör han. Men med sin heder i behåll.

Stoner är en rik roman som, nästan i likhet med delar av vår arbetarförfattartradition, berättar för oss att mycket kan vara möjligt för den duglige, strävsamme och envise. Sett så är Stoner närmast uppbygglig. Mannen WS möter och tar emot en oväntad och ömsesidig kärlek. Sett så är Stoner en trösterik roman. Men mannen WS får också sådana käftsmällar inom både yrkeslivets och privatlivets områden att han nästan går under. Sett så är Stoner ganska så sorglig. Uppbygglig, trösterik och sorglig – som en bra roman väl ska vara. Jag gav Stoner fyra stars av fem i betyg.


Butcher´s crossing (Texten skriven och publicerad den 18 nov 2015

Från välordnade förhållande i Boston kommer en dag den unge mannen William Andrews till den lilla hålan Butcher´s Crossing i en diligens. Han har lämnat sin familj och oavslutade studier vid Harvard bakom sig. I Butcher´s Crossing enda gata finns allt en man behöver – frisör, smed, bar, affär, hotell, andra män med skiftande bakgrund. Horor. Tiden är 1800-talets slut.

Varför han är just där är egendomligt vagt för honom. Kanske har han bara en diffus längtan bort. Kanske en diffus längtan att go west, nå the frontier, civilisationens yttersta utkant där "ingen människa satt sin fot. Bara en och annan indian". Här möter han andra män som har en annan bakgrund, men samma längtan. Bort, mot något annat. Tre av dem övertalar honom att ge sig ut på jakt efter bufflar. Skinnen ska göra dem rika. 

Efter för en nutida läsare ofattbara strapatser kommer de tillbaka till Butcher´s Crossing, men bara för att upptäcka att luften gått ur handeln med buffelskinn. De är nu i praktiken lika tomhänta och fattiga som när de åkte i väg. Deras dröm om rikedom och framgång har gått i kras. Verkligheten, den obarmhärtiga verkligheten, krossar tre av dem. Men Andrews rider ensam vidare mot ett annat liv, en annan tillvaro.

Visst låter det banalt?

Och hade säkert också blivit det om en annan författare än John Williams suttit vid skrivmaskinen. Också i den här boken är hans person- och miljöbeskrivning utmärkta. Hans naturskildringar är av hög klass. Den smärta som männen känner när de rider under den glödande solen eller när de tvingas övervintra i månader i en koja när kyla och snö slår till, märker en vekhudad innesittare in på skinnet. Stanken från de döda bufflarna kan man känna också i den välordnade villa där er okände bloggare sitter just nu. Detaljrikedomen vad gäller klädsel, utrustning, djuren, naturens skiftningar, vapnen mm - och det arbete detta måste ha krävt av Williams i förberedelser - är inte bara imponerande utan också viktig för berättelsen.

Männen är ju inte några direkta konversatörer. Men den relativa stumheten dem emellan, liksom skillnaderna i personlighet, beskriver Williams bra liksom den gemenskap och samhörighet som efterhand blir tydligare och som de yttre omständigheter också tvingar fram.

Tillbaka i Butcher´s Crossing tillbringar den unge Will en vecka eller två hos en av hålans horor. Hon inviger honom i den fysiska kärlekens mysterier och de förenas i ett slags passionens mörker. Som så många andra unga pojkar gör han henne - kvinnan - till bärare av sina drömmar. Men det hindrar honom förstås inte från att lämna henne. Annat drar mer. Vad? Kanske en fåfäng längtan till ett slags (o)föränderligt men ännu oförlöst jag. Det som finns bortom nästa krök. Hos en annan kvinna. I ett annat liv.

Sånt har man ju hört talas om.

Jag ger den utmärkta Butcher´s Crossing fyra stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till alla vilsna gossar för att de om möjligt ska komma att förstå det fåfänga i oreflekterade drömmar. Och till alla unga flickor för att de om möjligt ska förstå vilka pojkar det är som i sinom tid kommer att överge dem.