Det är mycket man inte vet, trots att man ibland
inbillar sig motsatsen. Ett av samtidens stora – kanske det största
(nåja ...) – mysterium är Svenska Granta. Hur många, undrar jag
var gång jag är i någon av den stora stadens fysiska boklådor,
har egentligen sett denna tidskrift saluföras? Man trillar över
allt möjligt skit, det gör man, liksom i och för sig också sådant
som har hamnat på DN:s topplista över veckans böcker. Liksom
vinnarna av Nobels och Augusts små priser. Inget fel i det. Inte
alls.
Men nu gällde det Granta. Om denna utmärkta skrift har
jag skrivit tidigare – t.ex. här:
http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/06/svenska-granta-5-med-temat-vinnare.html
– utan att mr Bonnier himself verkar ha lyssnat på mig. Det borde
han gjort. Han borde ha åkt runt till stadens (allt färre) boklådor
och handgripligen kastat in en låda eller två av skriften och med
sin säkert mäktiga stämma gjort mycket tydligt att skriften skall
ställas upp på väl synlig plats och säljas, säljas, säljas.
Om det inte hjälper kan man kanske tänka sig att han
anlitar att par stabila gossar i skinnväst som med en liten lapp i
handen – där står ”fråga efter Svenska Granta” - går in i
boklådorna och frågar just det och när de då får svaret att den
inte finns, att man aldrig hört talas om den, etc. väser lite
gutturalt att man kommer tillbaka nästa dag och då förväntar sig
att … ja, gissa vad. Sen går gossarna och slår lite försiktigt
med sitt järnrör på stapeln med Läckberg. Och samma
dag/kväll/natt så går tryckpressarna varma på Bonniers. Och
Granta hamnar på DN:s statuslista. Så kan det gå. I drömmen och
tanken.
En annan man med järnrör (Joakim Pirinen).
Men i verkligheten så antar jag att Svenska Granta för
en lite undanskymd roll i försäljningsstatistiken. Och vad gör
det, så länge den ända finns. Den som verkligen, i likhet med er
okände bloggare, garanterat vill ha nästa nummer kan ju alltid gå
in på Adlibris och förhandsbeställa. Geschwint så det förslår.
Hittills har Svenska Granta kommit ut med sex utgåvor,
var och ett med ett tema som (sägs) återspeglas i bidragen. Vi har
kunnat läsa bidrag som mer eller mindre tydligt handlar om Gränser,
Arv, Jakt, Spöken och Vinnare. Till det sjätte numret har
redaktionen – håll i er nu! - kommit fram till att temat skall
vara SEX. Man slås av häpnad. Kreativiteten hos medlemmarna i redaktionsrådet har uppenbarligen gått på högvarv.
Nu är det verkligen inget porrnummer. Absolut inte,
snarare sex i en god litterär kontext. I de tretton bidragen möter vi
ämnet från olika synvinklar – roande, oroande, burleska,
välskrivna, kanske lite bisarra men nästan alltid läsvärda.
Undantaget, enligt min mening, är Martina Montelius som fått med ett
bidrag om sex på ålderdomshemmet och vilken njutning det tydligen
ger två gamlingar och hur arbetsmiljön negativt påverkas för
föreståndarinnan av deras ständiga kopulerande. Men kanske kan
texten få en och annan att längta till hemmet. Alltid något, i så
fall.
Kongenialt illustrerat av Linda Spåman.
Annars är det mesta mycket bra. Kristoffer Folkhammars,
som nyligen kom ut med Magisterlekar, har med ett bidrag om en närmast icke-fysisk triangel
mellan tre män. Sayaka Murata ger oss en beskrivning av ett märkligt
sexlöst äktenskap. Karolina Ramqvist visar åter att hon verkligen
är en av våra mest intressanta sk unga författare. Så skulle jag
kunna räkna upp dem alla, också t.ex. Jeanette Winterson som
skriver om Alice B Toklas och Gertrude Stein.
Bäst, tycker åtminstone jag, är nog ett bidrag av
Marie Darrieussecq som heter Rousseaus kissekatt. En
fantastisk historia om en ung kvinna som skall tentera hemma hos sin
lärare. Han möter henne naken när hon kommer. Men tro nu inte att
bidraget följer en gängse mall. Den är mycket bättre än så. Men
katten, vad hände med katten?, undrar ni mina ev. läsare säkert.
Köp Granta #6, blir mitt svar.
Som vanligt får tidskriften 5 stars av fem i
betyg. Köper du inte den blir vi ovänner för livet.
Kanske du nu vill koppla av med en liten låt om kärlek.
https://open.spotify.com/track/5dDz30LTsHN86hMsqC1z8X
Hoppas lån på biblioteket räcker för att bevara vänskapen!? För är Martina Montelius det sämsta, så lär det vara läsvärt. Jag tyckte hon smaskade på härligt i "Oscar Levertins vänner".
SvaraRaderaLån räcker mer än v'l ... ;)
SvaraRaderaMen om fru Montelius vet jag inte riktigt vad jag tycker. Såhär skrev jag i vart fall om boken om Oscar och hans vänner (men den kommentaren har du kanske redan läst?): http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/05/martina-montelius-oscar-levertins-vanner.html