Katarina Frostenson - F.

 Katarina Frostensons namn är väl från att varit den uppburna och välrenommerade poetens numera, åtminstone i det sk allmänna medvetandet, mer förknippat med kriser och skandaler och sin mans göranden och låtanden och då inte minst vad som föregick hans fängelsestraff på 2,5 år för våldtäkt. Om detta, och särskilt vad som skedde inom Svenska Akademien, där Frostenson under många år med rätta var en uppburen ledamot, en institution som var en knivsudd från om än kanske inte upplösning så i vart fall att förlora rätten att utse Nobelpristagaren i litteratur, gav Frostenson 2019 ut en fullkomligt rasande bok vid namn K som är ett försvarstal för sin man och också henne själv.

Hon tar där heder och ära av både namngivna och icke namngivna men lätt identifierbara personer, utom åtminstone en som kallas ”H riddaren”, och drar sig inte för att kvälja dom och inte heller för att ställa sig i första ledet bland dem som finner nöje i att kasta skit på både Svenska Akademien och de forna kollegorna. Oskyldigt vita är väl i stort sett bara hon själv, den våldtäktsdömde mannen och riddaren H, som vi ju alla vet vem som avses. Svart som satan är t.ex. den person som inte nämns vid namn utan bara med märkliga omskrivningar, nämligen Sara Danius.

Frostenson återkommer nu i en ny bok till samma händelseförlopp, även om fokus denna gång mest ligger på tiden efter mannens dom och hans placering på olika anstalter och Frostensons ständiga som det tycks besvärliga besöksresor till dessa. Men också på hennes nu upplevda tristess och ensamhet. Och för den delen hennes återkommande besök till den stad långt bortom ”den trånga stöveln” Sverige där man kan andas frisk syrerik luft, nämligen Paris. Boken heter F.

(Då har vi alltså nu kunnat läsa två böcker med Katarina Frostenson och hennes man i fokus. Hoppas vi framöver slipper en trilogi kallad J, C resp. A. Är det att hoppas på för mycket?).

Jag uppfattar tonen i F som något mindre bitter och aningen mer reflekterande och med ett mer dämpat tonfall än i K, vilket förstås inte innebär att Frostenson tycks förstå vad som hänt hennes man både före och efter domen, eller för den delen henne själv, och varför deras gemensamma skapelse kulturscenen Forum gick i putten. Allt är någons annans fel. Mannens dom för våldtäkt är felaktig, Svenska Akademiens agerande gentemot henne vilar på orätt och ofärdig grund, många av vännerna sviker på grund av feghet och rädsla, pressen är lögnaktig. Matilda Gustavssons viktiga insats – men utan att hon nämns vid namn – reduceras till ”en journalists karriärlust och, tycks det som, religiösa och amatörpsykologiska behov”. Men utan att Frostenson reflekterar över vilka ”amatörpsykologiska behov” som kan driva henne själv att skriva sina två böcker K och F.

Hennes man är inte bara oskyldigt dömd, han har också fått sin person nersvärtad, sin livsgärning med Forum ifrågasatt, han är förringad och dragen i smutsen. Menar Frostenson. I K skriver hon om sin man att han ”må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte varit helt sedesam” - med andra ord vara en otrogen knöl – och nu i F något mildare att han inte är ”främmande för intensitet”, men lik förbannat otrogen. Deras kärlek är deras, deras personliga liv deras och inget jag vare sig vill eller kan ifrågasätta. Men vad är det som binder henne vid honom och honom vid henne?

Hennes kärlek till den våldtäktsdömde tycks vara obruten liksom hennes vilja att fortsätta leva sitt liv med honom. Hon tar också som många andra kvinnor till delar på sig skulden för hans eskapader genom åren. När hon, ”författaren, eremiten”, i perioder koncentrerade sig på sitt författarskap var det uppenbart för henne att han ”släppte taget, irrade i staden” och var ”svag, ibland svekfull” och hon accepterade det. Hon skriver också att hon visserligen ”fått tygla sårade känslor och svälja min stolthet för att urskilja det levande i vårt liv”, men hon står kvar vid honom. Starkt att medge offentligt, men svårt att förstå. För mig. Nå. Men vad har jag strängt taget med den saken att göra? Ingenting.

Vad annars? Kanske att det är tydligt att Frostenson lever ett liv starkt kopplat till litteratur och att mycket av vad som händer i livet för henne går att referera till – och finna stöd i - vad andra poeter, författare och intellektuella skrivit och tänkt. (”De är skyddsrum. Sällskap. Lanternor. Ledstänger. Tankestöd. Frågor.”). Läsandet är för henne en läkande kraft. Så kan väl många av oss andra vanliga dödliga av och till också känna men utan den djupa belästhet som Frostenson uppenbarligen har. Och utan att kunna hitta litterära referenser till snart sagt varje andetag man tar. Men för mig känns det trösterikt att hon kan ha det på det sättet. Att fortsätta läsa, skriva och leva vill jag önska att hon orkar. Att överleva. Med eller utan sin otrogne våldtäktsdömde gränslöse man vid sin sida. Men lätt kan hon inte ha det. Ibland drömmer hon också om att ”sova i en undervattensbåt på färd på den svarta floden” för att kanske finna en ”slags dov, overklig frid”.

Vad mer? Kanske bara att du, min okände läsare av denna blogg, mycket väl kan klara dig utan att läsa eller köpa F. Boken ger ingen ökad kunskap om vad som hände inom Svenska Akademien. Ingen egentlig förståelse för vare sig mannens eller Frostensons mer grundläggande drivkrafter. Inte ett ljud om reflektion över de utsatta kvinnornas situation. F är ingen bok för dig om du tror du kan få läsa en slags rimligt objektiv sanning om eller ens beskrivning av ett publikt känt händelseförlopp. Den ger dig bara möjlighet att stirra rakt in i ett ännu öppet sårigt bröst. Och det behöver du faktiskt inte göra. Själv ångrar jag att jag gjort det.

Tove Alsterdal - Rotvälta.

 

När jag höll Tove Alsterdals prisbelönade bok Rotvälta i min hand, så började de numera allt trögare hjärncellerna röra sig – var, var, var blev frågan har jag hört det efternamnet tidigare. Efter ett tag kom jag på det. Det var från Alvar, Alvar Alsterdal som under den tid jag var ung, vetgirig och läste det mesta – och dessutom kom i håg det mesta - var redaktör i olika positioner på min fars gamla sossetidning Arbetet, numera skändligen nedlagd som dagstidning av ägaren LO. Det visar sig då, inhämtar jag från Wikipedia, att Tove Alsterdal är hans dotter. Så kan det gå till här i världen. Större än så är den inte.

Rotvälta blev av Svenska Deckarakademin utsedd till 2020 års bästa svenska kriminalroman och det var väl antagligen därför mr G gav mig den i julklapp – tack för det. Själv hade jag – innan jag häromsistens läste vad Bengt Eriksson i sin läsvärda Deckarlogg skrev om boken – bara vaga minnesbilder av författaren Tove Alsterdal och det är ju ganska märkligt när jag nu vet vad hon åstadkommit som journalist, dramatiker och författare. Men man lär sig ständigt. Om man vill.

Nå. Boken ska vara den första i en serie som Alsterdal nu börjar och som utspelar sig i norrländskt skogsland med Ådalen som en litterär och politisk fond. Huvudperson är polisen Eira Sjödin – friska gärna upp dina kunskaper om de sk Ådalshändelserna 1931 om du skulle vilja veta varför Eira heter just Eira - som har flyttat hem, som man säger, för att vara sin presenila mamma behjälplig. Hon är både klipsk och duktig, god och snäll, ganska ung och vacker och tillika ensamstående. Men har kanske inte alla gånger klart för sig var gränsen rimligen går mellan polisiärt arbete inom lagens gräns och sådant som ligger utanför den. Och det tycker jag är lite synd för trovärdigheten i Rotvälta.

Men om man kan bortse från det, och det tycker jag man mycket väl kan göra, är Rotvälta en hyfsat bra kriminalroman. Intrigen är tilltalande komplicerad och Alsterdal ror hem den utan större problem och på ett ganska trovärdigt sätt. Hon skriver bra och också hennes dialoger, som annars även hos också andra etablerade författare ibland kan bli lite väl styltiga för en känslig själ, flyter på bra. Själva storyn innehåller väl det mesta som rör sig i tiden i vårt kära fosterland. Vi läser om svek mot landsbygden, arbetslöshet, ensamhet, sociala mediers ibland negativa inflytande, illasinnat skvaller som aldrig glöms, svartsjuka och mer därtill. Och lite otrohet kolleger emellan – vilket, har jag hört, inte i det långa loppet plägar gå bra. Men kanske i en roman?

En invändning man kan ha är att Alsterdal lite väl tydligt som en bärande del av själva storyn indirekt bygger på ett relativt aktuellt och publikt välkänt fall. Jag sätter ett frågetecken för det etiska i detta. Det är traumatiserande nog för de aktuella personerna och deras anhöriga som det är utan att de dessutom på det här sättet ska behöva vara del av en roman.

Är då Rotvälta 2020 års bästa kriminalroman? Om det vet jag inget då jag inte har den överblick som Svenska Deckarakademin rimligen har, och jag noterar att Deckarlogg menar annat, men det är en bra och läsvärd bok. Köp den gärna. Själv ser jag fram mot att mr G överraskar mig med uppföljaren nästa jul. (Hör du mr G?). Och jag ger för min del Rotvälta tre stars av fem i betyg.