Tove Alsterdal - Slukhål.

Förra året, dvs julen 2020, fick jag av mr. G Tove Alsterdals prisbelönade deckare Rotvälta i julklapp. Och vad fick jag i år? Jo hennes uppföljare Slukhål av samma mr. G. Det var jag mycket glad över, eftersom Rotvälta var en ganska så bra deckare – och vad kunde den vara annat när den av Svenska Deckarakademin utsetts till det årets bästa kriminalroman och dessutom fick pris som årets bästa nordiska kriminalroman. Slukhål, tänkte jag, måste ju vara i ungefär samma klass. Men icke. Åtminstone en sak kan man säga om den boken – den kommer inte att få pris som bästa deckare av vare sig Svenska Deckarakademin eller någon annan. Om jag alltså får bestämma – men vem har å andra sidan sagt att jag skulle få det?

Jag tror att Alsterdal har varit lite för snabb på tangenterna den här gången och kanske tänkte att hon skulle rida lite på prisvågen från förra boken. Kan så vara, för jag menar att hon denna gång inte skrivit en bok som är särskilt bra. Huvudpersonen är ju samma polisassistent Eira Sjödin som i förra boken – den intresserade kan ju slå upp historien om skotten i Ådalen 1931 om man vill veta varför Eira heter just Eira – men det som jag hoppades skulle vara ett bärande inslag i de kommande romanerna om denna frk Sjödin, dvs en intressant beskrivning av Ådalen som ett memento och med politiska kopplingar från dåtiden till nutiden, hur samhällsbygget påverkats av vad som hänt eller inte hänt sedan trettiotalet och hur regeringar av olika färg helt enkelt lämnat landsorten åt sitt öde – ja, av detta blir det intet eller nästan intet; jag hade alltså hoppats få mer av en beskrivning av en verklighet som fanns och kanske inte längre finns, att få mer av det som jag tycker att Rotvälta lät ana skulle kunna komma. I stället får vi en helt vanlig, och dessutom tyvärr ganska så ointressant, historia av enkelt slag. Tre, eller noga räknar fyra, män fångas i en sannolikt sjuk kvinnas garn, två dör och två klarar sig med livet i behåll. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Alsterdal hade ju mycket att leva upp till med tanke på hur förra boken i det som av förlaget kallas Ådalsserien togs emot. Och Slukhål är ju förstås välskriven och stundom lite spännande, men personporträtten känns väl ytliga liksom hennes beskrivning av detta i deckargenren numera eviga Norrland. Jag tycker inte heller att vare sig själva ramberättelsen eller intrigen imponerar. Jag menar också att hon kunde gjort mer av sin mammas situation - numera intagen på ett demensboende – och inte minst sin brors – dömd och fängelsesatt för ett brott han inte begått, men ändå medgivit; fast detta kan ju för all del komma i nästkommande delar av den tänkta serien. Pryd som jag är tycker jag kanske dessutom att frk Eiras upprepade s.k. liggande med att antal män kunde reducerats något. Det straffar sig ju dessutom – i boken som säkert kanske också i det vanliga livet, men vad vet jag om sådant - till slut, men hur överlåter jag till den ev. läsaren av denna blogg att försöka lista ut. Men det är inte svårt, kan jag hinta om.

Alsterdal ger i boken oss läsare en hel del litterära referenser till författare som väl för många är i det närmaste bortglömda – fråga en ung människa tex vem Verner von Heidenstam och Birger Norman är och ni möts sannolikt av tomma, blanka ansikten – och det är ju alltid trevligt.

Nå. Ska jag ge ett betyg? Ja i så fall för det bli tre stars av fem. Men jag kommer förstås ändå att läsa nästa del av Ådalsserien. Jag tror mig veta att Alsterdal kan bättre än hon lyckats visa i Slukhål. Rotvälta gillade jag nämligen starkt.

 

 

 

Åsa Larsson - Fädernas missgärningar.

När jag håller Åsa Larssons tjocka bok Fädernas missgärningar i min hand och spontant tänker att den kommer jag aldrig att orka igenom, så viskar någon i mitt öra att den minsann av Svenska Deckarakademin utsetts till 2021 års bästa deckare och att den allt fetare Leif G W Persson dessutom hyllat den i någon av alla de Tv-kanaler han tycks ha fritt tillträde till, ja då förstår jag ju att den kan vara tungt vägande inte bara till följd av sidantalet – som är 560 st. – utan också på vad som står på dessa sidor. Vad tycker jag då efter läsningen: var det då så? Ja, det tycker jag nog. Jag kommer att ge boken tre stars av fem i betyg, kan jag avslöja redan nu. Inte illa, som jag ser det.

Jag vet ju förstås vem Larsson är, men Fädernas missgärningar är den första bok jag läser av henne. Kanske har jag missat något. Kanske, men kanske inte. Jag är allmänt sett ganska så trött på författare som bok efter bok återkommer till samma persongalleri, samma grundelement i sin story och samma tankemönster. Det är väl egentligen enligt min mening - och sett från min mycket begränsade läshorisont - bara två nu aktuella svenska författare som klarat detta, nämligen Karin Smirnoff med sin janakippotrilogi och så förstås Klas Östergren.

Smirnoff skrev ju de tre böckerna om fröken Kippo i en följd och dessutom i ett ganska så raskt tempo och har sedan fortsatt sitt författarskap med annat. Östergren tog tilltalande nog ett par decennier på sig att avsluta de tre böckerna om bröderna Morgan – eller om de egentligen handlar om en person som heter Klas Östergren; ja, jag vet inte – och skrev däremellan en handfull andra viktiga och angelägna böcker. Så gör, är min uppfattning, en bra författare. Larsson däremot, föreställer jag mig, vevar på med i princip samma bok – ja, jag anar förstås att jag nu antagligen är orättvis och dessutom kanske är helt ute och cyklar och väl strängt taget inte borde säga ett pip om saken – om sin hjältinna Rebecka Martinsson och detta i nu totalt sex böcker. Men med Fädernas missgärningar ska det tydligen vara slutskrivit om henne. Vi får väl se. Det kan nog inte vara lätt för en författare att resa sig ur de hjulspår hon grävt ner sig i under flera år. Men det kan kanske gå.

Nå. Men vad om Fädernas missgärningar? Det är en ganska så bra bok med en story som sammantaget spänner över ett antal decennier och som gör den både tilltalande komplicerad och spännande och dessutom kräver att man som läsare är någorlunda alert. Rent språkligt är boken en positiv överraskning – hon skriver briljant, vill jag ha sagt - och Larsson kan också, i motsats till så många andra, också få ihop dialogerna. Detta brukar ju annars häpnadsväckande nog vara ett problem också för etablerade författare. Ingen nämnd, men ingen heller glömd. (Jag har dem alla antecknade i min svarta bok). Ska man klaga på något – och varför inte det, när detta enligt många ligger som inkapslat i mitt DNA – så hade jag lite svårt att komma ihåg alla i mitt tycke komplicerade familjerelationer. Det var brylling hit och syssling dit och jag vet inte allt så snart hjältinnan Rebecka rörde sig på stan.

Personporträtten – både för den handfull personer som mest bär upp berättelsen men också bifigurerna - är alla både bra och trovärdiga. Att hjältinnan åklagare Rebecka kan vara en både komplex och rent av en jobbig djävel – men inte bara förstås – gör att hon känns levande och jag tror att vi lite till mans kan känna igen typen från våra egna liv. Jag måste också säga att Larssons porträtt av boxaren Börje är skrivet med pennan doppad i det varmaste röda ömsinta hjärteblodet. Det är så att en gammal cyniker vill be till guden att det går så bra för honom som det tycks gå. Nu är det sagt. Och djuren – jag får inte glömma djuren. Larssons beskrivning av framför allt ett antal hundar och på vilket sätt de dessutom faktiskt samverkar med romanbygget är också de härliga att läsa. Hade jag inte numera bott i en lägenhet hade jag kanske en dag rentav kommit hem med en liten jycke. Fast dream baby, hör jag nu min sambo viska i andanom.  

Larsson har också en förmåga att beskriva naturen på ett sådant sätt att man nästan, men bara nästan förstås, får lust att åka en vända norr om Norrtull bara för att titta lite på den. Fast det går nog snart över, hoppas och tror jag. Men Larssons placering av händelserna i boken i Norrland och lite mer specifikt i trakterna runt Kiruna – där den märkliga och gigantiska omflyttningen av centrum spelar en inte oväsentlig roll i romanen – och på det sätt denna norrländska natur blir som ett med själva storyn känns mer än tilltalande och trovärdigt. Som en bra författare kan åstadkomma när hen är på gott humör. Vilket Larsson är boken igenom.

Men Larsson bygger i romanen in inte bara Kiruna utan också annat som rör sig i samtiden. Kriminella nätverk, rysk infiltration, fala kvinnor, penningtransaktioner man bara kan ana sig till var de börjar och slutar, företagsuppköp, incelpojkar och mer därtill vävs på ett naturligt och betydelsebärande sätt in i boken. Ganska imponerande faktiskt. Och minsann om hon inte har med också en lite hjärtnupen berättelse om två äldre homosexuella män.

En hel del av personerna i boken är ju dessvärre starkt religiösa. Och det är en religion från helvetet, vill jag ha sagt. Kärleksbudskapet verkar vara helt glömt eller åtminstone gömt i det svartaste av alla svarta hjärtans innersta kammare. Intressant att läsa om sådana typer hur som helst.

Men vad ska man säga om slutet? Inget annat än att allt blir som man säger polisiärt uppklarat och det dessutom tycks vara så att Larsson öppnar upp för någorlunda lyckligt slut på åtminstone två håll. Lycka till får man väl säga till … ja, mer säger jag inte om det här. Däremot tycks det trots allt vara lite öppet med både kärlek och karriär för själva huvudpersonen. Sådant brukar ju vara illavarslande. Kanske är det så att Larsson trots allt tänker sig en come back för Rebecka i sinom tid? Ja den som lever får se. Hoppas inte. Men alltså kanske lyckliga slut för några, öppet för andra och rent av illa för ytterligare en och annan. Så som det ska vara i en bra bok och inte minst deckare.

Betyg då? Ja som jag skrev i början så får det bli tre stars av fem, vilket i min bok är ett bra betyg. Men lite snålt kanske trots allt. För Fädernas missgärningar är en bra och läsvärd bok som kan rekommenderas också till andra än den vanlige deckarläsaren. Hade inte denna kommentar kommit lite väl sent, hade jag rekommenderat den som julklapp till – ja varför inte till en deckarskeptiker? Det kan hen behöva. Äppelvikens bokhandel har visserligen stängt från julafton och ett par dagar in på det nya året men öppet – coronasafe förstås – från tror jag den 3 januari. Gå dit och köp en nyårspresent till någon du missade i julstressen. 

Lena Ekstrand - Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid.

Lena Ekstrand har skaffat sig torp och börjar andra året där skriva dagbok, vilket jag läser mig till på bokens baksidestext. Att hon tillsammans med sin sambo Lasse I-Boken-Utan-Efternamn skaffat detta torp visste jag men inte att hon skrev dagbok. Hur som helst, det är denna dagbok som Bokförlaget Korpen nu gett ut och sannolikt då till glädje inte bara för Ekstrand utan också hennes läsare. Den heter Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid och löper från hösten 2019 till slutet av augusti 2020.

Lena Ekstrand själv bör vara mer än nöjd med den och också den eftertänksamme läsare som finner glädje och hopp i att i dagbokens form följa inte bara vad som sker med deras torp, vedermödorna och glädjen med odlingar, hur fåglar och fjärilar kommer och går med årstiderna, hur samvaron med grannar i närområdet utvecklas och fördjupas. Vad som (relativt anonymiserat) därtill sker med deras familjer och tillika Ekstrands olika men relativt ringa fysiska besvär. Men också hennes återkommande små textavsnitt om författare hon läser och inte minst hennes resonemang om vad som händer i samhället i stort vad gäller tex pandemin och särskilt klimatkrisen. Det senare är ju sådant som intresserar och påverkar även oss som inte har ett torp att av och till åka till men tycks bilda en kanske skarpare och mörkare fond till det glädjefyllda men också delvis arbetsamma liv Ekstrand och hennes sambo har där.

Vem är då Lena Ekstrand? Författare och journalist är det korta svaret. Eller kanske snarare journalist och författare. I flera decennier arbetade hon på Göteborgsposten både som fast anställd och i slutet innan hon gick i pension som free-lance och hon gav år 2016 ut boken Inte bara en gråsparv, 44 småfåglar i Göteborgsområdet. Det är en bok som jag faktiskt kommenterade här på min blogg och den ev. intresserade kan säkert scrolla igenom den för att läsa min kommentar. Men jag, som knappt kan skilja på en kanariefågel och en gråsparv, var måste jag säga oväntat positiv till boken och då inte minst för Ekstrands ansats att inte grotta ner sig i oväsentligheter som fåglars vingbredd, var och hur de häckar och annat ointressant och för att hon skrev bra och intresseväckande också för en riktig amatörläsare av en fågelbok. Journalist som hon var. Vilket märktes.

Nå. Men vad om Torpliv? Det är en välskriven, tankeväckande och faktiskt imponerande bok. Dagboksformen kan kanske tyckas vara i blygsammaste laget och jag är ganska övertygad om att Ekstrand mycket väl skulle kunna skrivit en mer traditionellt sammanhållen bok. Må så vara. Men varför ska jag ha synpunkter på den form hon valt för sin Naturdagbok i klimatkrisens tid? Det för mig väsentligaste, när jag sorterat bort tex hennes problem med mördarsniglar och annat liknande som även jag vet följer på trädgård och hus, är att den insikt som slagit rot hos mig efter läsningen är att jag för egen del kan för lite om och gör ännu mindre åt de stora klimatfrågorna. Om Lena Ekstrands bok kan ha åstadkommit denna insikt hos en man som i många frågor i övrigt är som en istadig huggkubbe, vad kan den då inte göra med en person med ett mer öppet sinnelag och en annan insikt om vad som måste göras. Jag låter frågan vara obesvarad. Men min slutsats är ändå att boken starkt kan rekommenderas till många och inte minst till den yngre generationen. Den som ska leva med konsekvenserna av vad som nu sker. Eller snarare, vad gäller positiva åtgärder, inte sker.

Men. Och den frågan måste ju ställas. Vad gör Lena Ekstrand och för den delen hennes sambo själva? Jag menar stannar deras engagemang för klimatfrågan vid staketet som går runt torpet? Blir det de gör där sas som ett eget litet kretslopp? Nä, nu tror jag ju inte det, verkligen inte. Det hon har gjort med sin bok för att ruska liv i många andra, mig tex, är ju bra nog. Bra nog.

Jag brukar ju ge varje bok jag läser ett betyg efter en egen hemmasnickrad femgradig skala. Jag vill gärna ge Torpliv tre stars av fem och hoppas att den når en bred läsekrets. Kanske en och annan av er som läser min blogg kan våga ge er i kast med den. Vem vet. Och, bästa läsande kamrater, ni har väl dessutom hört talas om julklappar? För kanske är det så att läsa om ett liv i torpet kan ”ge frid i det lilla och hopp om det stora”.

 

  

Sara Stridsberg - Hunter i Huskvarna.

 Så har jag läst ytterligare en nyutkommen bok av en av våra stora författare och där frågan – precis som för Kerstin Ekman och Löpa varg och Klas Östergren och hans Två pistoler – måste ställas om det var rätt eller fel att boken inte nominerades till årets Augustpris. Ja, vad tycker jag då om detta. Jo, varken mer eller mindre än att Östergren kanske inte, precis som nomineringsgruppen till priset tyckte, skulle nominerats för just den här boken men att Ekman självklart borde blivit det. Liksom, kan jag väl säga redan nu, Sara Stridsberg för novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Därmed alltså inte sagt att vare sig Ekman eller Stridsberg nödvändigtvis efter galan borde gått hem med statyett och pengar. Vad jag tycker om den saken för jag återkomma till när jag i sinom tid läst de nominerade. När det nu kan bli. Mycket annat läsvärt ligger i min läshög och pockar på uppmärksamhet.

Men Hunter i Huskvarna är en samling klart läsvärda noveller. Stilen, liksom novellernas teman, är nästan genomgående ganska så mörk och skakande eller i vart fall berörande och jag tycker också man kan se påtagliga drag av vemod i dem. Som det ska vara i den goda litteraturen. Läs novellerna långsamt och gärna med ett litet läsuppehåll dem emellan. Det är väl så som novellformens koncentration tydligast sjunker in, menar jag. Också om de, som hos Stridsberg, är någorlunda tematiskt sammanhållna.

Men vill du bara bli på lite gott humör i denna kyliga jämmerdalstid så kan du börja med att läsa novellen Familjen. Den handlar om ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer” som man lämnar ”endast som lik”. Gissa vilket. Återigen får alltså dåvarande Svenska Akademien och deras (dåvarande) hejdukar av en avgången ledamot de slag på käften de förtjänade. Och vi är tacksamma för att Stridsberg kom levande därifrån.

Nå. Betyg? Ja, det får bli fyra stars av fem. Men ska då den nya Stridsbergsläsaren börja med Hunter i Huskvarna? Inte nödvändigtvis, menar jag. Själv tycker jag att man gott kan börja med de mycket starka romanerna Beckomberga. Ode till min familj och Kärlekens Antarktis. Då får man att göra. Och kan ägna julledigheten åt annat än bjällerklang.

Själv ska jag i detta nu - och det är därför denna kommentar är så kort – tillsammans med A-M ut i julhandeln, iförd munskydd och med tre sprutor i armen, och köpa en del av vad som behövas inför julen – gran kanske, en och annan bok, mat och sprit. Samt något till barnbarnen, förstås. GOD JUL, läsande kamrater.