Tove Alsterdal - Slukhål.

Förra året, dvs julen 2020, fick jag av mr. G Tove Alsterdals prisbelönade deckare Rotvälta i julklapp. Och vad fick jag i år? Jo hennes uppföljare Slukhål av samma mr. G. Det var jag mycket glad över, eftersom Rotvälta var en ganska så bra deckare – och vad kunde den vara annat när den av Svenska Deckarakademin utsetts till det årets bästa kriminalroman och dessutom fick pris som årets bästa nordiska kriminalroman. Slukhål, tänkte jag, måste ju vara i ungefär samma klass. Men icke. Åtminstone en sak kan man säga om den boken – den kommer inte att få pris som bästa deckare av vare sig Svenska Deckarakademin eller någon annan. Om jag alltså får bestämma – men vem har å andra sidan sagt att jag skulle få det?

Jag tror att Alsterdal har varit lite för snabb på tangenterna den här gången och kanske tänkte att hon skulle rida lite på prisvågen från förra boken. Kan så vara, för jag menar att hon denna gång inte skrivit en bok som är särskilt bra. Huvudpersonen är ju samma polisassistent Eira Sjödin som i förra boken – den intresserade kan ju slå upp historien om skotten i Ådalen 1931 om man vill veta varför Eira heter just Eira – men det som jag hoppades skulle vara ett bärande inslag i de kommande romanerna om denna frk Sjödin, dvs en intressant beskrivning av Ådalen som ett memento och med politiska kopplingar från dåtiden till nutiden, hur samhällsbygget påverkats av vad som hänt eller inte hänt sedan trettiotalet och hur regeringar av olika färg helt enkelt lämnat landsorten åt sitt öde – ja, av detta blir det intet eller nästan intet; jag hade alltså hoppats få mer av en beskrivning av en verklighet som fanns och kanske inte längre finns, att få mer av det som jag tycker att Rotvälta lät ana skulle kunna komma. I stället får vi en helt vanlig, och dessutom tyvärr ganska så ointressant, historia av enkelt slag. Tre, eller noga räknar fyra, män fångas i en sannolikt sjuk kvinnas garn, två dör och två klarar sig med livet i behåll. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Alsterdal hade ju mycket att leva upp till med tanke på hur förra boken i det som av förlaget kallas Ådalsserien togs emot. Och Slukhål är ju förstås välskriven och stundom lite spännande, men personporträtten känns väl ytliga liksom hennes beskrivning av detta i deckargenren numera eviga Norrland. Jag tycker inte heller att vare sig själva ramberättelsen eller intrigen imponerar. Jag menar också att hon kunde gjort mer av sin mammas situation - numera intagen på ett demensboende – och inte minst sin brors – dömd och fängelsesatt för ett brott han inte begått, men ändå medgivit; fast detta kan ju för all del komma i nästkommande delar av den tänkta serien. Pryd som jag är tycker jag kanske dessutom att frk Eiras upprepade s.k. liggande med att antal män kunde reducerats något. Det straffar sig ju dessutom – i boken som säkert kanske också i det vanliga livet, men vad vet jag om sådant - till slut, men hur överlåter jag till den ev. läsaren av denna blogg att försöka lista ut. Men det är inte svårt, kan jag hinta om.

Alsterdal ger i boken oss läsare en hel del litterära referenser till författare som väl för många är i det närmaste bortglömda – fråga en ung människa tex vem Verner von Heidenstam och Birger Norman är och ni möts sannolikt av tomma, blanka ansikten – och det är ju alltid trevligt.

Nå. Ska jag ge ett betyg? Ja i så fall för det bli tre stars av fem. Men jag kommer förstås ändå att läsa nästa del av Ådalsserien. Jag tror mig veta att Alsterdal kan bättre än hon lyckats visa i Slukhål. Rotvälta gillade jag nämligen starkt.