Ellen Mattson - Den svarta månens år.

 Ellen Mattson – ja, hon är ju bekant till namnet, men har jag läst henne? Faktum är att jag var tvungen att kolla i bokhyllan och ser då att javisst det har jag ju gjort. Både Vinterträdet och Sommarleken trängs där med andra böcker av andra författare. Böcker som skam tillsägandes gjort större avtryck i min läshjärna och mitt läshjärta än just dessa två. Vad säger det? Ja inte nödvändigtvis något om Mattsons kvalitet som författare utan snarare mer om min kapacitet och förmåga som läsare. Allt man läser stannar inte kvar hos en och det är inget märkligt med det. Snarare skulle väl motsatsen vara det tror jag. Men samtidigt är jag förstås medveten om att en och annan som läser denna anspråkslösa blogg – och ni är ju uppriktigt sagt inte särdeles många – antagligen blir förvånade över mitt svala intresse för just Mattson och hennes författarskap. Må så vara.

Men nu har jag läst hennes senaste bok Den svarta månens år och detta egentligen av ett enda skäl och det är att boken nominerades till Augustpriset 2021. Jag har nämligen sedan jag för ett antal år sedan var s.k. ambassadör för priset tre år i rad och då läste alla de nominerade böckerna bestämt mig för att fortsätta med det, dock utan att vara ambassadör. Men utan denna nominering av Mattson, ja varför dölja det, hade jag nog låtit boken rinna förbi mig i den allt stridare och bredare bokflod som nästan sköljer över oss.

Nu är ju Mattsons namn bekant för mig också av ett annat skäl och det är hennes ledamotskap av Svenska Akademien. Hon valdes in 2019 och om man tittar på vilka som valts in i denna s.k. vittra församling sedan 2018 ser man att det är inte mindre än nio stycken, dvs precis halva antalet av de aderton som ingår i denna märkliga samling personer. Av detta kan vi tro att dessa nya ledamöter förhoppningsvis blir det friska och från oegentligheter och annat löss opåverkade blod som väl vara syftet med invalen. Om de kvarvarande gamlingarna från den onda tiden framöver dämpar sig en aning, inga namn, så finns det antagligen en positiv framtid för Akademien. Mattson har ju också, vilket kan förvåna, gått direkt in i Akademiens själva hjärtpunkt, dvs dess Nobelkommitté som förbereder Akademiens beslut vad gäller Nobelpriset i litteratur. Inte illa. Hennes renommé måste vara högt.

Nå. Men vad om Den svarta månens år? Ja jag vet inte riktigt, måste jag säga. Den börjar enkelt och klart. Den halvgamle akademikern David Svarthed blir avstängd från sin tjänst vid en institution efter en konflikt med en ung kvinnlig student om hur han rättat ett prov. Ledningen viker sig som förväntat i en sådan situation – exempel på sådant är lätta att finna i det verkliga livet – och Svarthed går ut i en påtvingad ledighet för vad man kallar kompetensutveckling. Detta passar honom på ett sätt bra då han då får tid att påbörja/avsluta ett eget arbete med att skriva en bok om Illiaden. Så långt, men då är vi bara på ett par sidor in i boken, är ju allt relativt lätt att fånga in och förstå för läsaren.

Det är sen det blir svårt men också spännande. Det börjar, vill jag påstå, nu en sökande, trevande kedja av händelser som inte omedelbart låter sig definieras eller förstås. Det blir ett slags kammarspel med döden, undergången och det omedvetna – eller kanske undermedvetna - som spelbrickor. Saker och ting beskrivs, men händer de också utanför den gamle Svartheds kanske omtöcknade fantasi, Kanske, kanske inte.

För Svarthed trillar omkull – eller blir han rent av överfallen - när han är ute och går och faller så illa att han slår huvudet i gatan och blir dessutom, menar han, bestulen på en bok när han ligger till hälften avsvimmad. Sant eller inte så blir letandet efter denna bok början på den händelsekedja som börjar när han blir någorlunda till medvetande. Vad som nu sker låter sig bara svårligen beskrivas och förstås. Särdeles trovärdigt, om man nu som läsare skulle tycka att sådant är viktigt, kan man knappas mena att det är. Men, menar jag, märkligt fascinerande. Inte vilken författare som helst skulle klara av detta.

Fast, den frågan måste ändå ställas, vad är det som Mattson låter ställa på spel i boken. Ja, jag står utan riktigt bra svar på den frågan. Något vill väl Mattson, men jag kan inte efter läsningen entydigt svara på vad detta kan vara. Gör då detta något? Ja, det tycker jag nog. Som läsare vill man ju inte gärna treva sig runt i ett tomrum, om än aldrig så fascinerande, och inte hitta en någorlunda fast punkt att hålla sig i. Inte bara den gamle Svarthed tycks tappa greppet utan också läsaren. Och då är det väl illa? Läsningen av Den svarta månens år blir på så sätt både fascinerande och tålamodskrävande. Och det är karske ett bra betyg.

Men ändå inte. Fast, ambivalent som jag är efter läsningen, tror jag att ett annat betyg än fyra stars av fem kan Den svarta månens år inte få. Och nog kommer jag att plocka fram mina två nästan bortglömda böcker från bokhyllan för att se om jag kan börja närma mig Mattsons författarskap på ett mer samlat sätt.