Balsam Karam - Händelsehorisonten.

Balsam Karam blev ett namn för mig, och säkert också för många andra, först sedan hon 2019 nominerades till Katapultpriset för sin bok Händelsehorisonten, som kom ut året innan. Boken gick vid publiceringen mig helt förbi och att jag läste den först nu beror ju egentligen bara på att hon blev nominerad till förra årets Augustpris för den nya boken Singulariteten och att jag helt enkelt ville läsa vad hon skrivit tidigare. Så kan det gå till här i världen.

Händelsehorisonten är, som jag läser den, en hoppingivande bok. Vad är det Karam skriver om, egentligen? Och vad vill hon med boken? Ja, jag är inte helt säker. Den yttre ramen för bokens händelseförlopp kan ju för all del till en början verka enkel. Nämligen: en gång, okänt när och okänt varför, deporteras en grupp kvinnor och barn från det egna landet, okänt vilket, till ett område inom detsamma men utanför all ära och redlighet för att i sinom tid, gissar jag, antingen på något lämpligt sätt dö undan eller kanske tillåtas återinföras till den forna gemenskapen, om man nu kan säga så. Det område där kvinnorna och barnen förs kommer av dem att kallas för Utkanterna.

Men kvinnorna och även barnen visar sig vara handlingskraftiga. Det tältläger man inledningsvis hänvisats till ersätts efterhand av ett slags egenhändigt skapat skjulläger. Stor gemenskap mellan kvinnorna och barnen råder redan från början och fördjupas efterhand. En skola byggs upp för barnen. Framför allt barnen men också kvinnorna gör dagliga och nattliga raider till den närliggande staden för att skaffa mat och annat. Inte minst lyckas man etablera en relation till en vänligt sinnad bibliotekarie som skänker dem böcker som annars skulle gallrats ut. Men inom gruppen av kvinnor och barn utvecklas av naturliga skäl en revolutionär intellektuell motståndsrörelse, även om detta knappt ens antyds i boken. Men i sak är det så.

För vad som nu sker – nu och nu, det har sedan deportationen gått ett tiotal år, men i bokens förlopp sker nu vad man kallar ett uppror. Tre av barnen, som alla är i övre tonåren, går en natt ner till staden och sätter eld på stadshuset och ytterligare ett antal byggnader. Alla boende i Utkanterna är införstådda med och stödjer detta. Ett av barnen, hon heter Milde och är en slags informell ledare, känns igen av polisen och tas så småningom tillfånga. 

Det som sedan sker eller verkar ske är inte helt lättfångat. Om man alltså ska läsa det hele bokstavligt. Vad som till synes sker är nämligen att denne Milde av stadens eller landets härskande elit efter en tids fångenskap skall skjutas ut i den kalla svarta rymden och in i närmast liggande svarta hål för att där helt enkelt döden dö. Men varför? Svaret är, tror jag, att detta helt enkelt inte sker annat än i en mytbildning inom Utkanterna.

Jag tänker så här: boken inleds med en liten prolog där en namnlös kvinnlig grönsakshandlare blir vittne till när en ung kvinna blir, som jag uppfattar det, hängd av milisen. Denna unga kvinna tror jag är Milde. Genom att nu börja skapa en berättelse kring hennes död om att hon nästan i evighet kan vara synlig på himmeln som ett slags hoppets och inspirationens sista ljus, låter man hennes ideal vara levande för de som ännu lever sina hopplösa liv deporterade i Utkanterna. ”Se där” tror jag mödrarna kan viska till sina barn om natten ”Se - Milde lever och visar oss vägen. Strax skall också ni våga er in i staden med nya brandbomber”. På det sätter lever hoppet för alla förtryckta. Vill jag tro att Karam kan mena.

Boken har, förutom detta i grunden positiva budskap, också sina givna poänger vad avser språket och den rent litterära framställningen. Språket är strängt och sparsmakat. Återhållsamt. Men också suggestivt. Det finns en dunkelhet i texten som känns tilltalande. Denna dunkelhet kombinerad med det som jag uppfattar vara bokens icke uttalade förhoppning om andra möjligheter för kanske oss alla, gör att jag vill ge Händelsehorisonten fyra stars av fem i betyg. Läs den sakta, strunta i vad fysiker kan mena med sitt begrepp händelsehorisont, låt ditt eget hopp leva.