Elin Cullhed - Eufori.

 Vem är Elin Cullhed kanske fler än jag frågar sig. De flesta känner väl till henne, i likhet med mig, bara för att hon vann Augustpriset 2021 med Eufori. Men annars? Jag får gå till all kunskaps moder, dvs Wikipedia, och lär mig då att hon är kulturjournalist, lärare och för den delen författare. Och knappt 40 år. Journalist har hon varit, eller kanske fortfarande är, på Uppsala Nya Tidning. Lärare är hon på Folkuniversitetets skrivarlinje. Men författare då? Ja hon har före Eufori 2016 gett ut romanen Gudarna som är en ungdomsbok som fick bra recensioner. ”Med humor och vemod skriver Cullhed byxorna av patriarkatet”, läser jag att en recensent tycker. Jaha, så kan det kanske vara. Men nu vet vi.

Nu är ju inte ungdomsböcker – jag är ju en gammal stöt – min påse direkt, men en roman som i likhet med Eufori utger sig för att vara ”en roman om Sylvia Plath”, om man ska tro texten på bokens omslag, borde ju vara det. Och är det. Det är en mycket bra bok, måste jag säga, även om boken mindre är en roman om Plath utan snarade en litterär fantasi om Plaths sista levnadsår. Cullhed skriver själv förtydligande i ett inledande textavsnitt att ”Eufori är en skönlitterär text om Sylvia Plath och ska inte läsas som en biografi. Händelser och karaktärer som förekommer i boken och som kan ha en överensstämmelse med verkligheten, blir i romanens sammanhang överförda till fiktion och litterär fantasi. Sylvia Plath blir därmed en fiktiv karaktär i detta verk”. Det gäller att ha detta klart för sig vid läsningen av boken. Den ska alltså läsas med de skönlitterära glasögonen på. Men nog kan en och annan läsare, som jag, av och till bli lite förvirrad. Har det vi läser hänt eller inte hänt i den s.k. verkligheten. Det enklaste blir väl att utgå från att inget har hänt – annat än i Cullheds skapande fantasi. Och gå till läggen – och det bör man kanske noga räknat göra innan läsningen av Eufori - om man verkligen vill veta något om Plaths liv och död. Plath som gett oss läsare mästerverket Glaskupan.

Men om Eufori inte kan sägas handla explicit om Sylvia Plath och hennes liv ett antal år med poeten och maken Ted Hughes och deras barn vad handlar den då om? Jo om moderskap, intellektuellt skapande, ett äktenskaps uppgång och fall och en förtvivlan, en förtvivlan över att livet inte blir som man önskar och vill utan faller sönder trots ansträngningar att hålla sig själv och familjen samman. Och om hur allt detta påverkar det egna psykiska måendet. Om sådant har man läst tidigare – och kanske har en och annan upplevt det själv.

Romanfiguren Sylvia Plaths liv är inte enkelt. Hon prövar ständigt sin tillvaro, sitt liv mot sina egna föreställningar om hur det borde och kunde vara. Duger hon som dotter, som kvinna, som mamma, som intellektuell med ambitioner att skriva och få detta utgivet. Svaret är inte givet för henne. Hennes egen referenspunkt är romanfiguren och äkta mannen Ted Hughes som hon uppfattar som lyckad och erkänd av sin omgivning som poet och intellektuell. Medan Plath i romanen slits mellan vardagens plikter och skyldigheter kan mannen med lätthet fly just dessa för att göra sådant som han menar är för stunden viktigare för honom. Det finns mellan mannen och kvinnan, mellan hustrun och hennes man, mellan familjens mamma och pappa som det verkar en skugga som efterhand mörknar och fördjupas. Vilket märks inte bara mellan paret utan också inte minst inom henne.  Även om sådant har man läst tidigare och säkert också lite till mans upplevt.

Så inträffar då det som kommer att innebära slutet för romanens par Plath-Hughes. Han förälskar sig i en annan kvinna och bryter till slut upp från relationen. Han väljer till synes den enkla vägen – han går helt enkelt bara ut genom dörren och lämnar frun och barnen bakom sig, avslutar inte äktenskapet formellt utan tycks på det sättet hålla alla vägar öppna. Hennes hjärta blöder, hennes själ och hela hennes tillvaro mörknar och det blir också inledningen till det som i det verkliga livet så småningom leder till Plaths självmord. Romanen slutar dock innan dess. Även om sådant – att mannen i relationen ensidigt bestämmer sig för att avsluta den, går sin väg och lämnar kvinnan med sin förtvivlan och självanklagelser och kvarstående ansvar för de gemensamma barnen och bittra svårigheter att forma det liv hon önskar sig själv och dem – har man läst tidigare och sett mer eller mindre nära eller kanske upplevt själv.

Inte mycket är alltså nytt under solen eller som tema i romaner. Jag uppfattar Cullheds avsikt med sin roman Eufori – där själva ordet eufori enligt Svensk Ordbok betyder ”stark känsla av lycka och upprymdhet” – som en allmängiltig beskrivning av allas våra svårigheter med att leva i en relation när sprickorna i den börjar synas och kännas, när samtalet mellan parterna tystnar och ersätts av stumhet, när egoismen nöter ner den gemensamma kärnan. När en lycka som initialt funnits mellan två människor försvinner bort och ersätts av förtvivlan och olycka. Trots de stunder av närhet och ömhet som fortfarande av och till kan finnas kvar.

Om Cullheds egen avsikt med sin roman kan man som läsare bara spekulera. Men den text hon gett oss är klart läsvärd och skriven på ett närmast rasande men samtidigt nyanserat språk som imponerar och som, uppfattar jag det, via romanfiguren Plath också återger den frustration och komplexitet som den verkliga Plath kan ha haft och levt i under sin sista tid i livet. Och ändå kan man inte säga att Cullhed parasiterar på Plath, verkligen inte. Det finns menar jag en varsamhet och ömhet i Cullheds beskrivning av hennes liv. 

Augustpriset förefaller mer än välmotiverat – säger jag som ännu bara läst en av de andra nominerade böckerna. Jag vill ge Eufori fem stars av fem i betyg. Läs den gärna.