Amanda Svensson - Själens telegraf.

Vem är Amanda Svensson? Om inte en snart medelålders författare och översättare som numera bor i Arlöv – av alla ställen; en liten håla som man på en sekund eller två schvisade förbi om man från Lund skulle till Malmö med bil och av något skäl inte tog motorvägen – ja där bor hon numera med sin familj efter att flera år ha bott i England. Men viktigare ändå: hon har sedan debuten 2008 med Hallo Dolly gett ut totalt fem romaner, inkl. nu Själens telegraf som kom 2023. Alla, behöver det sägas, är klart läsvärda.

Men frågan är om inte romanen med det egendomliga namnet Ett system så magnifikt att det bländar kanske kan rekommenderas i första hand för den som ännu inte läst något av Svensson. Sådana finns ju, har jag förstått. Den blev nominerad till International Booker Prize och hon fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och P O Enquists pris för boken. Om än inte Augustpriset. Detta pris som också i sina nomineringar enligt min mening lite för ofta lyckas missa de goda böckerna, som – det är lite trist att behöva säga det – också gäller för Själens telegraf, som inte ens blev nominerad förra året. Fast i rättvisans namn måste jag vill säga att hon ändå nominerades till detta vårt förnämsta litterära pris 2011 för sin andra bok Välkommen till den här världen.

Nå. Romanen Själens telegraf är tvådelad, eller egentligen tredelad. Och vi lär oss att man aldrig kan äga, eller kanske ens tillhöra, någon. Hur gärna man än vill. Hur idogt, eller tappert, man än försöker. Glöm det inte, vill jag säga. Den som bär denna insikt genom sitt liv är i boken i första hand Iris, som vi parallellt följer som trettonårig flicka när hon bor med sin mamma i lågkonjunkturens Somerset, England och som strax tjugoåring när hon lever i ett musikerkollektiv i Glasgow, Skottland.

Från dessa båda liv, barndomens och ungdomens, bryter hon upp utan att veta vart hon ska ta vägen. Barndomens uppbrott, som blir dramatiskt – hon bränner helt enkelt ner det hus hon och mamma bott i och som hon felaktigt fått föreställningen var deras - med ty åtföljande olika placeringar för henne på hem av skilda slag sker när hon känner att mamman ljuger för henne och sviker henne; när mammans allt friare förhållande till sanning blir för plågsamt uppenbart. Ungdomens mer som en besviken suck när hon märker att den man hon då lever med, han heter Rupert, inte ovillkorligt vill tro på och lita på henne. I båda dessa liv, barndomens och ungdomens, ligger som ett värkande sår pengar eller snarare det konstanta behovet av och bristen på pengar. I ett avslutande tidsperspektiv, som på ett par sidor kort beskriver dessa två personers liv decennier senare och när de sedan länge är skilda åt, ser vi att livet blivit gott för både henne och ungdomens förälskelse. Så gott man han förvänta sig. Eller hoppas på. Båda lever med blicken riktad framåt, men – främst för Iris – med tunga livserfarenheter bakom sig.

Denna berättelse, här oförlåtligt förkortad, beskriver Svensson för oss på ett språk som rymmer både allvar och humor och som i själva storyn bär både förhoppningar och en föreställning att allt kan gå åt helvete. Hon har i romanen ett bildspråk där jag tror inte många slår henne på fingrarna. Det finns också en drive i berättelsen, och understundom en förtätning, som nästan tar livet av läsaren; eller i vart fall mig. Men jag överlevde och det kommer också du att göra, men kanske med nya, eller i vart fall värdefulla, insikter om hur liv levs eller kan levas. Och vad man kan göra av det enda liv som är ens eget. Om hur många romaner kan man säga detta?

Själens telegraf kan enligt min mening få fyra stars av fem i läsbetyg. Och jag noterar igen – jag är tyvärr en upprepningens mästare - med förvåning att den inte ens var nominerad till förra årets Augustpris. Men du, bäste läsare av denna lilla blogg, kan göra vad du kan för att kompensera för detta – köp och läs boken. Skriv om den på din egen plattform. Prata om den.

Och kom ihåg: ”Möjligen hade jag en gång drömt om en symfoniorkester, men det var blott och bart en dröm, flyktig som syrendoften i maj”.  Men det har du säkert också känt. Kanske mer än en gång.    

Alla fotografer okända för mig. 

 

   

Sigge Eklund - Gruppen.

Sigge Eklund är för mig i huvudsak känd som författare, men på Wikipedia, all kunskap moder, läser jag mig till att han dessutom tydligen varit, och kanske fortfarande är, en internetentreprenör av rang och uppenbarligen tjänar storkovan som s.k. poddare tillsammans med Alex Schulman. (Hur nu detta kan fungera i praktiken då han numera bor i USA och Schulman, såvitt jag vet, i Sverige. Se där en av tillvarons stora gåtor).'

Men för mig är han alltså författare och då främst för de fem romanerna innan Gruppen, som gavs ut 2023 efter nästan 10 års uppehåll som romanförfattare, men också för de två ska vi kalla dem tankeböckerna Tid och Rum han skrivit med Alex Schulman. Alla mer eller mindre läsvärda, mest mer, men utan att för den delen vara några direkta mästerverk som fyller en viktig plats i vår litteraturhistoria. Men dit kan han mycket väl komma. Eklund har också gett ut den märkliga, och lyckligtvis tunna, Livets små njutningar – en samling, menar förlaget, ”sinnliga och suggestiva texter”, eller snarare, menar jag, pretentiös smörja. Men jag har ju för all del haft fel förr. Men läs honom gärna och främst hans romaner, inte minst Varulvsvalsen och In i labyrinten. Finns väl på Ad Libris eller på Bokbörsen. Men de små njutningarna är nog, gissar jag, lyckligtvis svåra att få tag på.

Nå. Men vad om Gruppen, som alltså är ett slags återkomst som romanförfattare. Den har ju varit lite hypad och föregicks ju också av en hel del artiklar i pressen – och för den delen författarbesök av Eklund själv, tex i den utmärkta Äppelvikens bokhandel – vilket säkert gladde inte bara honom utan också räknenissarna på förlaget.

Men alltså vad om Gruppen. Stämmer det att boken är ”en febrig och gastkramande psykologisk roman om tillhörighet och utanförskap, drömmar och besatthet” som förlaget påstår på boken baksida. Ja. Och nej. Mest nej.

Ramberättelsen är ju enkel – den unga och vackre svenskan Hanna, som har ett starkt intresse för Goya och vars mörka, fascinerande målningar kommer att bli en spegelbild av hennes eget liv, hon arbetar som praktikant på Pradomuseet i Madrid och stöter då en vacker dag av en slump på tre andra svenskar. De verkar ha gott om pengar och slöar väl i stort sett bort sitt liv, eller i vart fall sin tillvaro den sommar då de alla umgås. Ja vad gör de då, förutom att glida runt på barer och nattklubbar och, faktiskt, mer eller mindre ständigt äta – jo en försöker skriva en bok; han heter Tom, en annan vill få oss att tro att hon är modell; hon heter Leah och den tredje att han är diplomat; han heter Samuel. Deras liv fascinerar Hanna, men allt, visar det sig så småningom, är väl mer eller mindre en lögn och man lever gott på Samuels pappas pengar. Fram till …  

Ja, fram till att denne tycker att nu får det vara nog och stryper pengapåsen. Resan dit är väl nog så intressant i Eklunds bok men kanske inte, om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att det hela skulle utspela sig i det s.k. levande livet, det som vi alla väl är en del av, särdeles trovärdig. Men gör det något? Nej det tycker jag inte. Vi läser ju trots allt en roman, eller för att prata i termer av vad Svenska Akademien skriver i SO: en ”längre berättelseliknande framställning”. En hittepå alltså. Och som sådan är den ganska läsvärd.

Om än i delar mindre sannolik. Ta bara vad den stackars Hanna, praktikanten, ser sig tvungen att göra, och dessutom kommer undan med, nämligen att stjäla ett Goyablad från museet och en statyett från norska ambassaden som hon sedan säljer på svarta marknaden för att finansiera sitt liv med de övriga eller för att – förgäves antagligen – köpa det hus som den stackars Samuel vill ha, men som pappan förvägrat honom. Allt i akt och mening att han skall förstå hur mycket hon älskar honom. Och minsann, har hon inte då på innerväggarna målat av Goyas ursprungliga egna muralmålningar. Ja vad ska man säga om slikt? Mer än att det är sådant som kan hända i en roman och att man för all del genom åren läst annat som varit värre.

Annars är denna Hanna en intressant figur. Jag kan ju ha missuppfattat det hela, men nog skriver Eklund fram henne som en slags dubbelnatur – inte bara genom sitt stöldgodsfinansierade liv utan också, mer intressant, genom återkommande samtal med en Vera, som väl antagligen är hennes kluvna bättre eller sämre jag. Uppfattat så, menar jag att Eklund kunde gjort ytterligare lite mer av detta. Men, som sagt, jag kan för all del ha missförstått något här. Men tanken känns tilltalande.

Läsvärd skrev jag. Så är det och jag tänker då i första hand på hur Eklund får ihop det rent stilistiskt, även om bildspråket ibland kan vara lite märkligt – som tex, för att ta ett exempel av många, när någon av personerna sägs ha en ”intagande gångstil” - men det rubbar inte alls helhetsintrycket. Det finns också en ganska så imponerande drive i berättelsen, personporträtten kunde väl för all del varit mer stringenta men är bra nog och slutet har också en tilltalande öppenhet. Så läsvärd alltså.  

Jag vill ge Gruppen tre stars av fem i läsbetyg. Och hoppas att det inte ska dröja tio år till innan nästa skönlitterära bok kommer.   

Alla fotografer okända för mig.