Cecilia Hansson - Kafkalungan.

 Cecilia Hansson – ja, vem är det? Om inte en medelålders svensk författare med hittills åtta böcker – både lyrik och prosa - bakom sig, inkl. den nu aktuella Kafkalungan. Och sen förstås som de flesta andra kulturarbetare som inte, som vi pensionärer, kan räkna med att det stadigt flyter in pengar varje månad på kontot, flitig också på annat sätt. Hon bedriver journalistisk, hon översätter från tyska, hon är lektör och så arbetar hon av och till som s.k. skrivpedagog. Och säkert mer därtill. Stressigt måste det vara. Kanske utvecklande, jodå för all del men antagligen inte minst stressande. Killgissar jag.

Och nu har hon skrivit en bok om Franz Kafka – den tjeckisk/österrikiske författaren som dog knappt 40 fyllda och som egentligen inte publicerade något under sin livstid? (Hans tre mest berömda verk som vi väl alla har mer eller mindre lästa i bokhyllan – Processen, Slottet, Amerika/Den förvunne – gavs som bekant mot hans vilja ut av Max Brod efter hans död).

Ja har hon det, alltså skrivit en bok om Kafka? Nej är det korta svaret. Snarare är det så menar jag att Hansson skrivit en spännande och lite utmanande bok med klara autofiktiva drag som förvisso handlar om Kafka och inte minst hans lungsjukdom men kanske lika mycket om henne själv och hennes familj, om själva sjukdomen tuberkulos, om Hanssons mormor, om den tryckande migränvärmens ljus, om Thomas Bernhard, om Elfriede Jelinek, om Steve Sem-Sandberg, om Kafkas olika väninnor, om landet Österrike, om … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Anslaget i boken är brett, hela tiden intressant och, som sagt, inte minst utmanande. Det gäller att som läsare hålla intresset vid liv boken igenom och alltså inte släppa taget när Hansson också ibland skriver om perifera händelser eller annat som kanske inte kan uppfattas som så där helt avgörande i vare sig Kafkas eller någon annans liv.

(Som tex när hon skriver lite om den berömda snyftaren Lasarettsvisan – ni vet ”I en sal på lasarettet – där det vita sängar står – låg en liten bröstsjuk flicka – blek och tärd med lockigt hår” och efter säkert femton verser får vi veta att ”nu hon slumrar uti mullen” och minsann om hon inte samtidigt ”farit upp till gud”. Vi hör nu alla inom oss Lapp Lisas darrande stämma).

Nå. Alltså inte släppa taget. Det är väl så, menar jag, att skriva om andra är att nudda också vid sig själv. Jag läser Kafkalungan som att det är just så Hansson gör. Kafka, och inte minst tuberkulosen, är visserligen i centrum men överallt i boken märker vi av inte minst Hansson själv och hennes familj – läs tex om dotterns befriande nyktra skepticism mot det mesta vad Hansson gör och tänker som mamma. Hanssons liv blir närmast som sammanflätat med romanens Kafka.  

Och därmed blir väl frågan vad Hansson söker ge oss läsare i sin bok – en slags sanning om Kafka eller om sig själv. Svaret, som jag ser det, att hon antagligen – eller ska jag för säkerhets skull säga möjligen – gör bådadera. Och det är just det som för mig gör boken så spännande och intressant. Med ett boken igenom härligt och klart språk gör detta dubbla anspråk att storyn blir sas böljande, inte fastnar i enskilda delar av bara ett liv utan, även om den förbannade tuberkulosen hela tiden finns med som en slags fond, därmed sammantaget ger oss som läsare mer än om perspektivet i boken enbart skulle vara begränsat till att bara vara en traditionell beskrivning av Kafka, hans liv, hans verk, hans sjukdom. Hans död.

Hennes sätt att skriva fram berättelsen blir därmed både poetiskt, jag hittar just nu inget annat ord, och personligt på ett sätt som imponerar på mig. Jag skulle nu vilja ta ett djupt tuberkulosfritt andetag och ge Kafkalungan fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning och lite surgubbsaktigt bli irriterad över att boken inte var nominerad till årets Augustpris. 

Andrev Walden - Jävla karlar.

För mig är Andrev Walden mest känd som kolumnist i Dagens Nyheter, som jag prenumererat på i en herrans massa år. Men så läser jag på Wikipedia att han – snart 50 år som han är inom ett par andetag – förstås gjort en hel del annat också och säkert fortfarande gör. Ja, märkligt vore det ju annars. Fast så är han ju också för oss i den s.k. breda – eller heter det bildade? - allmänheten ihågkommen för boken han 2023 fick Augustpriset för, nämligen Jävla karlar. Som jag nu, lite sent på bollen kanske som jag inte så sällan är, läst.

Men var boken – kan man ju fråga sig i dessa dagar då snart 2024 års Augustpris skall kungöras; den 25 november närmare bestämt – värt sitt pris? Ja, det tycker jag.

Vi får i den 376 sidor tjocka boken följa hur den lille Andrev inte bara växer upp från att vara en liten koltunge till att som tonåring ligga med sin första tjej utan också – och framför allt, kanske – hur hans mamma genom åren lierar sig med ett antal olika män som väl alla har en förhoppning att bli den gossens s.k. pappa. Vilket naturligtvis går om intet. Mamman tycks inte vara av den sorten att hon kan eller vill knyta lite allvarligare band med någon man – det beror inte på tillfälligheter vill jag ha sagt att hon esomoftast kallar dessa män jävla karlar i sina samtal med sin betrodda väninna där de står och röker under köksfläkten. Om sådant har man ju läst förr och för all del också iakttagit i den s.k. verkligheten.

Det är dess män som gossen/ynglingen Andrev i vardagslivet blir beroende av och också faktiskt ibland försöker intressera sig för. Det går väl så där. För i hans bakhuvud och tankar finns mer eller mindre hela tiden – och allt eftersom åren går alltmer påtagligt vill jag ha sagt – hans föreställning om den person som mamman i ett svagt ögonblick berättar om och som egentligen är hans riktiga pappa. Hennes berättelse är, beroende mycket på omständigheterna när den ges till gossen, så vag men lite spännande att han tror att pappan är en indian. Denna föreställning blir genom åren alltmer manifest hos gossen/ynglingen. Och alltmer felaktig skulle det förstås så småningom visa sig vara.

Dessutom, och nu är vi på bokens sista sidor, sviker bokens Andrev både sig själv och denne sin riktiga pappa när han, sedan pappan och nu ynglingen Andrev efter en del om och men bestämt sig för att äntligen träffas. I sista sekunden vänder han och går når han är så nära pappan att han skulle kunna nått honom med en utsträckt hand. Varför? Vet inte. Det räcker förstås inte med att han kan konstatera inte bara att pappan inte är indian – och det vet han ju nu sedan länge – utan kanske bara något så alldagligt som att taxiförare. Det måste vara något mer. Men vad? Ja hur tänker vi själva när vi i avgörande ögonblick sviker. Det är frågan. Walden ger oss i boken inget svar för egen del. Men jag tänker mig att han kommer att återkomma till den frågan länge nog genom livet.

Om nu boken skulle vara autofiktiv eller ha autofiktiva drag. Om detta vet jag inget, men det kan vara så. Eller inte. Men antagligen. Skulle jag tro.

Har detta då någon betydelse? Inte för mig. För mig är Jävla karlar en starkt och läsvärd uppväxtskildring oavsett hur ”sann” den är. Och oavsett vad författaren Walden själv skriver om boken – nämligen ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant”. Så sant som det är sagt skulle jag vilja tillägga.

Sju pappor. Men en mamma. En mamma som tycks vara som en urkraft – hennes liv är kringflackande, hon är alltid fattig, på flykt eller språng till någon eller något annat, men hon är ändå alltid där. Nya famnar, visst. Men som Walden beskriver det menar jag att bokens Andrev och hans halvsyskon har en närmast osentimental stark trohet till henne. Men papporna, ja papporna de kommer och går – ”Man väljer inte när de ska börja eller sluta … de bara kommer”. Hela tiden nya män att läsa av och anpassa sig. Men mamman är alltid där.

Men vad annars om boken? Han skriver förstås bra den gode Walden, journalist som han är. Möjligen kan man säga att stilen efterhand och allt efter som åren går i boken blir skarpare och tydligare, vilket kanske kan ha att göra med att bokens Andrev inte bara blir äldre utan också reflekterar mer över sakernas tillstånd. Men det kan kanske också ha att göra med att Walden allt eftersom tiden och sidorna i boken går faktiskt blir en alltmer slipad författare. Jag skulle gissa på det senare.

Men vad annars om boken? Kanske bara att jag vill ge Jävla karlar fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning inte minst för alla föräldrar, män som kvinnor. Och för alla barn som växt upp i familjer som liknar den bokens Andrev växt upp i. Om du är tveksam om vilket väg livet kan komma att gå för dig, så ger Walden ett svar. Kanske inte ditt men i vart fall ett, giltigt för honom. Och ett som är värt att reflektera över.

Som läsare väntar vi nu på Waldens nästa roman – den svåra andraboken. En bok som med all sannolikhet kommer att vara minst lika läsvärd den som Jävla karlar.