För mig är Andrev Walden mest känd som kolumnist i Dagens Nyheter, som jag prenumererat på i en herrans massa år. Men så läser jag på Wikipedia att han – snart 50 år som han är inom ett par andetag – förstås gjort en hel del annat också och säkert fortfarande gör. Ja, märkligt vore det ju annars. Fast så är han ju också för oss i den s.k. breda – eller heter det bildade? - allmänheten ihågkommen för boken han 2023 fick Augustpriset för, nämligen Jävla karlar. Som jag nu, lite sent på bollen kanske som jag inte så sällan är, läst.
Men var
boken – kan man ju fråga sig i dessa dagar då snart 2024 års Augustpris skall
kungöras; den 25 november närmare bestämt – värt sitt pris? Ja, det tycker jag.
Vi får i den
376 sidor tjocka boken följa hur den lille Andrev inte bara växer upp från att
vara en liten koltunge till att som tonåring ligga med sin första tjej utan också
– och framför allt, kanske – hur hans mamma genom åren lierar sig med ett antal
olika män som väl alla har en förhoppning att bli den gossens s.k. pappa.
Vilket naturligtvis går om intet. Mamman tycks inte vara av den sorten att hon
kan eller vill knyta lite allvarligare band med någon man – det beror inte på
tillfälligheter vill jag ha sagt att hon esomoftast kallar dessa män jävla karlar
i sina samtal med sin betrodda väninna där de står och röker under köksfläkten.
Om sådant har man ju läst förr och för all del också iakttagit i den s.k.
verkligheten.
Det är dess
män som gossen/ynglingen Andrev i vardagslivet blir beroende av och också
faktiskt ibland försöker intressera sig för. Det går väl så där. För i hans
bakhuvud och tankar finns mer eller mindre hela tiden – och allt eftersom åren går
alltmer påtagligt vill jag ha sagt – hans föreställning om den person som mamman
i ett svagt ögonblick berättar om och som egentligen är hans riktiga pappa. Hennes
berättelse är, beroende mycket på omständigheterna när den ges till gossen, så
vag men lite spännande att han tror att pappan är en indian. Denna föreställning
blir genom åren alltmer manifest hos gossen/ynglingen. Och alltmer felaktig skulle
det förstås så småningom visa sig vara.
Dessutom,
och nu är vi på bokens sista sidor, sviker bokens Andrev både sig själv och denne
sin riktiga pappa när han, sedan pappan och nu ynglingen Andrev efter en del om
och men bestämt sig för att äntligen träffas. I sista sekunden vänder han och
går når han är så nära pappan att han skulle kunna nått honom med en utsträckt hand.
Varför? Vet inte. Det räcker förstås inte med att han kan konstatera inte bara
att pappan inte är indian – och det vet han ju nu sedan länge – utan kanske
bara något så alldagligt som att taxiförare. Det måste vara något mer. Men vad?
Ja hur tänker vi själva när vi i avgörande ögonblick sviker. Det är frågan. Walden
ger oss i boken inget svar för egen del. Men jag tänker mig att han kommer att
återkomma till den frågan länge nog genom livet.
Om nu boken
skulle vara autofiktiv eller ha autofiktiva drag. Om detta vet jag inget, men
det kan vara så. Eller inte. Men antagligen. Skulle jag tro.
Har detta då
någon betydelse? Inte för mig. För mig är Jävla karlar en starkt och läsvärd
uppväxtskildring oavsett hur ”sann” den är. Och oavsett vad författaren Walden själv
skriver om boken – nämligen ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här
är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det
är sant”. Så sant som det är sagt skulle jag vilja tillägga.
Sju pappor. Men
en mamma. En mamma som tycks vara som en urkraft – hennes liv är kringflackande,
hon är alltid fattig, på flykt eller språng till någon eller något annat, men
hon är ändå alltid där. Nya famnar, visst. Men som Walden beskriver det menar
jag att bokens Andrev och hans halvsyskon har en närmast osentimental stark trohet
till henne. Men papporna, ja papporna de kommer och går – ”Man väljer inte när
de ska börja eller sluta … de bara kommer”. Hela tiden nya män att läsa av
och anpassa sig. Men mamman är alltid där.
Men vad
annars om boken? Han skriver förstås bra den gode Walden, journalist som han
är. Möjligen kan man säga att stilen efterhand och allt efter som åren går i
boken blir skarpare och tydligare, vilket kanske kan ha att göra med att bokens
Andrev inte bara blir äldre utan också reflekterar mer över sakernas tillstånd.
Men det kan kanske också ha att göra med att Walden allt eftersom tiden och
sidorna i boken går faktiskt blir en alltmer slipad författare. Jag skulle
gissa på det senare.
Men vad annars
om boken? Kanske bara att jag vill ge Jävla karlar fyra stars
av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning inte minst för alla föräldrar,
män som kvinnor. Och för alla barn som växt upp i familjer som liknar den bokens
Andrev växt upp i. Om du är tveksam om vilket väg livet kan komma att gå för
dig, så ger Walden ett svar. Kanske inte ditt men i vart fall ett, giltigt för
honom. Och ett som är värt att reflektera över.
Som läsare väntar
vi nu på Waldens nästa roman – den svåra andraboken. En bok som med all
sannolikhet kommer att vara minst lika läsvärd den som Jävla karlar.
