Cecilia Hansson - Kafkalungan.

 Cecilia Hansson – ja, vem är det? Om inte en medelålders svensk författare med hittills åtta böcker – både lyrik och prosa - bakom sig, inkl. den nu aktuella Kafkalungan. Och sen förstås som de flesta andra kulturarbetare som inte, som vi pensionärer, kan räkna med att det stadigt flyter in pengar varje månad på kontot, flitig också på annat sätt. Hon bedriver journalistisk, hon översätter från tyska, hon är lektör och så arbetar hon av och till som s.k. skrivpedagog. Och säkert mer därtill. Stressigt måste det vara. Kanske utvecklande, jodå för all del men antagligen inte minst stressande. Killgissar jag.

Och nu har hon skrivit en bok om Franz Kafka – den tjeckisk/österrikiske författaren som dog knappt 40 fyllda och som egentligen inte publicerade något under sin livstid? (Hans tre mest berömda verk som vi väl alla har mer eller mindre lästa i bokhyllan – Processen, Slottet, Amerika/Den förvunne – gavs som bekant mot hans vilja ut av Max Brod efter hans död).

Ja har hon det, alltså skrivit en bok om Kafka? Nej är det korta svaret. Snarare är det så menar jag att Hansson skrivit en spännande och lite utmanande bok med klara autofiktiva drag som förvisso handlar om Kafka och inte minst hans lungsjukdom men kanske lika mycket om henne själv och hennes familj, om själva sjukdomen tuberkulos, om Hanssons mormor, om den tryckande migränvärmens ljus, om Thomas Bernhard, om Elfriede Jelinek, om Steve Sem-Sandberg, om Kafkas olika väninnor, om landet Österrike, om … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Anslaget i boken är brett, hela tiden intressant och, som sagt, inte minst utmanande. Det gäller att som läsare hålla intresset vid liv boken igenom och alltså inte släppa taget när Hansson också ibland skriver om perifera händelser eller annat som kanske inte kan uppfattas som så där helt avgörande i vare sig Kafkas eller någon annans liv.

(Som tex när hon skriver lite om den berömda snyftaren Lasarettsvisan – ni vet ”I en sal på lasarettet – där det vita sängar står – låg en liten bröstsjuk flicka – blek och tärd med lockigt hår” och efter säkert femton verser får vi veta att ”nu hon slumrar uti mullen” och minsann om hon inte samtidigt ”farit upp till gud”. Vi hör nu alla inom oss Lapp Lisas darrande stämma).

Nå. Alltså inte släppa taget. Det är väl så, menar jag, att skriva om andra är att nudda också vid sig själv. Jag läser Kafkalungan som att det är just så Hansson gör. Kafka, och inte minst tuberkulosen, är visserligen i centrum men överallt i boken märker vi av inte minst Hansson själv och hennes familj – läs tex om dotterns befriande nyktra skepticism mot det mesta vad Hansson gör och tänker som mamma. Hanssons liv blir närmast som sammanflätat med romanens Kafka.  

Och därmed blir väl frågan vad Hansson söker ge oss läsare i sin bok – en slags sanning om Kafka eller om sig själv. Svaret, som jag ser det, att hon antagligen – eller ska jag för säkerhets skull säga möjligen – gör bådadera. Och det är just det som för mig gör boken så spännande och intressant. Med ett boken igenom härligt och klart språk gör detta dubbla anspråk att storyn blir sas böljande, inte fastnar i enskilda delar av bara ett liv utan, även om den förbannade tuberkulosen hela tiden finns med som en slags fond, därmed sammantaget ger oss som läsare mer än om perspektivet i boken enbart skulle vara begränsat till att bara vara en traditionell beskrivning av Kafka, hans liv, hans verk, hans sjukdom. Hans död.

Hennes sätt att skriva fram berättelsen blir därmed både poetiskt, jag hittar just nu inget annat ord, och personligt på ett sätt som imponerar på mig. Jag skulle nu vilja ta ett djupt tuberkulosfritt andetag och ge Kafkalungan fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning och lite surgubbsaktigt bli irriterad över att boken inte var nominerad till årets Augustpris.