Andrzej Tichý - Sex liter luft, Fält, Kairos.

Jag vet inte hur länge Nordiska Rådets litteraturpris delats ut. Säkert är det länge. Vi har också haft en hel del svenska författare som fått priset – bl.a. Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, den ständige P O Enquist men också Sven Delblanc, Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman och Sara Stridsberg.

Pristagare från de övriga Nordiska länderna har jag ännu sämre koll på, men jag vet ju att Sofi Oksanen har fått priset liksom dansken Kim Leine förra året för sin fantastiska bok ”Profeterna vid Evighetsfjorden”.

Så årets pristagare Kjell Westö, nominerad av Finland, är alltså en i raden av flera utmärkta författare som fått detta pris. Jag har ännu inte läst Westös vinnande bok ”Hägring 38”, men återkommer till den i sinom tid. Här och nu vill jag istället lyfta fram en av de författare som Sverige nominerade till årets pris, nämligen Andrzej Tichý – en för allt för många antagligen okänd författare. Och ändå har han fått Borås tidnings debutantpris och dessutom nominerats till Nordiska Rådets pris en gång tidigare. Och hittills gett ut tre böcker på Bonniers och en, ”Omsorgen”, på ett litet förlag i Malmö.

Jag har läst böckerna som Bonniers gett ut och också tidigare kommenterat dem på den nu tyvärr halvdöda litteratursiten Boktipset, som förresten ägs av Bonniers. Jag kommer här att återge de kommentarer till Tichýs böcker som jag lagt ut på Boktipset. (När jag nu läser om dem, så tycker jag nog att jag kunde formulerat mig lite annorlunda och bättre. Men jag låter dem stå kvar som de var när jag skrev dem. Skämmas får man göra en annan gång …).

Sex liter luft. När huvudpersonen vaknar har en apokalyps inträffat - eller har han bara blivit galen? Svårt att veta. Trots en intelligent och spännande uppbyggnad blir romanen till slut lika svår att förstå som omslaget är att läsa. Och detta trots att huvudpersonen har det franska "fin" inristat i pannan. Jag gav boken fyra stars av fem.

Fält. Två personer, eller är det egentligen inte bara en?, som bär allas vår svarta sorg på sin krumma rygg och deras/hans/hennes resa genom inre och yttre exil till och kanske också igenom psykosen. En skildring av en ständigt pågående apokalyps. "En vit fläck på marken i form av en människa" - läs boken och du förstår. Jag gav boken fem stars av fem.

Kairos. Det är en spännande och intellektuellt utmanande bok som tar sin tid att läsa, särskilt som textmassan ibland är avstyckad och korthuggen. Den är - om man väljer att läsa den så - som en slags idé- eller lärobok om möjliga vägar ur det kaos och den förvirring som Tichý menar präglar vår tid. Förutsatt då att vi - du, jag, våra förvirrade ledare, intelligentian - förmår se ett mönster i det kaos av händelser som präglat vår dåtid och präglar vår nutid. Ett mönster som kanske kan ge oss en hänvisning om en annan möjlighet, en annan väg. Boken är alltså en både sorgsen och argsint bildningsroman - annorlunda än annat du läst - som pekar på behovet av kamp, attitydförändring, kunskap och revolutionära förändringar av liv och samhälle. Men läst så, är den också en hoppfull bok. Jag gav boken fem stars av fem.

Så kamrater och ev läsare av detta inlägg: Andrzej Tichý är en författare som bör läsas.

Och varför inte nu lyssna på Traditional – Sorgen och glädjen

Peter Englund - 1914. Stridens skönhet och sorg. Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel.

Redan när Englund år 2008 gav ut ”Stridens skönhet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel” tänkte jag mig att det kunde vara ett försök för historikern att närma sig skönlitteraturen. Boken är ju som bekant inte en historiebok i gängse mening. Vi kan inte läsa om krigets orsaker, dess förlopp, hur det slutar och vilka efterverkningar det fick. Detta förutsätter Englund – rätt eller fel – att vi som läsare behärskar någorlunda. Och det gör vi kanske. Åtminstone när vi läser den första boken ”Stridens skönhet och ...”. Där kan vi någorlunda se det stora sammanhanget från det perspektiv Englund gjort till sitt – dvs. att genom nedslag i olika personers vardag under kriget följa dessa och på så sätt se och förstå hur kriget gick både i stort. Och inte minst för dessa personer.

Ständig också som författare. Och flitig.

Detta blir inte riktigt lika enkelt när Englund nu ger ut samma bok igen men denna gång utökad med avseende på de personer han kommer att följa under krigsåren och dessutom med ett band per år som kriget varade. Jag har nu läst del ett - ”första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel”. Att jag tycker att det blev lite svårt med överblicken behöver naturligtvis inte bero på Englund utan snarare på mig. Det var som att läsa om en gammal omtyckt bok. Man vet vad som skall ske och ögat glider lätt över ord, rader och sidor medan hjärnan kanske nu – i motsats till när jag läste ursprungsboken – esomoftast tänker mer på om det finns mjölk i kylskåpet och vad vi skall äta till middag. Men detta säger väl mer om mig än om Englund och hans stora ambitiösa och viktiga projekt. Tror jag.

Englunds perspektiv är alltså den enskilde mannens och kvinnans. Hur upplevs kriget och dess vardag när man t.ex. är en 10-årig flicka vid namn Elfride Kuhr, heter Frans Kafka eller Robert Musil, bär de ståtliga namnen Andrej Lobanov-Rostovskij eller Kunigunde von Richthofen eller tom är svensk och heter Elow Nilsson, för att nu inte nämna alla de andra vi får följa. På så sätt kan man säga att Englunds bok lite påminner om den gamla kultklassikern ”Sveriges historia”, ritad och berättad av Annika Elmqvist och Pål Rydberg. I den boken får vi följa ”folket, vanliga människor som du och jag, som har drivit utvecklingen framåt”. Till skillnad då från den gamla vanliga synen i (de svenska) historieböckerna, där tyngdpunkten mer låg på kungarna och deras frillor.

 

Men Englunds bok är naturligtvis annorlunda och har inga ambitioner att ge en oss en annan syn på vad som faktiskt skedde under första världskriget. Men hans perspektivförskjutning är viktig och intressant. Och det är dessutom närmast en njutning att läsa Englunds språk. Men det har det å andra sidan varit genom hela hans författarskap. Borta är det magistrala tonfall som ofta funnits i andra både väl- och erkända historieböcker. I stället har vi fått ett nästan skönlitterärt anslag som känns välgörande.

Det enda jag för egen del saknar skulle vara en något utökad kronologiförteckning. Krigets sammanhang och hur det förlöpte försvinner lite i mängden av de enskilda personernas upplevelser. För inte ska jag väl som någorlunda historieintresserad läsare behöva begå dödssyndernas dödssynd, dvs. konsultera Wikipedia? Nej, det ska jag inte behöva.

Nå. Nästa år kommer boken som kan komma att heta ”1915, första världskrigets andra år i …” . Ska jag läsa den också? Ja, det ska jag väl. Tror jag. Hoppas jag. Jomenvisst ska jag det. Men jag får då nog koncentrera mig lite mer på texten och mindre på vad som kan finnas i mitt kylskåp.

Jag gav 1914 Stridens skönhet och sorg Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel fem stars av fem.

Men varför inte nu lyssna på Barbara Dane – Bitter Rain