Stefan Ahnhem - Den nionde graven.

Jag skrev i min kommentar till Ahnhems förra bok, Offer utan ansikte, att min födelsedag var nära förestående. Vilket var helt sant. Men inte kunde jag ana att den skulle förmörkas av att jag skulle få Den nionde graven av samma författare i present. Så var emellertid fallet. Nu är jag en snäll och vänlig själ och gör ofta vad som förväntas av mig. Får jag en bok i present läser jag den, också om jag har mina dubier om värdet. Så även denna gång. Och en sak gladde mig med boken – trots att den är på helt otroliga 568 inbundna sidor så är den lättläst. Även om man läser varje sida noggrant så rinner de undan.

Bokhållaren vilar besviken ut efter läsningen.

(Den som ev. vill läsa min kommentar till Offer utan ansikte kan klicka här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/07/stefan-ahnhem-offer-utan-ansikte.html).

Nå. Nu till Den nionde graven. Först kan man som läsare konstatera att Ahnhem gör en Liza Marklund, dvs. hans andra bok utspelar sig tidsmässigt före den första. Varför kan man ju undra. Men så är det.

Även Ahnhem vilar sig lite. Med bankboken i handen.

I ett rasande tempo och i korta kapitel kan vi som läsare följa olika händelser och skeenden – häpnadsväckande bestialiska mord både här och i vårt grannland Danmark, de vanliga äktenskapliga bekymren hos polisen, bekymmer med barnen, otrohet, SÄPO:s taffliga agerande, sexistiska chefer, väl strösslade villospår, en och annan smart polis etc. etc. - alltså precis som det brukar vara i standarddeckaren. Och enligt deckarens formulär A verkar det förstås initialt som allt som sker saknar alla samband.

Men över allt detta polisiära harvande svävar ett brev, skrivet i blod, som kastats ut i en öken av en förälskad man och som genom ett herrans under till slut hamnar hos sin adressat i Hägersten. Och med detta kan historien börja.

En och annan smart polis, således. Och den smartaste av dem alla är förstås Fabian Risk, Ahnhems hjälte. Men fru Dunja Hougaard från Danmark är inte så dum hon heller. För att nu inte tala om den höggravida, snart havandeskapsförgiftade Malin Rehnberg. Dessa tre leder oss genom storyn – från det ena mordet till det andra, från det ena äktenskapliga grälet till det andra, från det ena otrohetssamlaget till det andra, från den ena rasande bilfärden till den andra ända fram till den osannolika avslutningen. Som läsare andas man då ut. Äntligen slut.

Nu är ju ämnet för boken, bortom knullandet och det bisarra mördandet, intressant. Det rör sig om den välkända organhandel som staten Israel på ett eller annat sätt är inblandad i. Men Ahnhem misslyckas med att på ett trovärdigt och intressant sätt föra in detta i sin deckare. Han verkar mest intresserad av att fylla sin bok med så många mord som möjligt. Språket är också ganska taffligt även om hans stil är rapp och drivande. Miljö- och personbeskrivningarna saknas naturligtvis. Precis som i den förra boken, således. I den meningen är allt sig lik.

Så trots att han lämnar en intressant uppgift om Ingmar Bergmans toalettvanor, så kan betyget inte heller denna gång bli mer än två stars av fem. Men tänk vad Ahnhem kanske skulle kunnat åstadkomma med t.ex. halva antalet boksidor och en intressant diskussion om den avskyvärda statligt sanktionerade organhandeln. Eller kanske inte – det är måhända enklare att låta tangenterna hamra på. Och dessvärre verkar det som om en tredje bok är på G. Jag gissar då på minst 650 sidor.

Stefan Ahnhem - Offer utan ansikte.

Den svenska sommaren är, som bekant, den bästa dagen på hela året. Förutom födelsedagen då, förstås. I mitt fall kan dessa två storheter kanske sammanfalla. Hittills har, i de trakter jag tillbringat juni och de delar av juli som runnit ut i livets timglas, sommaren uteblivit och födelsedagen väntar om hörnet. Så den som lever får se.

För den meteorologiskt intresserade kan upplysas att det på dagtid så här långt blåst mellan 12 – 14 sekundmeter i vindbyarna, att tallarna inpå knuten därvid böjt sig mot marken lika elegant som när dansösen rör sig i såväl assemblé, ballon som i ballotté – vilket i sig för all del har varit en egenartad upplevelse – och att dagstemperaturen varit i närheten av den som kunde mätas i november månad.

Ballotté. Utan tall.

Jag har, som lätt inses, alltså tillbringat min tid i det fagra Skåne och då närmare bestämt på Bjärehalvön. En vistelse här kan – under de förutsättningar som fn råder - varmt rekommenderas för den som vill pröva sitt tålamod och träna sina lår- och vadmuskler vid de tillfällen då utomhusvistelse är av nöden.

Nå. Nu är detta en bokblogg. Har jag då läst något av värde? Nej, inte än så länge. Jag har bara lyckats komma igenom Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem. Den kan inte rekommenderas. Om man inte vill falla i slumrande sömn under lästiden.

S.A. 

Pocketboken är på ofattbara 587 sidor och vi möter här en ny sk hjälte. Denna gång en samvetsöm, men naturligtvis klurig och duktig, polis vid namn Fabian Risk som har för (o)vana att tänka på egen hand utanför den sk boxen och då kommer i konflikt med både kollegor och överordnade. Han har i övrigt problem av de typiska deckarslagen – med sin son och med sin hustru. Dock inte med spriten. Men det får han säkert. Han tycks heller inte vara deprimerad. Men det kan han ju mycket väl bli. Boken är nämligen den första i tänkt serie.

Risk och hans kollegor har att tampas med en person som bestämt sig för att ta livet av alla sina gamla klasskamrater i högstadiet, inkl. Risk som således gått i denna döden klass. Motivet som hen har för detta framkommer så småningom och är, måste jag säga, väl tunt. Och inte särdeles trovärdigt. Men det räcker förstås för mördaren och den ene efter den andre av de gamla klasskamraterna faller döda ner. Klassföreståndaren dör, till mördarens förtret, alldeles av sig själv i en hjärtattack. Skräcken sprider sig.

Men, som vi förstår, så klarar Risk skivan. Dock först efter att varit delaktig i att det blev en konflikt mellan svenska och danska polisen, ha blivit halvt sönderbränd, nästan fått nacken bruten, fått ett antal revben knäckta, haft en dödens spruta viftandes framför sina ögon och närapå fått se sin son dö. Och naturligtvis blivit avstängd från jobbet, vilket dock inte hindrade honom från att fortsätta arbete med sitt case. Men hustrun fick han nog inte tillbaka. Tror jag. Men det kommer som sagt fler böcker i en tänkt serie. Så den som orkar intressera sig för hur det går mellan makarna får kasta ut sina pengar på dessa.

Men annars då? Förutom att trovärdiga personbeskrivningar nästan saknas helt och att miljöbeskrivningarna är torftiga och storyn inte särskilt trovärdig. Ja, då måste man säga att Ahnhems stil är rapp och skiljer sig positivt från andra kollegor i deckarbranschen. Men han måste lära sig att stryka i sitt manus eller koncentrera sig. Av omtanke om läsaren, 

Jag gav denna bok två stars av fem och den kan bara rekommenderas för den som har oceaner av tid att förspilla. Således är den inget för oss pensionärer.