Stefan Ahnhem - Den nionde graven.

Jag skrev i min kommentar till Ahnhems förra bok, Offer utan ansikte, att min födelsedag var nära förestående. Vilket var helt sant. Men inte kunde jag ana att den skulle förmörkas av att jag skulle få Den nionde graven av samma författare i present. Så var emellertid fallet. Nu är jag en snäll och vänlig själ och gör ofta vad som förväntas av mig. Får jag en bok i present läser jag den, också om jag har mina dubier om värdet. Så även denna gång. Och en sak gladde mig med boken – trots att den är på helt otroliga 568 inbundna sidor så är den lättläst. Även om man läser varje sida noggrant så rinner de undan.

Bokhållaren vilar besviken ut efter läsningen.

(Den som ev. vill läsa min kommentar till Offer utan ansikte kan klicka här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/07/stefan-ahnhem-offer-utan-ansikte.html).

Nå. Nu till Den nionde graven. Först kan man som läsare konstatera att Ahnhem gör en Liza Marklund, dvs. hans andra bok utspelar sig tidsmässigt före den första. Varför kan man ju undra. Men så är det.

Även Ahnhem vilar sig lite. Med bankboken i handen.

I ett rasande tempo och i korta kapitel kan vi som läsare följa olika händelser och skeenden – häpnadsväckande bestialiska mord både här och i vårt grannland Danmark, de vanliga äktenskapliga bekymren hos polisen, bekymmer med barnen, otrohet, SÄPO:s taffliga agerande, sexistiska chefer, väl strösslade villospår, en och annan smart polis etc. etc. - alltså precis som det brukar vara i standarddeckaren. Och enligt deckarens formulär A verkar det förstås initialt som allt som sker saknar alla samband.

Men över allt detta polisiära harvande svävar ett brev, skrivet i blod, som kastats ut i en öken av en förälskad man och som genom ett herrans under till slut hamnar hos sin adressat i Hägersten. Och med detta kan historien börja.

En och annan smart polis, således. Och den smartaste av dem alla är förstås Fabian Risk, Ahnhems hjälte. Men fru Dunja Hougaard från Danmark är inte så dum hon heller. För att nu inte tala om den höggravida, snart havandeskapsförgiftade Malin Rehnberg. Dessa tre leder oss genom storyn – från det ena mordet till det andra, från det ena äktenskapliga grälet till det andra, från det ena otrohetssamlaget till det andra, från den ena rasande bilfärden till den andra ända fram till den osannolika avslutningen. Som läsare andas man då ut. Äntligen slut.

Nu är ju ämnet för boken, bortom knullandet och det bisarra mördandet, intressant. Det rör sig om den välkända organhandel som staten Israel på ett eller annat sätt är inblandad i. Men Ahnhem misslyckas med att på ett trovärdigt och intressant sätt föra in detta i sin deckare. Han verkar mest intresserad av att fylla sin bok med så många mord som möjligt. Språket är också ganska taffligt även om hans stil är rapp och drivande. Miljö- och personbeskrivningarna saknas naturligtvis. Precis som i den förra boken, således. I den meningen är allt sig lik.

Så trots att han lämnar en intressant uppgift om Ingmar Bergmans toalettvanor, så kan betyget inte heller denna gång bli mer än två stars av fem. Men tänk vad Ahnhem kanske skulle kunnat åstadkomma med t.ex. halva antalet boksidor och en intressant diskussion om den avskyvärda statligt sanktionerade organhandeln. Eller kanske inte – det är måhända enklare att låta tangenterna hamra på. Och dessvärre verkar det som om en tredje bok är på G. Jag gissar då på minst 650 sidor.