Harper Lee - Dödssynden/To kill a mockingbird.

Mockingbird el Härmfågel. 

Harper Lees Dödssynden (eng. To kill a mockingbird) är en modern nordamerikansk klassiker och är väl, till skillnad mot många andra sk klassiker, också läst. Enligt Susanna Alakoskis förord till pocketutgåvan från 2015 så uppmanade borgmästaren i Chicago år 2001 sina medborgare i staden att läsa boken för att stimulera till en öppen debatt om rasismen, vilket ledde till att det pr omgående såldes ett ton av boken. Vilket ju i och för sig låter mycket – men om man betänker att en pocketbok väger drygt 2 hg och att Chicago runt senaste sekelskiftet hade betydligt över 2 miljoner invånare, så blir det inte särskilt många böcker räknat pr invånare. Nu lär boken ha ingått i skolans läroplaner lite varstans i USA genom decennierna, men vad betyder egentligen det? (Det gjorde på min tid också tex den nu helt bortglömda Snörmakare Lekholm får en idé av Gustaf Hellström. Vi var väl fem som läste den då. Och hur många kommer ihåg den idag ...). Hur många som verkligen läst boken före och efter 2001 i Chicago, i USA och övriga världen är alltså inte lätt att att veta, men en sak är väl säker: många äro de hursomhelst. Och ännu fler är de som pratar om den. Och har en åsikt om den. Och nu är jag en av alla dem. Men jag har i vart fall läst den.

Harper Lee - 1960-talet.

Om man söker på nätet efter t.ex. de mest lästa eller mest betydelsefulla böckerna i världen eller USA finns inte Dödssynden med, men väl andra helt förutsägbara böcker. Man hittar bl.a. Maos lilla röda, Harry Potter, Anne Frank och naturligtvis bibeln och ibland också – lite beroende på vilken site man söker på - koranen. Först på Amazons aktuella bestsellerlista finns den med. Men detta listletande och listpetande är ju bara ett sätt att förringa en bok. Harry Potter säljer, visst – men vilken roll spelar den annat än att roa för stunden. Det är ju gott nog, men även om Dödssynden säljer något mindre än de absoluta bästsäljarna, så spelar den sannolikt en större roll över tid än de flesta på listan och läses antagligen också av personer som kan bära den med sig i minne, hjärta och handling på ett helt annat sätt än vad man gör efter en läsning av t.ex. Twilight-serien.

Nå. Boken kom ut 1960. Då var rasismen i USA fortfarande helt legitim och uppfattades som en fullt naturlig ordning, närmast som given av den gode, allsmäktige guden. Den vite mannens och kvinnans överhöghet över de färgade var i hög grad påtaglig och gick igenom i snart sagt varje del av samhället, i såväl stort som smått. Påtagligast var nog detta ändå i den sk djupa södern, dvs. hela eller delar av främst staterna Alabama, Georgia, Louisiana, Mississippi och South Carolina.

Men tiden och förnuftet verkade och modiga människors enskilda handlande fick stor betydelse. Många av oss kommer fortfarande ihåg Rosa Parks. På den tiden – vi talar om år 1955 – skulle färgade ge plats åt vita på staden Montgomerys bussar i staten Alabama. Den färgade Rosa Parks vägrade en dag. Hon hade helt enkelt fått nog. Detta var starten inte bara på en drygt årslång bojkott där de färgade vägrade att åka buss – och där bussbolaget till sist vek ner sig - utan också på den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Så småningom kom USA:s högsta domstol också fram till att det stred mot grundlagen att segregera möjligheten att sitta var man ville i bussarna. Rosa Parks fick långt senare dessutom både Frihetsmedaljen och den amerikanska kongressens guldmedalj. Detta var på 1990-talet. Men innan dess hann mycket ont blod flyta. Vi bör t.ex. minnas den egensinnige och märklige mannen George Wallace, guvernör i just Alabama, och hur han stod på trappan till en skola och försökte hindra färgade barn att komma in. För honom gick det i sinom tid illa – han blev skjuten och allvarligt skadad men halleluja! också så småningom frälst och bad alla färgade om ursäkt för sina historiska illdåd.

4 feb 1913 - 24 okt 2005.

Det är alltså i en sådan tid som Dödssynden/To kill a mockingbird publiceras första gången. Året var som nämnts 1960. Medborgarrättsrörelsen är nu på stark frammarsch. Om tre år kommer Martin Luther King att hålla sitt berömda I have a dream-tal. Mycket positivt hände således. Men rasismens svarta rötter växte fortfarande och dess mörka blommor slog fortfarande ut. Undervegetationen – dvs. samtalen man och man emellan på kafferaster och middagar som kritiserade vad som hände – var också stark och snärjande även om ytan blev allt mer välpolerad.

Harper Lees bok fick i ett sådant samhällsklimat en omedelbar och stor betydelse. Nu kunde envar som ville läsa en skönlitterär beskrivning av det orimliga i att hävda att den vita människan närmast definitionsmässigt var överordnad den färgade. Detta var väl sannolikt också Lees avsikt med romanen. ”Negerfrågan” - så hette det fortfarande då för över 50 år sedan – fick genom boken en resonerande och närmast moralisk belysning, som också ställde de färgades vardag i stark kontrast till vad som gällde för den vita befolkningen.

I boken följer vi genom små berättelser vardagen för befolkningen i den lilla fiktiva och sömniga sydstatshålan Maycomb, som Lee förlagt till Alabama. I ett lugnt närmast makligt tempo låter oss Lee se vad som händer genom främst den vita nioåriga flickan Scouts ögon. Den ena odramatiska händelsen följer på den andra. Scout och hennes bror gör som barn gör – leker, busar, pratar med sin pappa och andra vuxna och bygger fantasivärldar kring händelser och människor de inte riktigt förstår.

Men så blir Scouts pappa, som är advokat, tilldelad ett ärende som gäller att en färgad man anklagas för våldtäkt på en vit tonårsflicka. Den allmänna uppfattningen i staden är förstås att han är skyldig – inte för att det finns några bevis som styrker anklagelsen utan bara för att han är just färgad och det påstådda offret en vit kvinna. Det tas också för givet bland befolkningen att Scouts pappa Atticus Finch skall sköta försvaret med vänster hand.

Men så sker inte. Atticus sköter försvaret utifrån vad lagen säger, dvs. det som påstås skall bevisas, men också utifrån en moralisk övertygelse. Det blir också snabbt klart att anklagelsen är felaktig, men den allmänna uppfattningen i den lilla staden är förstås ändå den motsatta. Atticus argumentation i rätten, men också i hans samtal med sina barn, om att en mans samvete väger tungt, om mod och rättrådighet och att rätt och rättvisa skipas i domstolen och bara där, imponerar inte på vare sig befolkningen i stort eller på juryn. Men väl på hans barn. Den anklagade blir förstås förklarad skyldig och försöker sedan fly från fängelset, men fälls då till marken av 17 kulhål i ryggen av sina väktare.

Och livet i det lilla samhället återgår i stort sett till vad som gällde innan. I stort sett, men inte helt. I några sinnen har en insikt slagit rot om vad som är rätt och vad som är fel. Och Scout själv känner att hennes barndom försvinner som dimma i soluppgång.

Den grundläggande konflikten mellan många vita och färgade i USA – eller, om man hellre vill uttrycka det så, den ständigt närvarande rasismen – är ju än i denna dag märkbar och löses inte heller med vare sig en välmenande bok och t.ex. genom att USA fått sin första färgade president. Konflikten är lika allvarlig och oroande och antagligen lika olöslig som när kontinentalplattorna rör sig mot varandra. Spänningar byggs upp och så helt plötsligt, ofta utan att man egentligen förstår riktigt varför, bryter helvetet lös. Vi känner alla till de historiska namnen för sådana revolter. Vi känner också till de dagsaktuella namnen. Vad som sker i morgon och i övermorgon vet ingen. Men att något sker, det vet vi.

Var? När?

Till slut. Varför heter boken To kill a mockingbird? Ja, det kan väl egentligen bara Harper Lee själv svara på. Mockingbird är på svenska härmfågel. I boken nämns härmfågel eller härmtrast vid två tillfället. Den ena gången är när Atticus två barn får var sitt luftgevär och då uppmanas att inte skjuta just en härmfågel – allt annat, tycks det, men inte just denna fågel eftersom de ” … gör inget annat än åstadkommer musik som vi njuter av … de gör inget annat än att sjunga av hela sitt hjärta för oss. Det är därför som det är en synd att döda en härmfågel”.

Den andra gången är i samband med en händelse när pappan - som efter rättegången har kommit att se Atticus som sin personlige fiende - till den flicka som anklagade den färgade mannen för våldtäkt dör under oklara omständigheter, när han försöker ta livet av Atticus´ båda barn. Mördaren kan möjligen vara Atticus´ egen son eller mer sannolikt en skygg men rättrådig man som är deras granne och som genom mordet räddat just sonen från att bli mördad. Självaste polischefen menar att man ska hävda att flickans pappa råkade trilla på sin egen kniv och på så sätt dödade sig själv. ”Låt de döda begrava sina döda” menar han med hänvisning till ett känt bibelställe – dvs., enligt min tolkning och med vetskap om vad som också står i bibeln på just det stället, det finns andra saker som är viktigare. Också viktigare än att hävda lagen. Och då säger den lillgamla Scout till sin pappa att det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast att i stället hävda och föra fram sanningen. Eller i vart fall få omständigheterna prövade. 

Jaha. Ibland är det således rätt att ljuga eller tänja på sanningen. Ibland är det rätt att dölja sanningen genom vackert och fagert tal. Är det så Harper Lee menar? Ja, inte vet jag. Någon av mina ev. läsare som vet?

Härmfågeln, den vackert sjungande, flyger som en svart skugga. 

Jag gav To kill a mockingbird fyra stars av fem för den litterära gestaltningen av ett viktigt och sannolikt olösligt problem och fem stars av fem för dess klassikerstatus och den betydelse den sannolikt kan ha haft och kanske fortfarande har.