Harper Lee - Ställ ut en väktare.

Harper Lee, f 1926, var länge en av litteraturhistoriens kanske mest berömda enboksförfattare. Hon gav 1960 ut Dödssynden/To kill a mockingbird och efter det var det i stort sett tyst runt henne. Hon gav inga intervjuer, deltog inte i några litterära eller andra offentliga diskussioner, gjorde inga framträdanden, det blev inte heller (lyckligtvis …) några hemma-hos-reportage men framförallt publicerade hon ingenting. Mytbildningen kring henne var och är starkt. Hon lever ensam, eller tillsammans med sin syster och en sk sekreterare/jurist – men vad mer? Ja, ingen tycks veta särskilt mycket, vilket genom decennierna har lämnat fältet fritt för gissningar och spekulationer av olika slag, vilka kulminerat nu i år när hon worldwide ger ut bok nummer två – Ställ ut en väktare.

Med på tåget?

Lever gör hon uppenbarligen, men systern, som har varit hennes mest förtrogna genom alla år, är död. Lever gör också andra runt henne, inte minst sekreteraren/juristen. Och det är väl runt denna kvinna som mycket av spekulationerna cirkulerar, efter vad jag har läst mig till. Frågan har då varit hur pass medveten Harper Lee är om vad som sker. Är hon, kort sagt, senil eller inte. Är hon blind eller inte. Visste hon eller visste hon inte vad hon gjorde när hon accepterade att att ge ut Ställ ut en väktare. Vad kan i så fall ha gjort att hon ändrat sig efter 50 års tystnad. Ja, inte vet jag. Och inte många andra heller för den delen.

Men en sak är tydligen ganska så säker och det är att boken skrevs före Dödssynden, men att Lees förlag av något skäl då tyckte att den borde omarbetas eller rentav skrivas om för att temat i den skulle bli mer tydligt. Så skedde också. Boken hon först skrev stoppades alltså ner i en hemlig byrålåda. Där har den legat till nu. Och den ny-, eller om det var omskrivna, Dödssynden blev en pyramidal succé. Lee fick Pulitzerpriset för den, den har röstats fram som århundradets bästa roman, den har sålts i otroliga upplagor över hela världen och fått stor betydelse i framförallt USA. Hon har behängts med utmärkelser av alla slag och har tom fått Amerikanska Presidentens Frihetsmedalj, USA:s främsta civila utmärkelse (visserligen av den illitterate George W Bush, men ändå). Och pengarna måste ha strömmat in.

Jag kommenterade Dödssynden/To kill a mockingbird för ett tag sedan på min blogg. Den intresserade kan här läsa min kommentar: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/08/harper-lee-dodssyndento-kill-mockingbird.html. Jag skrev avslutningsvis såhär: ”Jag gav To kill a mockingbird fyra stars av fem för den litterära gestaltningen av ett viktigt och sannolikt olösligt problem och fem stars av fem för dess klassikerstatus och den betydelse den sannolikt kan ha haft och kanske fortfarande har”.

Nå. Men vad ska man då säga om Ställ ut en väktare? Ramhistorien är enkel. Atticus Finch´s dotter, som nu är 26 år och bosatt i New York, kommer till sin barndomsstad Maycomb för ett av sina återkommande besök hos sin pappa, hjältefiguren i To kill a mockingbird. Hon har kvar de ideal hon fått genom sin uppfostran, bl.a. om människors lika värde oavsett ras och hudfärg. Förutom att hon snabbt blir varse den mentala likstelhet som präglar den lilla stadens kvinnor hör och ser hon också sin pappa och sin tilltänkta fästman agera i sammanhang som gör att hennes världsbild hotar att krackelera. De två männen medverkar i ett möte där den allmänna uppfattningen är att de färgades fri- och rättigheter skall stoppas upp och att deras organisation NAACP – National Association for the Advancement of Colored People - skall motarbetas.

I en enskild uppgörelse mellan far och dotter argumenterar pappan att detta är för såväl de färgades egen skull som för de vitas. Niggern – detta uttryck används nästan genomgående – kan inget, har ingen utbildning, ingen förmåga, inga ideal och kommer att driva det lilla samhället i botten om de får något att säga till om. Skulden till detta har inte de vita utan NAACP, som mot de färgades egentliga intressen driver frågan om deras frigörelse utan kunskap om de förutsättningar som gäller i det lilla samhälle där just Atticus bor. Menar han. Gärna frigörelse, gärna utbildning, gärna ansvar för niggern – men inte just nu och inte just så som NAACP vill. Ge niggern allt han vill ha – men först när han kan anses mogen för det. Menar Atticus. Och det lär dröja.

Klanen - med Atticus som medlem. Till dotterns fasa. 

Marie-Antoinette lär ha sagt att något i stil med att om folket hungrar får de väl äta bakelse. Atticus säger ungefär att om niggern vill ha makt och inflytande får han nöja sig med att vi, de vita som vet bättre, i sinom tid leder honom på rätta vägar. Våra vägar.

Dottern hotar att bryta med fadern då hon menar att han sviker sina ideal från förr och att han har ståndpunkter som hon inte kan acceptera. Men efter ett samtal mellan dessa två och mellan dottern och hennes farbror tycks hon inse/anse att pappan och resten av de vita mycket väl kan ha rätt och att hon kanske kan göra saken större nytta genom att stanna i den lilla staden och där då vara anständighetens kil i det rasistiska dödköttet. Så slutar det.

Läst så och uppfattad så är Ställ ut en väktare en bok som rubbar det anseende Harper Lee har som förkämpe för allas frihet och allas rättighet att leva ett liv utan bojor och med hopp om en framtid. Istället läser vi en bok som tycks förorda den långsamma stenbelagda pragmatismens väg mot en förändring som ändå måste komma. ”Men låtom oss – de vita, de bildade, de kunniga – staka ut både väg och mål för niggern. Låtom oss hålla honom i handen och leda honom. Och låtom oss be för att vi kan hålla honom vid gott mod” - så kan man sammanfatta budskapet i boken. Även om det inte formuleras just så.

Men Atticus och hans vita bröder i kampen kunde förstås inte hålla spjärn mot en oundviklig samhällsutveckling. Medborgarrättsrörelsen var stark redan då när bokens story utspelas och blev starkare. Snart fanns ingen återvändo. Även om kampen mot rasismens svarta tryne fortfarande denna dag pågår i USA.

Hade Ställ ut en väktare spelat någon roll för medborgarrättsrörelsen om den kommit ut runt 1960 med ungefär det innehåll den har i dag? Sannolikt inte. Hade den sålt i samma upplagor som To kill a mockingbird? Kanske - USA är och förblir ett konstigt land. Men hade den fått samma betydelse? Nej. Hade man diskuterat den än i denna dag? Nej. Hade Harper Lee fått Frihetsmedaljen? Förhoppningsvis inte.

Varför har då boken getts ut? Ja, det är en fråga för förlagen. Den ger ingenting till bilden av Harper Lee och hennes gärning, snarare tvärtom. Den ger ingenting till frågan om hur rasismen skall bekämpas. Den ger ingenting till frågan vilken roll anständigheten skall kunna spela i samhällsutvecklingen.

Däremot riskerar den att kunna ge ammunition till SD och dess svans. Byt ut ”niggern” mot ”invandraren” i många av bokens resonemang och flashbackgänget kommer att gå i spinn. Men de läser kanske inte böcker.

Men rent litterärt då, bortsett alltså från det från min horisont sett något tveksamma innehållet? Ja, då får man nog säga att den är mer intressant än To kill a mockingbird. Resonemangen är mer sammansatta, personbeskrivningarna lite mer komplexa och de tomma passagerna lite kortare. Personbeskrivningarna är intressantare framförallt vad gäller Atticus Finch och hans bror även om den sk fästmannen är lite väl schablonmässigt beskriven. Men jag tycker att Lee kunde gjort mer av den spänning som fanns i mötet mellan dottern Scout och familjens gamla hembiträde. Här ligger, som jag ser det, själva knutpunkten i den situation som beskrivs råda i den lilla staden. Men varför klaga. Det är ju trots allt ett debutverk av en ung författare. Lee kunde antagligen säkert åstadkommit mycket mer och ännu bättre om hon fortsatt att skriva. Men möjligen kände hon att allt hon skulle producera skulle jämföras med debutbokens succé och att det då skulle vara svårt att motsvara alla förväntningar. Därav tystnaden? Och därav också min fråga till mig själv hur pass medveten hon varit när nu Ställ ut en väktare getts ut. 

Jag gav Ställ ut en väktare för de rent litterära kvaliteterna tre stars av fem. Och hoppas att många en dag kommer att erinra sig t.ex. följande citat från boken: ”Varje människas väktare är hennes samvete”.

Men hör man inte också en liten drill från a mockingbird? Jo, det gör man. Och den syns också fladdra förbi på omslaget, om än på dess baksida.