Håkan Nesser - Elva dagar i Berlin.

Håkan Nesser är en flitig man. Sedan debuten 1988 har denne nu 65-årige yngling gett ut 28 böcker, Elva dagar i Berlin inräknad. Ett gott dagsverke måste man säga, särskilt som han under en dryg tioårsperiod dessförinnan arbetade som lärare och då inte skrev en rad. Och det är säkert inte slut ännu.

Snabb vid skrivmaskinen?

Många av oss har läst många av hans böcker – deckarna, hans uppväxtskildringar, de sk stadsromanerna, novellsamlingarna och kanske tom den lite egendomliga sk psykologiska thrillern. Själv har jag faktiskt läst nästan alla hans böcker, ser jag nu när jag kollar upp saken i biblioteket. Det hade jag nog ändå inte trott. För det finns något hos Nesser, framförallt i de senare böckerna, som jag – utan att egentligen kunna sätta fingret på det – inte gillar riktigt.

Han är ju läst av en hel del både här hemma och internationellt, men kommer väl antagligen inte att få många rader i en ev. kommande ny svensk litteraturhistoria. Fast vem vet. I de tre standardverk jag har hemma får han i vart fall i den lite högbrynta Litteraturens historia i Sverige (Olsson, Algulin; 1995) inget omnämnande alls medan han i den kanske lite mer populärt hållna Den svenska litteraturhistorien (Hägg; 1996) får en mening (”… med fantasifulla kriminalgåtor kring den grubblande alleuropeiske kommissarien van Veeteren”). Den svenska litteraturen (Lönnroth, Delblanc, Göransson; 1999), som i registret presenterar Nesser som ”författare, lärare” ger honom häpnadsväckande sju halvrader. Fast litteraturvetarnas intresse för genren generellt kan nog diskuteras. Tror jag. Det är antagligen i mer specialiserade verk, om sådana nu finns, som deckarförfattarna kommer att nämnas mer ingående.

Men Nesser tar säkert detta med ro. Hans belöning ligger kanske mer i de pengar som vi läsare ser till att de stadigt rullar in på hans konto. Och som ger honom och hans familj möjlighet till ett gott liv. Å andra sidan har man ju hört talas om författare som förväxlar folkets kärlek med litterär kvalitet på det hen lyckas producera. Inga namn … Och därför blir grymt besvikna när formella hyllningar i form av priser, medaljer, stipendier och devota recensioner uteblir. Att Nesser skulle allvarligt lida av denna besvärande åkomma tror jag i och för sig inte.

Lätt maskerad känd kollega. 

Nå. Läst är han alltså och också av mig, trots att det finns något som skaver hos mig vid läsningen och som jag inte riktigt vet vad det är. Men det är något för slipat över hans texter, något som ger mig intrycket att han helt enkelt har det för lätt, att texten bara löper fram utan någon större ansträngning och eftertanke så fort han sätter sig vid skrivmaskinen. Storyn brukar det inte vara något fel på – tvärtom. Men det är när denna skall transkriberas till den text som vi som läsare möter som hans flyhänta begåvning lite grand för honom vilse. Som om hans uthållighet vid skrivmaskinen inte riktigt står i paritet med hans goda förmåga att dessförinnan tänka ut själva storyn. Slutet på hans berättelser uppfattar jag också inte så sällan som lite väl abrupta. Ungefär så känner jag.

Stig Claesson sa eller skrev en gång apropå detta med att vara författare ungefär såhär: Man börjar med tre papper. På det första skriver man romanens titel. På det andra skriver man ett motto eller ett citat man tycker passar till titeln. Men det är när man kommer till tredje sidan som man måste tänka sig för djävligt noga. Och det gör ju Nesser förstås. Och ändå, ändå blir det inte bra rakt igenom.

Inspiratör?

Såhär skrev jag, för att något illustrera min lilla tanke, om ett par av Nessers böcker på den avdöda boksiten Boktipset (Skam på Bonniers för att den inte hålls levande!):

Styckerskan från lilla Burma: En trött och oengagerad Nesser låter i en ren underhållningsroman en trött och sorgdrabbad polisinspektör lösa ett par gamla brott. Jaha, tänker man. Det var ju duktigt gjort. Av polisinspektören.

Himmel över London: ”Vad betyder detta e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?”, frågar sig en av karaktärerna i boken vid ett tillfälle. Och jag med efter att ha läst färdigt boken. Men tillfreds med att inget svar ges och nöjd med att ha fått ett par timmars kvalificerad underhållning.

Maskarna på Carmine Street: En mans resa från oreflekterad lycka, över den totala katastrofen och till en ny relativ lycka. Men varför måste Nesser envist hålla fast vid föreställningen att han måste skriva romaner som på något sätt kan klassificeras som deckare eller spänningsromaner. Han kan ju så mycket mer. Eller kan han inte?

”Eller kan han inte”? Svaret är väl: antagligen inte. Jag läste för ett par år sedan en intervju med honom där han sa att han skulle hålla på ytterligare en tid för att sedan skriva Den Stora Romanen. Och därpå lägga skrivandet på hyllan. Nog börjar man faktiskt undra när den tiden kommer? Eller?

Men nu till Elva dagar i Berlin. Nessers senaste och som enligt förlagstexten är av den kvaliteten att den ”är en saga för barn över arton år i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd”. Sant eller inte sant, men en fantasiskröna är den. Vi möter den efter en olycka i barndomen nu lätt retarderade Arne Albin Hektor Murberg, den rullstolsbundna kloka bibliotekarien Beate Bittner och den grymme, elake professorn Anatolis Litvinas. Och möjligen Arnes döda mamma. Och möjligen ett kärlekspar från den grymma tid då kvinnor brändes på bål och maktens män pissade på askan efteråt.

Upptakten är att Arnes pappa dör och att han strax innan gett Arne ett uppdrag att leta upp sin från hemmet för decennier sedan förlupna mamma och ge henne en ask med ett hemligt innehåll. Det är kring Arnes letande efter mamman hela boken cirkulerar och de äventyr han då råkar ut för. Vilka dessa är skall inte avslöjas här, men så mycket kan jag väl säga att när det nästan går åt pipsvängen för den gode Arne träffar han av en slump – en lycklig sådan får man nog säga – den svensktalande Beate. Själv kan han nämligen knappast inte ett ord tyska. Tillsammans närmar de sig efterhand gåtans lösning, som dock inte heller den ska avslöjas här.

Men så mycket kan jag väl säga att den elake professorn dör och att Arne stannar i Berlin. Och bosätter sig hos Beate. På det viset blev slutet inte bara ett slut utan också ett lyckligt sådant.

Jaha, och vad ska man säga om detta då? Är storyn trovärdig? Nej – men så är ju boken också uttalat en form av saga eller skröna. Nesser citerar tom Astrid Lindgren inledningsvis (”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne”, lär hon tydligen ha sagt vid något tillfälle). Hur är då boken som saga eller skröna? Nja, sådär. Den trista verkligheten är ju som sig bör i en saga/skröna satt på undantag, men att blanda nutid och tiden för häxprocesserna känns lite krystat, även om greppet har sin lilla betydelse för hur själva gåtan till slut öppnar upp sig. Men att Arne träffar duvan Evert Taube, och för lite samtal med denne, har sina poänger liksom hans återkommande samtal med den gode Perry Mason. Om nu någon mer än Nesser, Arne och jag kommer ihåg vem det är eller snarare var. Men trots allt går  nog storyn lite på tomgång. De äventyr den icke tysktalande unge mannen råkar ut för i Berlin är till stora delar också ganska så förutsägbara.

Inspiratör. Med Evert Taube?

Odelat tilltalande är förstås att det inte finns något trött kommissarie så långt ögat kan nå och att det inte heller inträffar något mord som måste lösas. Visserligen dör som nämnts en person, men det avfärdas av de inblandade helt korrekt som självförvållat. Och visserligen blir Arne bestulen på sina skor men tvingas å andra sidan då köpa ett par nya, gula sådana vilket bara är positivt för såväl Arne som själva berättelsen.

Så – allt är småputtrigt, ganska så trevligt och således helt enkelt ganz gemütlich i denna lilla bagatell. Skriven, som det verkar, av en författare på gott humör, vilket smittade av sig också på en så depressiv gnet som er okände bokbloggare. Så jag gav Elva dagar i Berlin tre stars av fem i betyg. Vilket i min bok är ett fullt godkänt sådant.