Therese Bohman -Den drunknade; Den andra kvinnan.

Man kan ju inte veta allt, och det är ju faktiskt lite trist. Men å andra sidan blir det då helt nödvändigt att söka ny kunskap. Sade redan den gamle gamängen Chronschough.

Therese Bohman. 

Som nu med Therese Bohman. Namnet var någorlunda bekant, men mer var det inte. Jag läste de berömmande recensionerna om boken Den andra kvinnan och blev nyfiken på både henne och boken. Av det allvetande Wikipedia får jag veta att hon varit redaktör på Axess magasin, varit kritiker på Aftonbladet, är kritiker på Expressen och tidningen Vi. (Vilket blir ett skäl till att då och då kanske kasta ett getöga i skitblaskan Expressen men framförallt börja läsa Vi, som min svärmor vill pracka på mig var gång vi ses). Allt detta är hon – och säkert mer därtill - och dessutom alltså författare.

Jag ser också på Wikipedia att Bohman har ett Twitterkonto – som förstås är lika meningsfullt som alla andra sådana jag läst; dvs. helt djävla meningslöst för andra än tydligen henne själv och den (handfull?) som bryr sig om vilket smör hon har på morgonmackan eller, vilket förefaller mer troligt, alla de som tydligen vill hålla sig uppdaterade på dumheter och trams, men som egentligen bara slösar bort dyrbara sekunder av det tickande livet genom att bläddra sig igenom twittervärlden – men att hon också har en blogg, som hon kallar Thereses dagbok. Den däremot - bästa ev. läsare av min egen obetydliga läsblogg - är bra, intressant och läsvärd. Och kan rekommenderas. Det är alltid inte bara kul utan helt enkelt livsnödvändigt att läsa intelligent välskriven text på mer än 140 tecken om både stort och smått. Särskilt nu när Bodil Malmsten i praktiken tycks ha lagt av. (Även om hennes senaste text om hemtjänsten och städning var bra och fick mig att återigen tänka på gamla svärmor).

https://theresebohman.wordpress.com/

Bloggadressen. 

Jag kommer här att skriva om båda hennes böcker. Förutom Den andra kvinnan, som kom ut 2014, har hon också skrivit Den drunknade (2010).

Den drunknade. (14 sep 2015) 

Den unga kvinnan med ännu inte avslutade studier i humaniora besöker sin något äldre syster som bor med sin ännu något äldre man på en gård i Skåne. Hon heter Marina, systern Stella och han Gabriel. Mellan dessa tre kommer att utspelas ett kammarspel på liv och död med olika roller och från olika utgångspunkter. Marina söker en väg och riktning för sitt liv. Stella en väg ut ur sitt. Gabriel makt - över kvinnor.

Marina besöker gården vid två tillfällen. Första gången en sådan sommar som kan finnas i Skåne – het, dallrande, sol som lyser från den klarblå himlen och där livet tycks stå på vänt och återkomma först när de yttre förutsättningarna tillåter att man åter kan andas. Stella, som är stadsträdgårdsmästare i den lilla staden nära gården, sköter dess växter exemplariskt. Gabriel, som är författare, skriver på en roman som inte tycks bli färdig. Marina, den senfärdiga akademikern, går mest runt och iakttar omgivningarna, sin syster och hennes man och tycker sig förstå att deras relation är dålig. En dag när systrarna är och badar ser Marina ett brännmärke på Stellas lår. En annan dag försöker Stella berätta något för Marina, men deras relation är och har varit så stum och tom att samtalet dem emellan försvinner bort i Stellas gråt. Så en dag kysser Gabriel Marina, som då tycker sig få sin förkvävda förälskelse i honom bekräftad. En förälskelse som tynger den allvarliga Marina samtidigt som den skuld hon känner blir som ett band mellan dem.

Stämningen på gården dessa vackra sommardagar är dov och trevande; det finns något underliggande nästan hotfullt som skaver och påverkar dem alla. Och hettan dallrar dag som natt. I näckrosdammen tycker sig Marina se hur näckrosorna skickar sina skott som nödraketer mot himlen. Nödraketer som också vem som helst av de två kvinnorna skulle kunna skickat som ett rop på hjälp; men som de inte gör.

Nästa gång Marina kommer till gården – det är senare på hösten eller förvintern samma år – är Stella död. Hon har drunknat i näckrosdammen. Det är då en sådan höst som det nästan alltid är i Skåne – ständig blåst, regn som aldrig slutar, dimma som aldrig lättar. Fälten ser ut som om någon har klöst dem med långa svarta klor. Trädgården har förfallit och ruttnat bort. Bohmans beskrivning av detta höstlandskap är inte långt från Birgitta Trotzigs mästerskap.

Skånevinter. Tro mig - jag vet.

Den makt som Gabriel haft över Stella överförs nu på Marina. De lever som man och kvinna. (Att göra detta trovärdigt är ett bevis på Bohmans förmåga). Marina hittar Stellas gömda dagbok och får bekräftat sina misstankar att han slog henne. Gabriel förnekar allt, också möjligheten att han var med vid dammen när Stella dog. En kväll brännmärker han Marina på samma sätt sin han gjorde med Stella. Marina tycks då ge upp. Hon och hennes liv blir en del av det ständiga kretsloppet från födelse till död där hennes vilja inte längre är hennes. Hon har inte längre något val. Hennes liv är från nu ödesbundet.

Detta är en mycket bra bok och det är svårt att förstå att det är en debut. Bohmans språkbehandling är imponerande och hon får oss som läsare att se och känna det psykologiska klimatet på den lilla gården och hur det också samspelar med det rent yttre klimatet. Person- och miljöbeskrivningarna naturligtvis utmärkta.

Det blir omöjligt att ge Den drunknade ett annat betyg än fyra stars av fem. En fantastisk bok som jag inte tillnärmelsevis ger rättvisa med min beskrivning. Läs den.

Den andra kvinnan. (10 sep 2015)

Den unga namnlösa kvinnan med påbörjade men oavslutade akademiska studier bor i den trista hålan Norrköping - ”en vik till en vik till en vik, en blindtarm till Östersjön” - där hennes liv haltar sig fram i både upplevd och reell meningslöshet. Hon bär på oförlösta författardrömmar, men tyngs av både sin sociala bakgrund, sin känsla av vara oduglig och inte passa in och av sin ensamhet. Hon träffar sin tråkiga väninna bara för att andra är ännu tråkigare. Hennes timvikariat som diskare och köksbiträde i sjukhusköket håller henne någorlunda flytande rent ekonomiskt.

Vad händer då om inte det mest klassiska av alla klassiska banala situationer. Hon blir hemlig älskarinna till en manlig, rik och förstås gift överläkare. Hennes förälskelse är total och blind. Vad hans är vet jag inte riktigt, men inte är den vare sig total eller blind. Eller kanske ens förälskelse. Hon fantasidrömmer om ett framtida liv med denna man. Tror och hoppas att han skall bli en inträdesbiljett till ett annat och bättre liv. Ett liv hon är värd. Så inträder i tillvaron och berättelsen hennes onda genius, som är ingen mindre än … ja, det berättar jag inte. Men detta leder i vart fall slutligen till en slags prostitution från hennes sida som, tillsammans med det faktum att hon kommer in på en sökt utbildning på annan ort, också innebär en flykt från mannen och Norrköping. Och berättelsen slutar, som sig bör i dessa tider, med ett intetsägande och tomt sms. Fast livet går kanske vidare?

En sådan berättelse hade i mången författares hand kunnat bli outhärdlig att läsa. Men Therese Bohman han en språkbehandling och ett grepp om sin berättelse som beskriver den unga kvinnans liv och bakgrund på ett sådant sätt att det finns en total trovärdighet i hur hon tänker både innan och under tiden hon träffar mannen. Och faktiskt också efteråt. Hon var innan mötet med mannen på väg att malas ner av tillvaron och sin känsla av misslyckande. De förhoppningar hon då knöt till mannen var naturligtvis fåfänga, vilket hon på ett sätt förstår, och det för henne bittra uppvaknandet från denna dröm skakar henne förstås, men innebär också en möjlighet till annat liv och annan tillvaro. Med en smärtsam och plågsam erfarenhet med sig. Men vem har inte haft det och klarat sig någorlunda ändå?

Det är nu bara att hoppas på att Therese Bohman inte gör en Lena Andersson, dvs. skriver samma bok en gång till om än med en annan man i fokus. Alla dessa tre böcker är läsvärda var och en på sitt sätt, men – bäste ev. läsare av denna blogg – om du måste välja, välj Therese Bohmans.

Jag gav Den andra kvinna fyra stars av fem i betyg och vill verkligen rekommendera den. Läs den med eftertanke och allvar. Men varför inte också läsa hennes blogg? När du har en stund över.