Ola Nilsson - Hammerdalstrilogin.

Ola Nilsson har bl.a. skrivit Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer inget. Dessa tre böcker bildar en trilogi om folket och livet i byn Hammerdal i Jämtland, där Nilsson bodde under skolåren. Jag och fler med mig kallar dessa tre böcker Hammerdalstrilogin och jag kommer att kommentera dem här var och en för sig. Förhoppningsvis i ganska rask takt – men vi får väl se; många andra läsvärda böcker tränger sig på - men börjar hur som helst med Hundarna, som kom ut 2010.

Och här kommer nu också en kort kommentar till Änglarna, utgiven 2011. Och också Kärleken gömmer minnet, utgiven 2012. 

Inte vet jag hur många som läser Nilsson, men jag hoppas det är många. Hans tre böcker i trilogin är alla till omfånget tunna och sparsmakade dystopier om livet – och döden - i den jämtländska obygden och bör enligt min mening ingå i varje relativt välsorterat privat bibliotek. Eller i vart fall vara bland de böcker som den litteraturintresserade läst och bevarar i minnet. Nilssons författarskap kommer enligt min mening framöver att bedömas som ett av våra intressantaste och viktigaste. Vilket har märkts också på hur hans senaste bok Isidor och Paula, som jag köpt men ännu inte läst, mötts av kritiker och läsare. Så håll ut bästa ev. läsare av denna min läsblogg. Snart kommer jag att pracka på er min uppfattning också om den boken …

De tre böcker som ingår i trilogin är på totalt ca 450 spatiösa sidor, att jämföras t.ex. med en ordinär deckare som brukar vara på ungefär 500 tättryckta sidor. Per bok.

Det här med hur många sidor en författare använder sig av för att berätta sin historia är ganska intressant. Överslagsvis ligger Willy Kyrklunds hela livsproduktion, mätt i sidor, på ungefär 1,5 normaldeckare och alla Pär Lagerkvists viktiga romaner på mindre än en. Både Kyrklund och Lagerkvist är ju ytterst sparsmakade författare som hyllar koncentration och har ett idéburet innehåll i romanerna, till skillnad från breda epiker som t.ex. Wilhelm Moberg, som både skriver mycket och långt. Med bibehållen hög kvalitet.

Kvalitet menar jag att också t.ex. den av många förkättrade Jan Guillou har. Han får väl inte Nobelpriset direkt och säkert inte ens vare sig något stipendium från Svenska Akademien eller ett Augustpris. Men hur många får det? Hans senaste romanprojekt är ju dessutom ett direkt självmordsuppdrag skulle jag vilja påstå. Så det han kanske inte har vad gäller rent litterär och stilistisk förmåga, kompenserar han med kraft, konsekvens och och intressanta romanidéer. Nå. Långt och mycket skriver han hursomhelst.

För visst är det kul att det finns många olika slags författare i vår herres bokhage. Less is more säger vissa. Less i bore hävdar andra. Själv är jag nöjd om författaren har en idé om vad han vill förmedla i sina böcker, anpassar sitt innehåll och sin stil efter den och sedan lyckas med sitt uppsåt. Alla de jag summariskt nämnt här är, menar jag, ett bra exempel på detta.

Kyrklund skriver med sin mest finvässade penna, Lagerkvist har doppat sin i kristi sår medan Moberg sveper med sin kraftfulla hand över t.ex. både budkavelns tid i Sverige, kärlekens lycka och olycka och i nybyggarland i USA. Guillou slår, tycks det, med vältränad och muskulös arm rakt i solar plexus på alla högbrynta själar. Oavsett vad han skriver om. De högbrynta står där och kippar efter andan medan vi andra läser honom med intresse. Nilssons tre böcker i trilogin ger oss med både tyngd, svärta och klarhet hans beskrivning av hur av omständigheterna förkrympta och hämmade liv kan se ut. Och får - oavsett om det gäller barn (som i Hundarna), relativt vuxna som bor kvar i bygden (Änglarna) eller för dem som flytt(at) därifrån (Kärleken gömmer minnet) – oss som läsare att se och förstå vad han vill förmedla. 

Författaren.

Hundarna (texten skriven 22 sep. 2015).

I berättelsen möter vi i första hand ett antal av livet skadade barn på mellan låt oss säga 13 och 15 år. Deras fokus tycks ligga på att driva runt, att döva tillvarons enformighet eller meningslöshet med sprit, självvald ensamhet och sex. De vuxna, som också finns med i berättelsen, är mer staffagefigurer och därför egendomligt frånvarande. Det finns i boken en dov ton av uppgivenhet där både barn och vuxna lever som fångade av krafter de inte kan hantera och därför möter livets orättvisa inte med kamp eller kunskapshunger utan med uppgivenhet, förstärkt av föreställningen att livet är och skall vara smärtsamt. Helt enkelt utan mening. Inte ens religionen finns som tröst – gud, jesus och för den delen djävulen nämns inte, finns inte i människornas föreställningsvärld. Det är i stället som om det finns generationers jordbundna rötter som likt svarta fingrar håller alla, barn som vuxna, fast i myllan, i det som varit och det som är. Finns en framtid? Finns hopp? Eller är man redan som barn märkt – undergångsmärkt? Ja, sannolikt. Så läser jag boken.

Boken.

Jag gav Hundarna fyra stars av fem i betyg.

Änglarna (texten skriven 23 sep. 2015).

”Det är över”. Så börjar boken. Och den slutar med att två vilsna själar möts på en rälsbuss. Möts och möts, förresten – deras ensamheter rör vid varandra. En av dem tittar på den andre som för att säga något. Men förblir stum. Så slutar den.

I en värld som är som svartpolerad stål går människor som inte vill känna vid varandra, men som måste ses varje dag, stela av förtvivlan och utan framtid. Spriten är deras dagliga vän som temporärt tycks lindra deras smärta, läka deras sorg. 

Två människor ser vid olika tillfällen genom en spricka i sina liv. Den ena tror då att världen kan bli vacker och att människor kan älska. Den andra att vägen ut är att mörda den som öppnat sig för honom och är beredd att både ge och ta emot kärlek.

Det är dessa två som möts på rälsbussen. De heter Anna och Anders. 

Boken.

Jag gav Änglarna fyra stars av fem i betyg. Och handen darrar när jag skriver detta.

Kärleken gömmer minnet (texten skriven 27 sep. 2015)

Fyra personer har flytt(at) från den lilla byn till den stora staden. När berättelsen börjar begravs en av dem. De tre ännu levande bor i samma mörker, i samma smutsiga hörn av världen som tidigare trots flytten. Deras rädsla är den samma, liksom deras förtvivlan. Alla har de spriten som den enda sanna vännen. En är författare som stumnat, en är bildkonstnär som ännu målar, den tredje är … ja, jag vet inte. Möjligen lite närmare undergången än de två övriga. De lever som karikatyrer av levande människor och hatar, hatar, hatar - sitt förflutna, sina familjer, sin släkt och paradoxalt nog även sin gemenskap. Som ändå är det enda som håller dem upprätta.

Jorden gömmer stoftet. Kärleken minnet står det på ett av sidenbanden på en krans på den nyss dödes grav. Men om ingen kärlek finns?

Boken.

Jag gav Kärleken gömmer minnet fyra stars av fem.