Författare Carlsson.
(Jag ber direkt om ursäkt. Det där med trasan kom bara för mig. Det är ju den gamle rabulisten, giftmördaren och en av våra stora viktiga författare Carl Jonas Love Almqvist som en gång skrev detta:
Varföre är den gode dum?
Varföre är den kloke ond?
Varföre är allt en trasa?
Nå. Nu är väl det jag skrev om deckarförfattarnas vanor eller ovanor inte så allvarligt menat. Om än ändå lite grand. För mig är en deckare en ren och skär avkopplingsläsing, och det är inte alls något fel i det. Men faktiskt så tycker jag då att 500 sidors avkoppling kan vara i tyngsta laget, om ni förstår vad jag menar. Och faktiskt så tycker jag att en och annan deckarskribent skulle kunna dra ner lite på persongalleriet. För att nu inte tala om intrigen – antingen är den läckbergsenkel, vilket är det vanligaste, eller så är den, undantagsvis, så svår att inte ens författaren själv verkar hitta rätt i den.
Men undantag finns. Christoffer Carlssons senaste bok är, i likhet med hans tidigare, ett klart sådant undantag. Förutom då detta med antalet sidor. Alla är väl på 500 sidor eller något liknande. Mästare, väktare, lögnare, vän är på tunga inbundna 478. Att man som läsare vill koppla av lite innebär ju inte att man skall behöva ge avkall på stil, litterär förmåga och ambitionsnivå, på miljö- och personbeskrivningar och en intelligent och trovärdigt beskriven handling. I alla dessa avseenden är Carlsson en bra och läsvärd författare och dessutom med en hög kompetens i konstruktionen av sin sk gåta. Och detta är ju det viktigaste oavsett bokgenrer. Så jag får väl försöka överse med detta med antalet sidor ...
Det finns kanske trots allt ett problem med hans böcker. Hans tre senaste är visserligen fristående men ändå delar av en serie med den märklige polisen Leo Junker i en huvudroll. Fristående, således. Men Carlsson kan förstås inte bortse från vad som hänt hjälten eller hans kolleger i de tidigare böckerna och måste därför på något sätt återge eller repetera något av detta. Vilket han för all del gör ganska smidigt – ibland mycket tydligt, ibland mer antydningsvis eller rent av nästan helt i förbigående. Men kopplingen till vad som skett tidigare finns.
Vad handlar då boken om? Om en läsare associerar till John le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy (eller Mullvaden som den kom att heta på svenska) så är hen helt rätt ute. Vi möter som vanligt Leo Junker och hans både nuvarande och tidigare kollegor i ett intrikat spel med många olika insatser, där nog de flesta får anses ligga lite väl mycket utanför vad lag och samvete säger. Men vad gör det? Underhållande är det. Om än ibland lite väl fantasirikt – lagens väktare mördar anhöriga, spelar dubbelt med utländsk makt, berikar sig själv och tar tom livet av journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns; ett fall som är och har förblivit ouppklarat, om än omgärdat med många spekulationer. (Sen kan man ju undra lite över det etiska i att stoppa in ett verkligt fall i en fiktiv berättelse och då dessutom berätta hur morden gick till och vem som var mördarna).
Sant eller falskt
Men sen är det bara att hoppas att verklighetsförankringen är låg eller kanske tom obefintlig vad gäller vår svenska polisiära ankdamm. I boken har vän och fiende samma varma handslag ända fram till att allt skiter sig; ända fram till det att verkligheten hinner ikapp de mest förhärdade. Att tänka sig att något liknande skulle kunna hända i vår egen poliskår med de snälla, välmenande blåklädda Kling och Klang eller deras kostymklädda kolleger uppe i hierarkin känns något obekväm.
Hursomhelst – jag gav Mästare, väktare, lögnare, vän tre stars av fem i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar