Leif G W Persson - Bombmakaren och hans kvinna.

Det finns kända personer och så finns det GW. Det finns väl inte en i Sverige nu levande människa som inte vet vem Leif G W Persson är. Han skriver böcker, han har en kolumn i en av kvällstidningarna, han uttalar sig i tid och otid i press om aktuella brottsfall, han är som man säger känd från TV, han har den märkliga titeln kriminolog, har haft en hyfsat remarkabel rent byråkratisk karriär, har varit sakkunnig i departemenstvärlden, är en av få som lyckats skapa en egen sk affär och till råga på allt fått sparken mm mm. (Det gällde den sk Geijeraffären. Peter Bratt hävdade i DN, med GW som till en början anonym källa, att dåvarande justitieministern Lennart Geijer roade sig med att gå till prostituerade. Det blev ett herrans liv. Hela den offentliga nomenklaturan med statsminister Palme i spetsen förnekade allt. DN beklagade. Bratt knäcktes. GW fick sparken. Långt senare bekräftades allt).

Lite trött?

Och han är, till sig egen stora sorg, numera professor emeritus vid rikspolisstyrelsen. Han har nämligen fallit för åldersbilan. Är man så djävla gammal som han är, och fler med honom för den delen, är man utestängd från offentlig anställning. Men han klarar sin nog ända.

Nu har den gode GW kommit ut med en ny deckare. Det är, om jag räknat rätt, nummer elva i raden. Bredvid deckarna i hans litterära CV står en mycket bra självbiografi, Gustavs grabb, som kan rekommenderas, och ett par helt onödiga kokböcker. Flitig är han med andra ord.

Men nu till deckare nr elva – Bombmakaren och hans kvinna. Den är inte bra. Tjock är den förvisso som deckare numera tydligen ska vara och skriven med som jag uppfattar gott humör och med GW:s omisskännliga stil. Man ser ibland vid läsningen honom framför sig när han skrockar i TV. Men bra är den alltså inte. Och det är synd. Jag har läst alla hans deckare och ett par av dem är riktigt läsvärda. Han kan alltså.

Men här får han inte riktigt fart på berättelsen. Och det är ju synd eftersom temat är intressant och spännande. Vi får läsa om ett misstänkt terrorbrott – gissa vilken religion de misstänkta terroristerna bekänner sig till! - på svensk mark och med såväl internationella kopplingar som en misstanke om en mullvad i den egna organisationen. Förutom då om de obligatoriska lata och odugliga manliga cheferna. För i den här boken är det kvinnorna som tänker och handlar och till slut reder upp det mesta. Kanske tom sitt privatliv.

SÄPO på språng. Omöjliga att känna igen.

Det är möjligt att boken ger en någorlunda korrekt beskrivning av hur en säkerhetspolis måste arbeta – man sätter på sig de speciella solglasögonen och ser sig omkring i omvärlden, tar kontakter, misstänker, tänker, pratar, tyder tecken i luften, skriver promemorior, trevar sig fram, sammanträder, spanar än hit än dit. Och det är väl så det måste gå till gissar jag. Men nu är ju detta ingen lärobok i hur hemliga polisen arbetar, det är en deckare (eller en roman om ett brott som GW själv kallar den). Och då vill man ju gärna se lite aktion också. Boken är på 555 sidor. På sidan 364 kan man läsa den hoppfulla meningen ”... och det var först då det började hända saker”. Men inte fan gjorde det det. Berättelsen fortsätter lika långsamt och utdraget som ett sammanträde i Eslövs kommunfullmäktige. Fram till själva slutet förstår - fast då sker å andra sidan allt på en gång. Inklusive att den västerländska demokratis högborg via drönare låter pulverisera ett hus i vårt kära fosterland. 

Till råga på allt så åberopas alltför ofta den gamle chefen – han som kunde se runt hörn – för att det skall kännas riktigt bekvämt. Men värst är det väl ändå när den gamle kommissarien Evert Bäckström – mannen med supersalamin - återuppstår i en viktig men helt osannolik biroll. Och den berömda likhunden Sampo finns också med på ett hörn. Fast det är klart – för oss trygghetsnarkomaner är ju tryggheten i läsupplevelsen därmed garanterad. Alltid något.

Bombmakaren och hans kvinna får trots det bara två stars av fem av mig i betyg.