Stefan Ahnhem - Offer utan ansikte.

Den svenska sommaren är, som bekant, den bästa dagen på hela året. Förutom födelsedagen då, förstås. I mitt fall kan dessa två storheter kanske sammanfalla. Hittills har, i de trakter jag tillbringat juni och de delar av juli som runnit ut i livets timglas, sommaren uteblivit och födelsedagen väntar om hörnet. Så den som lever får se.

För den meteorologiskt intresserade kan upplysas att det på dagtid så här långt blåst mellan 12 – 14 sekundmeter i vindbyarna, att tallarna inpå knuten därvid böjt sig mot marken lika elegant som när dansösen rör sig i såväl assemblé, ballon som i ballotté – vilket i sig för all del har varit en egenartad upplevelse – och att dagstemperaturen varit i närheten av den som kunde mätas i november månad.

Ballotté. Utan tall.

Jag har, som lätt inses, alltså tillbringat min tid i det fagra Skåne och då närmare bestämt på Bjärehalvön. En vistelse här kan – under de förutsättningar som fn råder - varmt rekommenderas för den som vill pröva sitt tålamod och träna sina lår- och vadmuskler vid de tillfällen då utomhusvistelse är av nöden.

Nå. Nu är detta en bokblogg. Har jag då läst något av värde? Nej, inte än så länge. Jag har bara lyckats komma igenom Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem. Den kan inte rekommenderas. Om man inte vill falla i slumrande sömn under lästiden.

S.A. 

Pocketboken är på ofattbara 587 sidor och vi möter här en ny sk hjälte. Denna gång en samvetsöm, men naturligtvis klurig och duktig, polis vid namn Fabian Risk som har för (o)vana att tänka på egen hand utanför den sk boxen och då kommer i konflikt med både kollegor och överordnade. Han har i övrigt problem av de typiska deckarslagen – med sin son och med sin hustru. Dock inte med spriten. Men det får han säkert. Han tycks heller inte vara deprimerad. Men det kan han ju mycket väl bli. Boken är nämligen den första i tänkt serie.

Risk och hans kollegor har att tampas med en person som bestämt sig för att ta livet av alla sina gamla klasskamrater i högstadiet, inkl. Risk som således gått i denna döden klass. Motivet som hen har för detta framkommer så småningom och är, måste jag säga, väl tunt. Och inte särdeles trovärdigt. Men det räcker förstås för mördaren och den ene efter den andre av de gamla klasskamraterna faller döda ner. Klassföreståndaren dör, till mördarens förtret, alldeles av sig själv i en hjärtattack. Skräcken sprider sig.

Men, som vi förstår, så klarar Risk skivan. Dock först efter att varit delaktig i att det blev en konflikt mellan svenska och danska polisen, ha blivit halvt sönderbränd, nästan fått nacken bruten, fått ett antal revben knäckta, haft en dödens spruta viftandes framför sina ögon och närapå fått se sin son dö. Och naturligtvis blivit avstängd från jobbet, vilket dock inte hindrade honom från att fortsätta arbete med sitt case. Men hustrun fick han nog inte tillbaka. Tror jag. Men det kommer som sagt fler böcker i en tänkt serie. Så den som orkar intressera sig för hur det går mellan makarna får kasta ut sina pengar på dessa.

Men annars då? Förutom att trovärdiga personbeskrivningar nästan saknas helt och att miljöbeskrivningarna är torftiga och storyn inte särskilt trovärdig. Ja, då måste man säga att Ahnhems stil är rapp och skiljer sig positivt från andra kollegor i deckarbranschen. Men han måste lära sig att stryka i sitt manus eller koncentrera sig. Av omtanke om läsaren, 

Jag gav denna bok två stars av fem och den kan bara rekommenderas för den som har oceaner av tid att förspilla. Således är den inget för oss pensionärer.