Paula Fox - Förtvivlade människor.

Enligt vad jag läst mig till av Kungliga Bibliotekets statistik, så gavs det i Sverige år 2014 ut inte mindre än 10 812 tryckta böcker (på över 48 sidor). Till denna siffra skall sedan läggas bl.a. broschyrer, doktorsavhandlingar och olika årsböcker för att nu inte nämna ljudböcker och e-böcker, som visserligen bara utgör ett par procent av den samlade utgivningen, men ändå. Man kan av den diskussion som ibland förs lätt förledas tro att just den utgivningen är mycket större än så. Men icke.

Mer än 48 sidor.

Det är alltså många böcker som årligen väller över oss i bokfloden. Hur dessa sedan fördelar sig på t.ex. svensk skönlitteratur, översättningar, lyrik, faktaböcker, barnböcker, kokböcker, trädgårdsböcker, inbundna böcker, pocketböcker etc. etc. har jag ingen aning om. Uppgift om detta går säker att ta fram – men av bara kokböcker lär det ges ut ett antal som motsvarar minst en om dagen.

En intressant aspekt på detta med bokutgivningen är om också läsandet ökat. Det är inte lika säkert. Som gammal prenumerant på Forskning och framsteg, så kommer jag ihåg att man för att par år sedan hade en intressant artikel på temat. Johan Svedjedal trodde då att en hel del böcker köps och stoppas in i bokhyllan olästa. Så kan det säkert vara på sina håll.

Men nu är det ju inte att undra över att många goda böcker drunknar i bokfloden och aldrig når oss intresserade läsare. Det är ju att begära mycket av dagspressen att man ska recensera ens den mest angelägna skönlitteraturen på sitt begränsade utrymme. Den första frågan man måste ställa sig när utrymmet för recensioner kritiseras är ”angelägna för vem”? För mig, dig, finsmakaren, deckarfantasten, porrälskaren, lyrikvännen and you name it? Här får man väl helt enkelt som läsare söka sig fram på kända och okända vägar för att hitta fram till de mest intressanta böckerna. Att hitta olika kompletterande bokbloggar kan ju då vara ett sätt.

Bokfloden i rörelse. Ser ni "Förtvivlade människor"?

Den som gillar god och läsvärd facklitteratur har genom tidningen Respons fått en möjlighet att hålla lite koll på utgivningen. Det är trist att det inte finns en motsvarande tidning på svenska för skönlitteratur. Vi läser, för att ta ett exempel, motsvarar ju inte alls de önskemål man kan ha på en kvalificerad recensionstidskrift. Ord&Bild skulle kunna vara en möjlighet och är det kanske för många, även om jag personligen tycker den är djävligt svårtuggad. Bonniers litterära magasin, salig i åminnelse, saknas fortfarande av de av oss som är tillräckligt gamla. Även om inte heller den var särskilt lättläst.

Detta om den brusande bokfloden vari mycket går under som inte borde göra det. Men så händer emellanåt ett herrans under. En och annan vattendränkt bok, eller tom ett helt författarskap, kastas upp på stranden och får ligga och torka till sig i solen till mångas glädje. John Williams Stoner är ett exempel. Rickard Yates med bl.a. Revolutionary Road ett annat. Och nu Paula Fox och Förtvivlade människor. Det finns säker fler exempel. Också på sådant man helst vill glömma, t.ex. Femtio nyanser av både det ena och det andra.

Men nu gäller det Förtvivlade människor av den amerikanska författaren Paula Fox. Det var tydligen David Foster Wallace och Jonathan Franzen som hittade Fox där hon låg flämtande uppkastad på stranden. Hon hade skrivit ett antal romaner, och också fått några utgivna på svenska, men inte nått de stora framgångarna även om hon sålt ganska bra i hemlandet. Men det var genom Wallaces och Franzens insatser som hon åter fick blickarna på sig och gavs ut på nytt både hemma och internationellt.

Paula Fox.

Boken är ett slags kammarspel med främst två aktörer, det gifta paret Sophie och Otto Bentwood, som mot en fond av ett från deras synvinkel krackelerande land tydligare och tydligare känner att nutiden känns främmande och framtiden skrämmande. De tillhör den intellektuella borgarklassen som skräms av vad som sker i samtiden – det flyttar in andra och för dem obehagliga människor i deras tidigare ordnade kvarter och tillvaron för dem blir på olika plan allt osäkrare.

Som ett tydligt exempel, eller katalysator, för denna för dem båda allt osäkrare tillvaro löper två händelser. Sophie blir biten av en av henne misstänkt rabiessmittad vildkatt; Ottos mångårige partner på deras gemensamma advokatbyrå slutar. Dessa händelser blir en en spegelbild av allt som hotar dem, allt de inte kan förstå eller värja sig mot och går också allt tydligare in i sprickorna i deras relation. Det finns en nästan ödesmättad stämning mellan Sophie och Otto, som framförallt Otto inte kan hantera. Tillvaron börjar kännas dem övermäktig.

Redan Thoreau, som citeras i boken, skrev ungefär att de flesta människor lever sina liv i stilla förtvivlan. Även om detta kanske inte är helt sant, så gäller det i vart fall paret Bentwood. Deras minnen känns inte längre relevanta för den tid de lever i nu; deras förhoppningar om en framtid kommer de knappt i håg; deras vilja till ett slags liv ekar stum. Båda tycks uppleva en allt vanmäktigare desillusion.

Om detta, bästa ev. läsare, skriver Fox på en avskalad och lyhörd prosa. Den som inte blir berörd av hennes historia och språkbehandling redan vid första läsningen bör läsa boken en gång till. Det gjorde jag, trots att det var "onödigt". Och gav därefter boken fem stars av fem.