Mo Yan - Yngel.

Mo Yan fick 2012 Nobelpriset i litteratur och ni kommer säkert i håg vilket ramaskri priset utlöste bland dem här hemma i vår ankdamm som har för vana att kritisera det mesta. Inte för att Mo Yan inte skulle vara en värdig pristagare – även om jag faktiskt tror att inte att särskilt många här hade läst honom, men vad vet jag; själv hade jag inte ens hört talas om honom – utan för att han var medlem i det kinesiska kommunistpartiet. Som sådan betraktas man tydligen per automatik som förespråkare för och anhängare av partiets politik intill minsta kommatecken i partistadgan, varje avrättning av dissidenter, alla stora och små språng intill, om inte tidens ände, så i vart fall till Maos hundra blommorna möjligen slokade. Ansåg kritikerna. Någon insikt om vad det kan innebära att stå i konflikt med makten i en diktatur fanns inte. Alla är inte lika modiga som de som inte riskerar något alls – som våra egna tyckare här hemma. Eller de som riskerar allt. Priset väckte också viss kritik av i huvudsak samma skäl också internationellt, inte minst från 2009 års pristagare Herta Müller.

Författaren

Det blev också lite gnäll över att Mo Yan kanske kände ledamoten i Akademien och sinologen Göran Malmqvist lite för väl. Mo Yan hade, visade det sig, bl.a. skrivit ett positivt förord till en av Malmqvists egna böcker där han kallade honom något i stil med min käre vän eller något liknande. Och det är ju klart att sådant med all rätt kan väcka både lite ont blod och möjligen berättigade misstankar om Akademiens oväld. Och då inte bara bland de litterära giganter som ännu inte fått Nobelpriset.

Sinologen.

Malmqvist var också ute på lite hal is när det gäller en översättning av ett antal korta prosastycken av Mo Yan som han gjort för Akademiens räkning. Att akademiledamöter själva gör översättningar – eller ber andra som kan udda språk att komma in med sådana - är inte helt ovanligt. Det har historiskt förekommit relativt frekvent. Det ovanliga i det här fallet var att Malmqvist ville samla sina översättningar i en bok – som skulle kallas Den genomskinliga rättikan – och som han ville ge ut på bokförlaget Tranan. Malmqvist själv tänkte sig få viss ekonomisk ersättning för detta. Efter fullt berättigat buller överlät han till slut sina rättigheter till förlaget. Boken har först relativt nyligen kommit på svenska i Malmqvists översättning.

Men att allt detta inte var helt enkelt för Akademien och sannolikt diskuterats en hel del vid dess sammanträden framgår om inte annat så av ett beslut som Akademien tagit och som blev känt för mig nu i maj i samband med att Peter Englund slutade som den ständige sekreteraren. Han ville väl, kan man tänka sig, rensa bordet från gamla surdegar för sin efterträdare. I en kommentar till beslutet hävdar Englund bestämt att det inte förelåg någon som helst jävsituation när Mo Yan fick priset, men att ledamöterna från nu får tänka sig för när man odlar kontaktar med t.ex. författare, akademier och förlag – fokus skall då ligga på hur en sådan relation kan uppfattas av utomstående. Detta betyder förstås inte att ledamöterna ska sitta inlåsta i Börshuset och bara gå ut korta stunder när skymningen fallit, men att lite klokskap, eftertanke och omdöme inte skadar när man odlar sina nödvändiga kontakter med inte minst möjliga Nobelpristagare eller för den delen andra som kan få pengar av Akademien.

Nu är ju de Aderton inga duvungar direkt och man kan lätt föreställa sig att tongångarna kanske inte hela tiden var mjuka och fina när dessa frågor diskuterades. En och annan kände sig säkert trampade på tårna och antagligen fick den fd ständige Englund använda sig av alla de sociala talanger han lär ha för att man skulle komma till en samsyn. Eller kanske fick han helt enkelt knacka bestämt i sammanträdesbordet. Men detta är rena spekulationer från min sida. Den som lever får väl se.

Jag skrev att Mo Yan var okänd för mig när han fick priset. Och så var det. Men han är en läst och spridd författare inte bara nationellt – i Kina går hans böcker ut i enorma upplagor – utan även internationellt, har jag nu såhär efteråt läst mig till. Prisbehängd är han också. Men jag tror fortfarande att det var ganska få som kände till honom här hemma innan han fick Nobelpriset, med undantag för litteraturvetare och sinologer. (Jag gissar också att den närmast allvetande och till Finland förvisade professorn i nordisk litteratur har läst honom sedan barnsben och säkert på originalspråket). För min del är detta att Nobelpriset lyfter upp viktiga författarskap som inte alltid ligger i den litterära mittfåran viktigt och intressant och har gett mig många bra och goda läsupplevelser. Mo Yan är ett av flera exempel på det.

Jag har läst alla böcker av Mo Yan som kommit ut på svenska, utom Den genomskinliga rättikan, och skrivit följande om dem på Boktipset (Bonniers fd boksite):

Det röda fältet (jag gav den fem stars av fem i betyg): ”I boken riktar Mo en tubkikare mot Gaomi nordöstra socken i Kina. I kikarens runda och begränsade fokus utspelas hela romanen från 1920-talet och framåt återberättat av den namnlöse sonsonen till en legendariske kommendör Yu. Befolkningens hjältemodiga och ytterst blodiga men inte särskilt framgångsrika kamp mot de japanska inkräktarna är den röda tråd som romanen bygger på”.

Vitlöksballaderna (jag gav den fyra stars av fem i betyg): ”Det är ingen vacker bild som Mo Yan ger oss av hur man lever och har det i det kommunistiska Kina. Böndernas liv präglas av hårt arbete, smuts och elände, ett helt ovärdigt liv och med våld såväl inom som mellan familjerna. Kvinnoförakt och kvinnoförtryck. En människa liv kan säljas och köpas. Och en maktelit som bygger in sig bakom murar där man lever det relativt goda livet. Mot detta revolterar bönderna i bitter maktlöshet genom att storma och delvis förstöra en av dessa maktbyggnader. Det slutar som man kan förvänta sig. Den bittra maktlösheten blir det bittra nederlaget”.

Ximen Nao och hans sju liv (jag gav den fem stars av fem i betyg): ”Det är en burlesk, rolig, spännande och också tragisk roman som samtidigt är som en glödande spik under naglarna på oss som en gång viftat med både Maos lilla och stora röda. Och på dem som menat sig veta att Mo Yan är en lakej för Kinas kommunistiska parti. Har denna grupp kritiker läst vad han skrivit? Vem kan egentligen tro att en roman som berättar om en mans återfödelse/reinkarnation som olika djur kan vara något bevara i sitt läsminne eller bibliotek? Men till den som tvekar vill jag bara ge ett gott råd: läs denna härliga skröna! Har du inte tidigare förstått vad magisk realism är, så gör du det då. Och mitt i texten någonstans kan du läsa om Ingmar Bergman. Bara en sån sak”.

Förändring (jag gav den tre stars av fem i betyg). Och skrev inget på Boktipset om denna i mitt tycke hittills sämsta boken av Mo Yan.

Nå. Nog om det gamla. Nu till Yngel.

Yngel är ytterligare en viktig och intressant bok av Mo Yan. Perspektivet är, som så ofta, händelser och skeenden i den lilla avkroken Gaomi nordöstra socken i jättelandet Kina och denna gång med utgångspunkt från landets hårdföra enbarnspolitik. Navet i berättelsen är barnmorskan (eller möjligen kvinnoläkaren) Hjärtat Wan och kring henne rör sig ett myllrande persongalleri med en hel del både udda och spännande figurer där hennes brorson, som går under olika namn men företrädesvis Grodynglet, är den som i sin roll som dramatiker och författare iakttar vad som händer i den lilla byn och tecknar ner detta i dels brev till en herr Sugitani dels en pjäs i nio akter, som ligger sist i boken. Breven är berättelsens hjärtpunkt.

Hjärtat Wan blir den som får ta ett ansvar för kommunistpartiets enbarnspolitik. Genom hennes sätt att genomföra den, vi pratar då om bl.a. tvångssteriliseringar och påtvingade aborter, får vi som läsare inte bara en bild av hur hon som person förändras – från den av alla älskade barnmorskan till den av alla hatade politruken och partiföreträdaren - utan också hur kommunistpartiets hårdhänta politik slår sönder familje- och släktband och leder till personliga katastrofer. Ett barn får familjen skaffa sig och man vill då av traditionella och historiska skäl ha pojkar, vilket återspeglar synen på kvinnan och flickan.

Mo Yan visar oss också hur enbarnspolitikens praktik leder till prostitution och korruption och en situation där den rike och hänsynslöse kan köpa sig fördelar. Och köpa andra kvinnor som föder ens barn om man haft oturen att först föda en flicka eller kanske inte kan få barn överhuvudtaget. Berättelsen är i denna del grym och skakande och vi förstår som läsare att också i ett kommunistland finns en undervegetation av sk entreprenörer som girigt utnyttjar andra för egen ekonomisk vinning. Allt efterhand med ledarskiktets informella godkännande.

Varför heter boken Yngel? Översättaren, den förnämliga Anna Gustafsson Chen, skrivet i en kommentar bl.a. följande: ”Det finns en koppling mellan grodor och spädbarn som faller bort när man översätter texten till svenska och som gör grodan till en så speciell symbol i sammanhanget. … Ljudet som de kväkande grodorna ger ifrån sig … är samma ljud som spädbarn gör när de gråter”. Och grodorna spelar också en inte allt igenom angenäm roll i boken.

Jag gav Yngel fem stars av fem i betyg och vill gärna anbefalla den till läsning. Den är tjock, så ta god tid på er, bäste ev. läsare av denna blogg.

Och nu tänkte jag kasta mig över Den genomskinliga rättikan. Håll ut.