Mo Yan - Den genomskinliga rättikan.

Jag har i min kommentar till Mo Yans Yngel skrivit en del om honom, hans böcker och Nobelpriset. Jag skrev också en del om bakgrunden till den bok jag nu läst och kommenterar här, nämligen Den genomskinliga rättikan. Den som ev. vill läsa min tidigare kommentar kan klicka på länken här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/06/mo-yan-yngel.html.

Inte vet jag hur länge Mo Yan diskuterats inom Svenska Akademien som kandidat för Nobelpriset i litteratur. Och inte lär jag få veta det heller. Akademien håller ju som bekant strängt på sina egna sekretessregler och de säger bl.a. att ”inget får yppas förrän tidigast femtio år efter ett prisbeslut”. Detta och mycket mer därtill kan man läsa i ett litet häfte som Akademiledamöterna Sture Allén och Kjell Espmark skrivit – Nobelpriset i litteratur – en introduktion. Det kanske mest intressanta avsnittet i boken är hur Akademien tänkt genom åren, hur resonemangen skiftat över tid och hur inte minst tidens anda också påverkat vem som kunnat få eller för den delen inte få priset. Den nuvarande hållningen är som bekant att priset är ett renodlat litterärt pris, vilket alla kanske inte ännu velat förstå.

Nu är det ju ingen hemlighet vilken procedur som gäller för Nobelpriset. Först och främst måste en blivande pristagare nomineras som kandidat till priset. Det går alltså inte att ansöka om Nobelpriset. Där rök med en gång Björn Ranelid. Det är en hel mängd personer och institutioner som kan nominera en kandidat – t.ex. Akademiledamöterna själva, ledamöter i andra akademier, tidigare pristagare och professorer i litterära och språkliga ämnen. Före den första februari skall nomineringarna ha kommit in och det brukar då tydligen röra sig om ca 200 kandidater. Och från här och framåt gäller förstås sträng sekretess.

I början av februari skrivs en sk förslagslista över vilka nomineringar som kommit in och i april fastställs en preliminär kandidatlista som brukar omfatta ca 15 – 20 namn. I slutet av maj bestäms så en slutlig kandidatlista om normalt fem namn. Dessa författarskap läser sedan akademiledamöterna in sig på under sommaren. I detta nu svettas man alltså över namnen på denna lista. Nu är ju antagligen flera av namnen sådana som varit med tidigare, så arbetet är kanske inte så särdeles betungande. Om man inte är ny inom Akademien, alltså. Eller ny ständig sekreterare.

I mitten av september drar det ihop sig. Akademien diskuterar sedan namnen ett par veckor och diskussionen avslutas först när det finns en majoritet för ett namn. Så någon gång i oktober – alltid på en torsdag – får vi alla och inte minst pristagaren själv vet hur det gått.

Så. Hur länge Mo Yan legat på kandidatlistorna, vem som nominerat honom och hur rösterna föll i Akademien får vi veta tidigast 2062. Vi och vi förresten – det är väl våra barnbarn som får glädjas åt detta. Vi andra får nöja oss med Akademiens prismotivering – att Mo Yan ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Mo Yan fick alltså Nobelpriset 2012. Om jag skulle gissa, så skulle jag kunna tänka mig att han funnits med på de olika listorna kanske en fem till tio år. Jag har ingen som helst grund för denna gissning. Men med vetskapen om att Mo Yan har publicerat sig från 1987 och framåt och att han översatts till engelska och franska relativt frekvent genom åren, så bör han ju inte varit ett okänt och oläst namn för Akademiledamöterna, även om han till äventyrs inte skulle varit nominerad särskilt länge. Vilket han med all sannolikhet varit. Fler än Göran Malmqvist måste alltså ha läst honom och då åtminstone hans viktigaste verk.

Därför, mina ev. läsare, undrar jag varför den av Malmqvist översatta novellsamlingen Den genomskinliga rättikan överhuvudtaget har getts ut och översatts. (Bakgrunden till detta har jag berört i min kommentar till Yngel; se ovan). Den som med denna bok i handen läser Mo Yan för första gången, måste – enligt min mening – ställa stora frågetecken för Akademiens klokskap och litterära omdöme.

Det är nämligen en bok som inte ger Mo Yans författarskap rättvisa och inte heller oss läsare ens en kompletterande bild av hans författarskap. Att en liten tunn novellsamling skulle kunna ge oss bra bild av ett helt författarskap är förstås inte troligt, men denna i alla avseenden tunna bok ger oss alltså inte ens en kompletterande bild. Den är dessutom inte särskilt bra översatt och korrekturläst.

Så därför, mina ev. läsare, ger jag Den genomskinliga rättikan två stars av fem i betyg och tycker bestämt att ni ska läsa något annat av Mo Yan. För det är han sannerligen värd.