Paula Hawkins - Kvinnan på tåget.

I en säkert underskön del av England åker mellan den lilla orten Ashbury och London varje dag ett antal pendlare på en järnväg lika dåligt underhållen som om den gick mellan låt oss säga Örtofta och Lund. Trafikverken är sig lika både här och där.

Modernt järnvägsunderhåll.

Dold i massan av halv- och helsovande pendlare sitter också kvinnan på tåget, dvs. den alkoholiserade, skilda och arbetslösa Rachel. Hon åker sträckan varje dag för att hålla skenet uppe och i görligaste mån dölja sitt misslyckade liv för sig själv och sin värdinna som hon hyr ett litet rum av. Det går väl sådär, kan man nog säga. Men tack vare det undermåliga underhållet av järnvägen stannar tåget i det närmaste regelbundet en kort stund vid den lilla orten Blenheim, där Rachel – hör och häpna – tidigare bott med sin man när lyckan stod henne bi. Varje dag kastar således Rachel ett eller flera ögonkast mot framförallt två av husen – ett där det för henne okända paret Megan och Scott bor; ett annat där hon själv tidigare bodde, men där nu den fd mannen Tom bor med nya hustrun Anna och deras lilla dotter Evie. Därmed är dramats huvudpersoner presenterade.

Författaren på tåget.

Och själva thrillern kan börja. Det gör den genom att Hawkins i korta daterade kapitel, med en något förskjuten tidsmarkering mellan dessa, låter de tre kvinnorna på olika sätt föra storyn framåt. Navet blir Rachel. I sin något alkoholdimmiga hjärna tycker hon sig se, känna och ana både det ena och det andra och i en strävan att komma tillrätta med sina osäkra minnesbilder om vad som rent faktiskt har hänt och i en strävan att, förstärkt av ett allestädes närvarande dåligt samvete, ställa saker och ting tillrätta, och då både sådant som har hänt, som kunde ha hänt och som inte alls har hänt, så tar hon på olika sätt och med olika frekvens kontakt med dramats huvudpersoner. Och ytterligare ett par personer.

Det hela spetsas förstås till när en av huvudpersonerna först försvinner och sedan hittas död. Jag stannar där. Men kan väl ändå avslöja att mördaren till slut får sitt rättmätiga straff. Var boken bra då? Nä, det tycker jag inte. Den är pratig, förutsägbar och tycks dessutom aldrig ta slut. Stilistiskt är den lite halvdan. Konstruktionen av själva fundamentet, dvs. trovärdigheten i vad som lett fram till det mord som skall lösas och på vilket sätt det hela sedan ordnar upp sig på, är inte heller särskilt originell och de ledtrådar som kastas ut, och som enligt traditionell thrillermetod skall förvilla läsaren, är lätta att se igenom. Det finns andra mycket bättre böcker på samma tema.

Kvinnan på tåget har i reklamen jämförts med Gone Girl, vilket är svårt att förstå. Jag var visserligen lite njugg mot den boken i min kommentar, men det berodde mest på att jag trodde att boken skulle handla om något mer än vad den faktiskt gjorde, men jag gav ändå boken tre stars av fem i betyg. Den intresserade kan läsa hela min kommentar här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/08/gillian-flynn-gone-girl.html

Ganska bra bok.

Däremot finns det en svensk bok som också har tidsförskjutna kapitel, och som jag tycker man borde kunna jämföra Hawkins bok med, och det är Sigge Eklunds In i labyrinten. Det är bok som fått relativt många läsare, men som bör kunna få ännu fler. Den finns nu också i pocket. Jag gav den för min del fyra stars av fem i betyg. Den är betydligt bättre än Hawkins´ bok. Du kan läsa min lite mångordiga kommentar här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/04/sigge-eklund-in-i-labyrinten.html

Bättre bok (men med uselt omslag).

Mot denna bakgrund är det förstås omöjligt att ge Kvinnan på tåget annat än två stars av fem i betyg.

Men man kan ju föralldel komma ihåg följande lilla visdomsord från fru Hawkins - dvs. om man nu skulle ha för avsikt att i likhet med flera av karaktärerna i boken vilja roa sig med att vara lite otrogen: mejl är nutidens läppstift på kragen. Men det är också i stort sett det enda som behöver belasta minnet.

Inte så bra bok.