Toni Morrison - Hem.

Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993 med motiveringen ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”. Och visst är det så.

Jag har läst samtliga Morrisons böcker på svenska, men tycker för egen del inte att hon är en de mest framträdande Nobelpristagarna. Men visst – några av hennes böcker har stannat också i mitt skraltiga minne. Jag kan nämna t.ex. Solomons sång, kanske En välsignelse men inte minst den av många sönderälskade Älskade, för vilken hon också fick Pulitzerpriset. Tyvärr blev den som bekant också film med Oprah Winfrey i en av rollerna.

Den bok jag nu läst av henne är Hem, den senaste på svenska. Temat i den är välbekant – kanske alltför välbekant – för Morrisonläsaren. En ung färgad man kommer tillbaka från Koreakriget, drabbad av posttraumatisk stress, och han känner i likhet med andra olycksbröder hur rasismens kedjor fjättrar honom inte bara vid sina upplevelser i kriget utan också vid ödet att ha blivit född färgad. Vi följer i boken mannens resa genom ett segregerat USA till en liten håla där han räddar sin syster från att dö efter någon form av medicinskt experiment av en vit läkare och hur han sedan för henne till en ännu mindre håla, närmare bestämt den där syskonen växt upp och han svurit att aldrig återvända till. Här sker då något av ett guds under – systern tillfrisknar och både hon och brodern försonas med det förflutna och tycker sig kunna se eller ana en framtid. Märkligt nog. För verkligheten är ju lika bitter och hopplös och utan möjligheter som tidigare.

En Toni Morrison i sin krafts dagar skulle antagligen från denna historia gjort en både mer inkännande och skakande beskrivning av rasismen och de övergrepp som många färgade utsattes för ännu på femtiotalet. Men det mäktar hon inte riktigt med. Kanske med ålderns rätt, vad vet jag – hon är ju född på 1930-talet. Hem har bara stundtals ”visionär kraft” och”poetisk pregnans”.

Jag gav denna korta bok tre stars av fem i betyg. Och tror nog att detta är den sista jag läser av Morrison, trots att jag sett att hon alldeles nyligen kommit med en ny bok i USA. Men där får nog osvuret vara bäst.