Martina Montelius - Oscar Levertins vänner.

”Kära läsare, du är nu upphöjd till prins i min litterära gärnings konungarike!”. Vem, undrar ni förstås, kan denna person vara. Kan det möjligen vara … Ja, det kan det. Det är er okände bokbloggare. Åtminstone om man skall döma efter den dedikation som fru Montelius skrev i mitt exemplar av hennes bok Oscar Levertins vänner när jag häromkvällen mötte henne på en sk författarkväll i den eminenta bokhandeln i Äppelviken. Där var jag, ytterligare några män, och sedan de vanliga kulturkonsumenterna, dvs. kvinnor. Och det var en trevlig afton – vin, salta pinnar och ett innehållsrikt, flödande och manuslöst pratande av fru Montelius om både ditten och datten. Ibland också om boken Oscar Levertins vänner.

En man med vänner.

Oscar Levertin – som levde mellan 1862 och 1906 - var författare, kulturskribent och litteraturhistoriker och som sådan den förste innehavaren av en professur i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet. Hans inflytande var stort i samtiden, inte minst beroende på hans vänskap och samarbete med Verner von Heidenstam och att han skrev kritik i Svenska Dagbladet, dåtidens tidning för den bildade borgerligheten. Som kritiker hade han stor del i att Heidenstam blev betraktad som stående bredvid gud fader i betydelse, medan andra författare i det närmaste avfärdades. Det gällde t.ex. Strindberg, Fröding och inte minst Selma Lagerlöf. Hon betraktades som ett ”naturbarn” som ”talar allenast ur sitt hjärtas enfald”. Det är då lite ironiskt att det visserligen på senare år getts ut ett par bra böcker om Heidenstam, men att hans egna böcker med all rätt i stort sett betraktas som stendöda. (Det är väl bara Sverigedemokraternas ledare, har jag läst i gammelpressen, som finner styrka i att i den mörka kvällen läsa Heidenstams mest nationalistiska dikter). Om det nu gick så för Heidenstam, så gäller motsatsen för Lagerlöfs och Strindbergs böcker, som fortfarande ges ut i nya upplagor. Strindberg själv står ju dessutom i byst utanför Dramaten.

Som egen diktare är väl Levertin i dag helt bortglömd, förutom av en och annan nörd. Därmed besannas den gamla sanningen att även för de stora och magnifika gäller att ”Bort gå de – stumma skrida de – en efter en till skuggornas värld. - Klockorna dåna. Tungt slå de, - mullra och kvida de, – sjunga sin sång till de dödas värld” (för att nu låta VvH komma till tals en sista gång ...). Så småningom gäller detta antagligen också för mig och dig, bäste ev. läsare. Märkligt nog.

Denne konservative och högt bildade man har nu för ett kort ögonblick kommit att hamna i fokus i den svenska samtida litteraturen. Jag undrar verkligen vad hans ev. levande släktingar kan tycka om den saken. Men hav tröst också du bäste OL, om du möjligen sitter i din himmel och med förvåning tittar ner på samtiden. Snart ligger Montelius bok i förlagets papperstugg och du kan återgå till ditt stilla vaggande på molntappen och drömma om de tider som var.

Allt är alltså Montelius fel. Eller kanske snarare kritikernas – åtminstone de som varit positivt inställda till hennes senaste bok. Och det är faktiskt en hel del. Men vi tar det från början.

Fru Montelius. 

Fru Montelius, f 1975, är författare, dramatiker och regissör. Efter att ha arbetat ett antal år på bl.a. Dramaten men kanske främst Teater Plaza, inte minst tillsammans med Torsten Flinck, med olika uppgifter började hon själv skriva dramatik och har så här långt hunnen i livet fått ihop ett femtontal pjäser. Dessa ges numera i huvudsak på Teater Brunnsgatan 4 där hon från 2011 är konstnärlig ledare. Som om inte allt detta skulle vara nog så skriver hon kritik i Expressen, har en sk podd tillsammans med en Expressenjournalist, medverkar titt som tätt i olika radioprogram och har dessutom varit med i På Spåret tillsammans med Dominika Peczynski. Just det gick väl sådär efter vad jag kommer ihåg. Och har hon inte också fått den högsta ärebetygelse man kan få i detta land - dvs varit Sommarpratare. Jo, jag tror det. Men också i övrigt måste man säga att hon har lyckats väl. Gift är hon också och har tre barn. Med samma man dessutom. Bosatt i Vällingby – så det händer att jag ser henne i vårt eminenta centrum.

Och således också författare. Delar av hennes dramatik finns i bokform men som författare är hon väl mest känd för sin debutroman Främlingsleguanen och nu Oscar Levertins vänner.

Främlingsleguanen har jag läst när den kom ut 2013 och jag tyckte den var så där. Jag gav den tre stars av fem i betyg och skrev såhär om den på min blogg: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/05/martina-montelius-framlingsleguanen.html.

Boken Oscar Levertins vänner handlar om den litterära båtutflykt som hela sällskapet Oscar Levertins vänner gör. Ni vet en sådan litteraturkryssning där mer eller mindre kända författare ett par gånger om dagen pratar om sina böcker inför ett antal mer eller mindre intresserade sk litteraturvänner, mest kvinnor har jag förstått. Oscars vännernas ordförande heter Boel Märgåker. Hennes i boken uttalade syfte med resan är mindre att lyssna på författare än att supa, knarka och knulla. Detta syfte med resan redogör Montelius ingående för. Supandet får en relativt undanskymd roll i boken, knarkandet en något större och knullandet en desto större. Märgåker förenas i köttet med en kvinna, en man och en yngling. De två kroppsorgan som därvid har viss betydelse omnämns av fru Montelius med sina rätta populärfolkliga uttryck – dvs. kuken och fittan - ett stort antal gånger. Vilket jag tacksamt noterar. Jag var nämligen lite osäker på vad som kunde tänkas avses. Tack fru Montelius!

Boel Märgåker är en något överviktig och lätt spolformad 62-årig kvinna, vilket föranleder fru Montelius att ingående beskriva vilka organ, förutom de nämnda, som kommer i olika stadier av rullning och böljegång vid de fysiska lekarna. Intresseklubben antecknar febrilt.

Men är då fru Märgåker – hon är nämligen gift, men med en träbock vid namn Greger; en man som i likhet med alla oss andra män anser sig vara vare sig mer eller mindre än ett geni som tänker högt och stort – är då fru Märgåker intresserad av litteratur. Svaret är ja. Hon läser för att hålla sitt psykiska sammanbrott stången. Bara kulturen har kunnat upprätthålla Märgåkers vilja att leva. Dessutom, menar någon av fruarna Märgåker och Montelius, går man inte med i ett litterärt sällskap om man inte är ledsen. Även vid dessa olika blottläggande antecknar intresseklubben. Om än lite häpet.

Ja ja. Och historien rullar på. Efter allt kopulerande får fru Märgåker - till följd av en tvist i en litterär fråga, vilket Leif GW Persson sannolikt skulle säga är statistiskt väldigt ovanligt - för sig att döda en medpassagerare/litteraturintresserad, vilket misslyckas. Hon själv blir däremot inlagd på sjukhus och magpumpas. Hon onanerar på sjukhuset men innan den befriande lättnaden infinner sig blir hon utskriven. Varvid hon går ut på stan och försvinner till … ja, till vad vet jag inte. I värsta fall blir detta inte klargjort förrän i nästa bok.

Nå. Detta är ingen bra bok. Jag antar att avsikten är att roa för stunden. Det lyckas inte. Jag gav den två stars av fem i betyg. Och hoppas att fru Montelius vinnlägger sig om att lägga mer tid på nästa bok. Som läsare hoppas jag hon får en både ömsint och hårdhänt redaktör. Nu är det sagt.

(Och ni har väl noterat, bäste ev. läsare, att jag inte en enda gång skrivit något om "kulturtanten". I motsats då till fru Montelius). 

Men vi kan väl låta Oscar Levertin själv få sista ordet: ”Du har för många böcker läst, - för många och för långa. - Din själ har blivit dryg och däst, - men hjärtats kamrar trånga. - Din myckna lärdom den har jäst – och kväljer med sin ånga”. (Nu är detta citat hämtat ur Montelius bok, så enbart den beläste vet om det är korrekt; jag vet det inte).

Detta är en iller. Hen spelar en viss roll i boken. Tro´t eller ej.