Siri Hustvedt - Sommaren utan män.

Den utmärkta Åsa Beckman – bitr kulturchef i DN – var väl den som härförleden lanserade uttrycket kulturmannen, dvs. den mer eller mindre begåvade och framgångsrike man inom den kulturella sfären som tycks finna det intressant att lägra mer eller mindre unga kvinnliga beundrare. Udden i den diskussion som följde var (naturligtvis) riktad mot mannen – han som enligt myten tager vad han vill ha. Egendomligt nog skrevs det inget om kvinnorna – de som blir tagna för att de vill. Om man nu inte skulle vilja, så är det väl i så fall bara att göra som när man möter andra busar än just en kulturman, dvs. bildligt och/eller bokstavligt sparka honom i skrevet eller i hans övermogna ego. Men i just fallet med k-mannen, förutsattes att all skuld och allt ansvar låg på honom ensam. Särskilt märkligt som det relativt tydligt, men förstås outsagt, i diskussionen efter artikeln efterhand mejslade fram vilka män som i sammanhanget var de särskilt stora hatobjekten. Kultman ligge ogill, på hans ev. lägrade unga dam träs en oskuldens strålglans kring det blonda håret. Så blev resultatet av det sk offentliga samtalet. Då som tidigare när denna fråga diskuterats. För särskilt ny var den ju inte.

Fru Beckman.

Nu har Beckman lanserat ett nytt uttryck – vänterskor. Med detta menas de kvinnor som lämnas temporärt när deras män vill pröva på om ett nytt förhållande han ingått med en (förstås yngre) annan kvinna är värt att satsa på eller inte. Han vill pausa deras relation. Även denna gång utmålas mannen som den stora skurken, vilket han naturligtvis i och för sig också är. Men kvinnan då? Varför skall man inte ta för självklart att hon trycker upp sin kåte make mot väggen och inte ber utan kräver att han ska välja – mig eller henne. Nä nä. Det är tydligen för mycket begärt. Istället tas för givet att kvinnans lott skall vara att vänta och hoppas. Och att sympatierna skall ligga hos henne för att hon går in i denna offerroll. (Och detta säger jag, bästa ev. läsare, trots att min egen historia i just detta avseende inte är särskilt hedervärd).

I sin artikel om dessa vänterskor, nämner Beckman Siri Hustvedts roman Sommaren utan män, som handlar om just denna problematik. Av Hustvedt hade jag då bara läst den utmärkta Vad jag älskade och blev förstås nyfiken på Sommaren utan män. (Kanske, tänkte jag, kunde min egen solkiga historia få en annan och lite mildare belysning. Så blev det emellertid inte. Tvärtom, vill jag säga).

Fru Hustvedt.

Romanen handlar om Boris som förälskar sig i en tjugo år yngre kollega och meddelar sin fru Mia att han vill pausa deras relation. Banalt så det förslår, kan tyckas. Men i en – jag tvekar inte att säga detta – mästares hand blir alla de komplikationer och umbäranden, allt det hopp och all den förtvivlan, alla de nederlag men faktiskt också hopp som ryms i denna paus belysta på ett sådant sätt att boken fanimej borde ges i lysningspresent till alla som står i begrepp att gifta sig. Och kanske till alla män i den begynnande medelålder?

Romanens yttre handling lämnar jag därhän, men den är naturligtvis väl tänkt, väl formulerad och väl beskriven. Perspektivet är genomgående Mias. Från hennes initiala psykiska sammanbrott till den långsamma återuppbyggnaden med förstärkt självförtroende och en större insikt i sin egen och andra kvinnors roll och betydelse, ger oss Hustvedt sin beskrivning av att det finns en väg från katastrofen till en ny försoning. Men detta sker inte i sig tack vare mannens önskan om paus; det sker egentligen trots denna önskan. Det sker, i romanens fiktiva värld, enbart tack vare Mias insiktsfulla resonemang med sig själv och olika personer hon möter och de nya erfarenheter hon gör under den tid Boris är borta ur hennes liv.

Hustvedt skriver en slags försoningens Höga Visa. En annan författare hade från samma historia kanske skrivit en roman om vandringen genom helvetets alla kretsar. Men hos Hustvedt kan vi läsa att det trots allt går att lägga även bittra erfarenheter till en ny grund för en gemensam framtid. Sant eller inte, vad vet jag. Men Hustvedt gör det troligt. Det kan gå. Men Mia och Boris möts i så fall säkert från andra styrkepositioner än innan han ville göra sin lilla paus.

Kanske ligger det i just detta det budskap vi kan få som läsare. Det kan gå att mötas igen om båda inser att den starkaste och mest mogna är den som trots ett egentligen helt avgörande svek vågar satsa igen, vågar bygga vidare på en ny grund från en ny egen styrkeposition, vågar inse att den starkaste var den som använde pausen till egna insiktsfulla resonemang om kärlekens villkor, möjligheter och erfarenheter.

Men, undrar man, visst är det en sak att i läsfåtöljen följa en historia fullt ut och en helt annan att i den bittra verkligheten uppleva den in på det egna skinnet. Visst är det så.

Men boken gav jag i vart fall fem stars av fem. Och glöm nu inte att ge den i lysningspresent nästa gång det är aktuellt!