Aris Fioretos - Mary.

Aris Fioretos är född i Göteborg 1960 men, förstås, uppväxt i Lund. Pappan är grek, professor i medicin, och mamman är från Österrike och gallerist. Han har studerat i Paris, Yale och Stockholm och disputerade här i Stockholm 1991. Nu är han docent i litteraturhistoria, professor i estetik, författare, redaktör för litterära verk och översättare. Och säkert mer därtill. Han skriver regelbundet på DN Kultur. Prisbehängd är han också, både i Sverige och utomlands, och tillika medlem i olika utländska akademier. Har gett ut drygt 10 böcker på svenska, och blivit översatt till bl.a. tyska engelska, franska och grekiska. Varit Augustprisnominerad redan år 2009 och också nu i år för Mary. Varit värd för Sommar en gång.

Ovän med Horace?

Han borde alltså vara ganska så välkänd i de sk stugorna. Men visst känns det som att han fortfarande är ganska så anonym? Frågar jag i första hand mig själv men också er, mina ev. läsare av denna blogg. Och detta gör jag trots att jag själv genom åren läst sex av hans romaner. Men varav flera, det måste jag dessvärre medge, varit svårartat svårtuggade. Det är väl egentligen bara de tre senaste som jag verkligen uppskattat och läst med stor behållning, dvs. Den siste greken, Halva solen och den nu aktuella Mary.

Men jag har hur som helst ibland frågat mig varför han inte sitter i Svenska Akademien. Är han ovän med Horace? Meriterad som få borde han ju vara.

Nå. Men nu till Mary, Aris Fioretos´ senaste bok, en bok som han samma dag som detta skrivs också blev Augustprisnominerad för – för andra gången. Första gången var, som nämnts, 2009 för Den siste greken. Den gången gick priset till Steve Sem-Sandberg för De fattiga i Lódz. Vi får väl se hur det går nu. Men vinner gör väl antingen lågoddsaren Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri eller högoddsaren Bli som folk av Stina Stoor. Kom i håg var ni läste det först … ;)

Här står de nominerade. (Ser ni Eva Lindström? Nominerad för elfte gången). 

I boken får vi följa Mary, en 23-årig arkitekturstuderande, som lever i ett mer eller mindre löst, eller i vart fall relativt nytt, förhållande med den radikale Dimos, som är en av ledarna för en pågående studentrevolt i den namnlösa staden i det namnlösa landet. Att staden är Aten och landet Grekland och tiden runt 1973 är dock uppenbart. Som så ofta är den unga intelligentsian spjutspetsen som är riktad mot diktaturens dödkött. Som så ofta kämpar dess hantlangare emot. Som så ofta kräver en sådan kamp sina offer. Tiden Fioretos beskriver i boken är den när det ännu inte är uppenbart att diktaturen kommer att falla. När det står och väger.

Mary grips av säkerhetspolisen. Hon skulle antagligen kunnat klara sig undan om hon bara berättat att hennes föräldrar på lite olika nivåer tillhör samma polis, men av stolthet och starkt integritet men antagligen också av ett slags ungdomligt övermod, säger hon inget. Hon tror och hoppas att hon ska bli släppt. Hon tror och hoppas att detta är sättet för henne att rädda Dimos. Men nu räcker inte tro och hopp. Efter en tid fylld av övergrepp och våld – men också med stark solidaritet mellan de fängslade - i säkerhetspolisens lokaler, förs Mary tillsammans med ytterligare fem kvinnor, och ett barn, till en av de fruktade fängelseöarna. Syftet är att kvinnorna skall göra cellerna i ordning för de kommande interner som makten räknar med ska komma dit till följd av den pågående revolten. Det är här vi får följa Marys kamp för sin övertygelse. Det är här diktaturens kreatur, dess hantlangare, visar sitt rätta ansikte gentemot de kvinnliga fångarna. Tiden där präglas av våld och övergrepp. Men också här kommer det att växa fram en solidaritet inte bara mellan kvinnorna utan också mellan Mary och någon eller några av de som är anställda på fängelset. Det är nu som frågan om vem som bestämmer över ett liv kommer att behöva formuleras.

Mary är gravid. Hon blev det i en lycklig förälskelsens, men också – som hon nu tänker - oförsiktighetens stund. Dimos vet inget. Hon håller också graviditeten hemlig både när hon sitter i säkerhetspolisens lokaler och när hon kommer till ön. Så länge det nu går. När detta till slut inte lägre är möjligt kommer hon att ställas inför ett val, formulerat av fängelsekommendanten – att berätta vem hon är, vem fadern är eller att tvingas lämna bort barnet sedan det fötts. Men hon vägrar att böja sig, vägrar att berätta vem hon är, vägrar att ange Dimos. Vägrar att berätta vem föräldrarna är.

Det beslut hon då tar är det svåraste och grymmaste som går att föreställa sig. Hennes straff för detta blir en internering i total enskildhet utan möjlighet till samtal och närvaro med de övriga fångarna. Nu skriver hon, på av kvinnorna insmugglade papperslappar av olika slag, sitt svar till Dimos på en fråga från honom, i en tid när lyckan fanns, hur man skall kunna hitta in till hennes innersta, för att förstå vem hon är, för att hitta nycklarna till henne. Det blev sju frågor, sju nycklar. Sitt svar lägger hon i en ask som hon gömmer och som skall hämtas av en solidarisk anställd för att lämnas till Dimos.

Om hon inte kommer att kunna göra det själv. Om hon till slut skulle duka under för det manliga våldet.

I början av berättelsen är hon formad som en knuten näve jubel. I slutet – efter övergrepp, nederlag, osäkerhet – som en knuten näve kamp. Och med insikten att i denna knutna näve finns framtiden och solidariteten mellan människor.

Jag gav denna starka och angelägna bok fem stars av fem. Den känns viktig att läsa i dessa tider där de lyfta champagneglasen och de kastade brandbomberna tycks ha ersatt tron på att ett gemensamt arbete, en gemensam kamp kan rasera rasisternas försök att bygga murar mellan människor och det fortfarande går att lyfta fram anständigheten som att alternativt sätt att leva.

Fioretos´ språk är vackert, klart och verkligen imponerande i denna berättelse om sorg, vrede, besvikelse men också, paradoxalt nog, hopp. Den grekiska diktaturen föll, det vet vi. Vi vet också att det i dag och i morgon överallt finns knutna nävar jubel.

Sigge Eklund & Alex Schulman - Tid. Livet är inte kronologiskt.

Två vita, medelålders och, som det verkar, vällyckade män skriver en gemensam bok de kallar Tid. Livet är inte kronologiskt. Boken var, läser jag i ett förord, främst tänkt som en bok om tid men blev också något av ett självporträtt. Eller naturligtvis snarare två. Eller möjligen tre – för, som författarna noterar, ”så är vi ju alla fast i samma tid”. Och kanske delvis i samma omständigheter?

Medelålders. Farliga?

Av de två känner jag bäst till Sigge Eklund. Jag har läst alla hans böcker och har här på min blygsamma blogg också kommenterat den senaste In i labyrinten (läs min kommentar här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/04/sigge-eklund-in-i-labyrinten.html; en varning kan kanske vara på sin plats – kommentaren är som vanligt lång och innehåller också som vanligt en del möjligen ovidkommande text utöver mitt tyckande om själva boken; i det här fallet lite om en som jag tycker skandalös artikel i Filter där Eklund porträtteras tillsammans med sin bror och sin far). Av Alex Schulman har jag bara läst den självbiografiska romanen Skynda att älska, dock utan att kommentera den här på min blogg. Så djävla märkvärdig tyckte jag inte den var, nämligen.

Att de två är vänner, har en gemensam poddcast som har ofattbart många lyssnare, har haft en uppmärksammad scenshow tillsammans och också i övrigt är involverade i blogg-, podd- och radio/TV-sfären – det är väl då som man kan kallas medieentreprenörer? - har jag ju inte lyckats undgå att notera. Jag läser ju trots allt tidningar. Podden har jag inte lyssnat på, men kommer antagligen att göra från nu, bara jag kan hitta den i den virvlande cyberrymden. Föreställningen såg jag inte, vilket jag ångrar lite. Men det blir kanske fler tillfällen?

Medieentreprenörer således. Ett uttryck för detta måste väl vara hur boken marknadsförs. Man snubblar ju nästan över den på snart sagt varje varuhus – och tom den obetydliga Konsumbutiken i Vinsta i det fjärran Vällingby, där jag en gång var inne för att köpa ett … ja, det kan ju göra detsamma förresten, hade ställ på ställ med boken kan jag berätta – och det finns väl ingen tidning som inte har haft nästintill devota intervjuer med författarna eller annan information om boken redan innan släpp. Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan hade också anordnat en sedvanlig sk författarträff med dem, men den fick ställas in då kön som ville ha den köpta boken signerad ringlade långt ut på gatan. Jag var där och noterade lite förvånad att kommers tydligen går före diskussion/samtal. Och folk fotograferade som galningar. Dessutom har förlaget gett ut boken i två versioner – en sedvanlig och en lite dyrare sk limited edition med extramaterial (och dessutom är den instoppad i en box, som om den skulle vara särskilt skyddsvärd). Vilken version tror ni att er okände bokbloggare har köpt? Jomenvisst – exemplar nr 359, signerad och allt. Häj!

Men det mest påtagliga uttrycket för att boken skall krängas till nästan vilket pris som helst var väl hur Eklund/Schulman/förlaget Bookmark presenterade den på senaste bokmässan. Där var jag ju inte i år, men har sett deras monter avbildad – den största i mannaminne tydligen; den gick nästan upp till himmelen som ett annat Babels torn. Och till Göteborg åkte man i ett eget specialchartrat tåg med författarna som ett slags konduktörer. Stod det att läsa i gammelpressen. Hoppas bara att allt gick bra och att alla var nöjda. Även besökarna. Så nu är det väl bara att vänta på recensionerna och försäljningsstatistiken.

Montern. Lika stabil som Babels torn?

Vad är då Tid. Livet är inte kronologiskt för en slags bok? Jag skulle vilja påstå att den är en tankebok – eller heter det tänkebok? - om livet; det som varit, det som är och det som i bästa fall kommer. I centrum står inte så mycket Tiden utan snarare författarna själva. Eller mer korrekt: författarna där de står bredvid sina respektive pappor och sina egna barn. Deras mammor och fruar cirkulerar i huvudsak lite vilset runt detta bokens kraftfulla epicentrum. Temat känns ju igen från tidigare böcker av både Eklund och Schulman, särskilt Eklund.

Boken är indelad i fyra huvudavsnitt – Då, Nu, Sen och Bortom tiden. Varje sådant avsnitt har ett antal kapitel där Eklund och Schulman skriver växelvis under var sin egen rubrik. Detta är ett spännande och intressant grepp som gör att boken blir uttalat personlig. Författarna kommenterar dessutom ibland vad den andre skrivit, vilket gör att boken också, men inte bara av det skälet, blir som en sammanhållen helhet. Annars kunde man ju tänkt sig att det skulle kännas som att de skriver i var sitt parallellt spår och att berättelsen alltså inte blir en utan två. Inte en berättelse utan två. Nu samtalar författarna istället av och till med varandra över kapitlen. Allt med olika tilltal och med olika vinklingar förstås, men läsaren ser och uppfattar en helhet.

Men om temat, som jag uppfattar det, känns igen sedan tidigare, så kan man ju som läsare fråga sig varför de skrivit ytterligare en bok. Tillför den här något annat och nytt? Ja, det tror jag man kan säga. Eller rättare sagt: det tycker jag.

Deras tidigare böcker om barndom, föräldrar, skilsmässor, fruar, egna barn – dvs. om livet som det blev – är skönlitterära med den frihet det innebär. I Tid skriver man utan skyddsnät. Föräldrarna är mycket påtagligt deras egna liksom barnen och fruarna. Skilsmässan – denna psykologiska marianergrav för en av författarna - är föräldrarnas. Om detta, och mer därtill, skriver Eklund och Schulman personligt, allvarsamt och reflekterande. Deras upplevelser blir på det sättet inte bara deras egna utan kan också bli läsarens, dvs. om läsaren tillåter sig samma rannsakande attityd till sitt eget liv som författarna har till sina. ”Det Eklund skriver om sina föräldrars skilsmässa” kan läsaren fråga sig ”har det bäring på mitt eget liv? Och i så fall hur? Och varför?”.

Själv har jag upplevt två skilsmässor. Den ena var lätt för mig därför att ett annat liv genom den kunde bli möjligt. Den andra var som att falla genom det svarta hålet och paradoxalt nog bara ha mörkret att hålla sig (kvar) i. Men tiden gick, som den alltid gör. Och en ny, bra framtid blev åter möjlig.

Boken är välskriven, välformulerad och genomtänkt. Man kan som läsare notera en skillnad mellan de två författarna i både stil och sätt att närma sig sina frågor, vilket är bra. Jag tycker man då förstår att boken är både gemensam och individuell. Eklund/Schulman ställer sig i stort samma frågor, men svaren varierar både till sin uttrycksform och sitt innehåll. Detta visar, menar jag, att de tar läsaren på allvar och man inser att man har en bok i sin hand som är skriven av två intelligenta och analyserande författare som brottas med frågeställningar som är viktiga för dem. Och som just därför kan bli viktiga också för den eftertänksamme läsaren.

Det vilar ett stort allvar över boken. Borta är Schulmans tidigare pajaseri och hånfulla kommentarer om alla och envar. Borta är Eklunds alldeles konkreta pissande på tidningen Filter. Kvar är insikten att vi här läser om den skapande, intelligenta och känsliga människans ständigt pågående kamp för att hitta rätt bland de grynnor som liv och levande kan kasta ut; en kamp för att landa rätt för sin familj och för sig själv; en kamp för överlevnad trots den ballast som barndomen kan ha gett.

Låter detta patetiskt? Kanske. Men jag läser denna bok, som alla andra böcker, med mina personliga läsglasögon på och med mina egna erfarenheter i botten.

Eklund skriver på ett ställe, och Schulman kommenterar det på ett annat, att han på en konsert med Dylan satt så nära scenen att han såg att Dylan, som inte sällan betraktas som en stenstod på scen, faktiskt dansade sig genom hela konserten. Men med små, små steg – osynliga för den som satt bara lite längre bak än Eklund. Detta gav honom en helt annan bild av Dylan och hans artisteri. Dylan levde. På motsvarande sätt menar jag att Tid kan ge den intresserade läsaren en annan bild av Eklund och Schulman. Om man vill. Och om man sätter sig tillräckligt nära texten. För i den här boken dansar de för den som vill och orkar se. Och blundar läsaren ser man kanske också sig själv dansa med de små stegen. Små men fullt synliga. Jag tror det i vart fall.

Jag gav Tid fem stars av fem i betyg. Och kom i håg, bäste ev. läsare, att livet inte är kronologiskt. Det expanderar i alla riktningar. Ungefär som universum!