Aris Fioretos - Mary.

Aris Fioretos är född i Göteborg 1960 men, förstås, uppväxt i Lund. Pappan är grek, professor i medicin, och mamman är från Österrike och gallerist. Han har studerat i Paris, Yale och Stockholm och disputerade här i Stockholm 1991. Nu är han docent i litteraturhistoria, professor i estetik, författare, redaktör för litterära verk och översättare. Och säkert mer därtill. Han skriver regelbundet på DN Kultur. Prisbehängd är han också, både i Sverige och utomlands, och tillika medlem i olika utländska akademier. Har gett ut drygt 10 böcker på svenska, och blivit översatt till bl.a. tyska engelska, franska och grekiska. Varit Augustprisnominerad redan år 2009 och också nu i år för Mary. Varit värd för Sommar en gång.

Ovän med Horace?

Han borde alltså vara ganska så välkänd i de sk stugorna. Men visst känns det som att han fortfarande är ganska så anonym? Frågar jag i första hand mig själv men också er, mina ev. läsare av denna blogg. Och detta gör jag trots att jag själv genom åren läst sex av hans romaner. Men varav flera, det måste jag dessvärre medge, varit svårartat svårtuggade. Det är väl egentligen bara de tre senaste som jag verkligen uppskattat och läst med stor behållning, dvs. Den siste greken, Halva solen och den nu aktuella Mary.

Men jag har hur som helst ibland frågat mig varför han inte sitter i Svenska Akademien. Är han ovän med Horace? Meriterad som få borde han ju vara.

Nå. Men nu till Mary, Aris Fioretos´ senaste bok, en bok som han samma dag som detta skrivs också blev Augustprisnominerad för – för andra gången. Första gången var, som nämnts, 2009 för Den siste greken. Den gången gick priset till Steve Sem-Sandberg för De fattiga i Lódz. Vi får väl se hur det går nu. Men vinner gör väl antingen lågoddsaren Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri eller högoddsaren Bli som folk av Stina Stoor. Kom i håg var ni läste det först … ;)

Här står de nominerade. (Ser ni Eva Lindström? Nominerad för elfte gången). 

I boken får vi följa Mary, en 23-årig arkitekturstuderande, som lever i ett mer eller mindre löst, eller i vart fall relativt nytt, förhållande med den radikale Dimos, som är en av ledarna för en pågående studentrevolt i den namnlösa staden i det namnlösa landet. Att staden är Aten och landet Grekland och tiden runt 1973 är dock uppenbart. Som så ofta är den unga intelligentsian spjutspetsen som är riktad mot diktaturens dödkött. Som så ofta kämpar dess hantlangare emot. Som så ofta kräver en sådan kamp sina offer. Tiden Fioretos beskriver i boken är den när det ännu inte är uppenbart att diktaturen kommer att falla. När det står och väger.

Mary grips av säkerhetspolisen. Hon skulle antagligen kunnat klara sig undan om hon bara berättat att hennes föräldrar på lite olika nivåer tillhör samma polis, men av stolthet och starkt integritet men antagligen också av ett slags ungdomligt övermod, säger hon inget. Hon tror och hoppas att hon ska bli släppt. Hon tror och hoppas att detta är sättet för henne att rädda Dimos. Men nu räcker inte tro och hopp. Efter en tid fylld av övergrepp och våld – men också med stark solidaritet mellan de fängslade - i säkerhetspolisens lokaler, förs Mary tillsammans med ytterligare fem kvinnor, och ett barn, till en av de fruktade fängelseöarna. Syftet är att kvinnorna skall göra cellerna i ordning för de kommande interner som makten räknar med ska komma dit till följd av den pågående revolten. Det är här vi får följa Marys kamp för sin övertygelse. Det är här diktaturens kreatur, dess hantlangare, visar sitt rätta ansikte gentemot de kvinnliga fångarna. Tiden där präglas av våld och övergrepp. Men också här kommer det att växa fram en solidaritet inte bara mellan kvinnorna utan också mellan Mary och någon eller några av de som är anställda på fängelset. Det är nu som frågan om vem som bestämmer över ett liv kommer att behöva formuleras.

Mary är gravid. Hon blev det i en lycklig förälskelsens, men också – som hon nu tänker - oförsiktighetens stund. Dimos vet inget. Hon håller också graviditeten hemlig både när hon sitter i säkerhetspolisens lokaler och när hon kommer till ön. Så länge det nu går. När detta till slut inte lägre är möjligt kommer hon att ställas inför ett val, formulerat av fängelsekommendanten – att berätta vem hon är, vem fadern är eller att tvingas lämna bort barnet sedan det fötts. Men hon vägrar att böja sig, vägrar att berätta vem hon är, vägrar att ange Dimos. Vägrar att berätta vem föräldrarna är.

Det beslut hon då tar är det svåraste och grymmaste som går att föreställa sig. Hennes straff för detta blir en internering i total enskildhet utan möjlighet till samtal och närvaro med de övriga fångarna. Nu skriver hon, på av kvinnorna insmugglade papperslappar av olika slag, sitt svar till Dimos på en fråga från honom, i en tid när lyckan fanns, hur man skall kunna hitta in till hennes innersta, för att förstå vem hon är, för att hitta nycklarna till henne. Det blev sju frågor, sju nycklar. Sitt svar lägger hon i en ask som hon gömmer och som skall hämtas av en solidarisk anställd för att lämnas till Dimos.

Om hon inte kommer att kunna göra det själv. Om hon till slut skulle duka under för det manliga våldet.

I början av berättelsen är hon formad som en knuten näve jubel. I slutet – efter övergrepp, nederlag, osäkerhet – som en knuten näve kamp. Och med insikten att i denna knutna näve finns framtiden och solidariteten mellan människor.

Jag gav denna starka och angelägna bok fem stars av fem. Den känns viktig att läsa i dessa tider där de lyfta champagneglasen och de kastade brandbomberna tycks ha ersatt tron på att ett gemensamt arbete, en gemensam kamp kan rasera rasisternas försök att bygga murar mellan människor och det fortfarande går att lyfta fram anständigheten som att alternativt sätt att leva.

Fioretos´ språk är vackert, klart och verkligen imponerande i denna berättelse om sorg, vrede, besvikelse men också, paradoxalt nog, hopp. Den grekiska diktaturen föll, det vet vi. Vi vet också att det i dag och i morgon överallt finns knutna nävar jubel.