Johanna Olausson - Kartografiskt.

En bild säger mer än 1000 ord, hävdas det. Sant eller inte, så skall jag nu skriva något mycket kort om just bilder. Nämligen de som Johanna Olausson gett ut i tavelboken Kartografiskt.

J.

Det är förlaget Pagina som gett 20 grafiska motiv av fr. Olausson och där hon genom att föra in kartor i dessa skapat originella svart-vita blad. Motiven är främst fåglar och ädelstenar men också bl.a. en ståtlig cervus elapus, dvs. Skånes landskapsdjur kronhjorten.

Syftet med att ge ut bladen i en sk tavelbok är att de – försiktigt förstås – kan rivas ut för att sedan ramas in och hängas upp på väggen. Ett av motiven pryder redan mitt arbetsrum. Det måste, bäste okände läsare av denna blogg, bara vara en tidsfråga innan också du har ett av motiven på en av dina väggar. Och gett bort ett annat till gamle farfar, ett tredje till hjärtevännen, ett fjärde till faster Ulla eller vem du nu vill glädja lite. Sen får det vara nog - resten behåller du själv, förstås. 

Nu skriver förlaget på omslagets baksida bl.a. att fr. Olausson ”är ett nytt stjärnskott på den svenska illustratörshimlen” och att hon åstadkommit ”fantasifulla motiv av sällan skådat slag”. Överord? Nja, det tycker jag inte. Men tvekar du, så gå in på någon fysisk bokhandel och bläddra lite i boken eller, om du råkar bo i Göteborg, kika på de blad som satts upp på Stadsbiblioteket. (Detta är väl den enda fördelen med att bo i Göteborg?).

Nå. Kan man ge en tavelbok betyg på samma sätt som en roman? Självklart. Jag ger Kartografiskt fyra stars av fem i betyg. Köper du den inte, så blir vi ovänner …

Nu är ju Johanna Olausson en ung dam och finns därför också på nätet. Pröva att gå in på johannaolausson.se där du kan se ett antal av hennes illustrationer. 

Glimmingevatten. Bäst att titta på. Tycker den välklädde pensionären. 

Anna Fock - Absolut noll.

Absolut noll är Anna Focks debutroman och kom 2013. För den fick hon två mycket välrenommerade pris - både Sveriges Författarförbunds Katapultpris och Borås Tidnings Debutantpris.

Fru Fock. 

Fock ger oss i boken en beskrivning av den homosexuella kulturen i Sankt Petersburg mot en fond av det allmänna förfallet i Putins Ryssland. Trots en tillvaro präglad av ensamhet, utsatthet, våld, alkoholism och droger visar hon oss att det mot alla odds kan finns ett liv också för den homosexuelle mannen som bygger på kärlek och  lycka. Om man har tur, vill säga.

Men vägen dit går hela tiden på undergångens rand. Det är inte precis de ljusa vårkvällarnas stillsamma poesiaftnar som vi läser om i Focks bok.Tvärtom. Det är fylla, slagsmål, mord, fattigdom och där det inte heller mellan dessa de mest utsatta finns någon egentlig lojalitet och gemenskap, mer än möjligen under timmarna i den slutna gay-kulturens rum. Normaltillståndet för männen tycks vara våld och förtryck. Dessutom lever de alla i slagskuggan av aids-hotet.

Och ändå vill dessa homosexuella män – de ”ljusblå” som de kallas – förstås bara samma sak som alla vi andra. Man vill ha trygghet, kärlek, trohet och att leva med värdighet. Vissa finner mot alla odds en sådan tillvaro. Andra inte.

För – för de flesta tycks ingen försoning finnas vare sig i livet eller döden.

Jag gav denna debutroman tre fyra stars av fem i betyg. Ett gott betyg, således.
(Efter att romanen snurrat runt lite i huvudet efter läsningen så kom jag fram till att tre stars var ett lite väl snålt betyg. Så kan det gå). 

Tidskriften Respons nr 6/2015.

Det är en glädje att konstatera att tidningen RESPONS, som är en ”recensionstidskrift för humaniora och naturvetenskap” håller stilen. Den blir inte bättre och bättre. Den har varit bra redan från start. Varje nummer är fullmatat och också nästan rakt igenom läsvärt. Nästan – det vore ju orimligt att begära att varje sida i en tidskrift av den här karaktären skulle omfamnas av alla läsare. Vi talar nämligen inte om slätstrukna, välvilliga recensioner av ett slags dussinlitteratur utan om gedigna artiklar om intressanta och viktiga böcker skrivna av inom de olika ämnesområdena välrenommerade författare.

Tidningsläsare. Staty av Sven Lundqvist. Står utanför S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Vist läser de Respons. Visst.

(Den som vill läsa lite mer om själva tidningen och av någon anledning inte har möjlighet att springa in till någon sk välsorterad affär, kan ju alltid börja med att gå in på hemsidan: http://tidskriftenrespons.se/. Varför inte också läsa en aktuell intervju med Kay Glans, chefredaktör för Respons: http://ragnarsoderbergsstiftelse.se/node/941).

Jag har just avslutat läsningen av förra årets sista nummer och vill här bara peka på en enda text som tillhör de som jag tycker är särskilt läsvärda.

”Atticus Finch och det amerikanska dilemmat”

(Ang. Harper Lees två böcker och skriven av Marie Cronqvist: http://tidskriftenrespons.se/article/atticus-finch-och-det-amerikanska-dilemmat/ ).

Här blir det trist nog mycket tydligt varför en aldrig så välmenande amatör som jag själv hamnar i surt bakvatten jämfört med när en mer insatt och mer påläst akademiker av facket skriver en text. Men vad ska man göra åt det kan man undra. Inget, antagligen. (Om man inte vill lägga sig ner och dör …). http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/08/harper-lee-stall-ut-en-vaktare.html

Och med detta har jag, mina ev. läsare av denna blogg, alltså lagt en hel det annat intressant åt sidan för er att upptäcka själv – bl.a. en recension av antologin ”Varken bildning eller piano” som ställer frågan om borgerligheten vantrivs i kulturen. Jag vet vad jag sedan länge misstänkt själv. ;)

Senaste numret. 

Klas Östergren - Samlade noveller.

Klas Östergren, den flitige, fyller i februari 2016 60 år, vilket jag tror överraskar inte bara mig utan också honom själv. Därmed har han ju bara 15 år kvar till den av den fd Reinfeldt påbjudna nya pensionsåldern, vilket ju får anses vara bra för Östergrens läsare. Givet således att han har sina hjärnceller intakta liksom sin skapande förmåga och dessutom nya färgband till sin Facit Privat. Men varför skulle han inte ha det? Själv får jag kanske se fram mot att någon yngre medmänniska sitter på min sängkant på demensboendet Ljusa Hoppet och läser hans sista bok för mig. Den som måste sluta med orden ”Frid broder. Gläd dig. Snart ska du omfamnas av det stora mörkret. Du har inget att dö för, men har haft en hel del att leva för. Du som jag” lägger han kanske till ”och alla andra vettiga människor”. Så sant, hinner jag tänka, innan proppen går. Till min läslampa, alltså.

Flitig påstod jag att han är. Och det är sant. Hans bibliografi, om man räknar in också en handfull samlingsutgåvor, omfattar ca 30 verk. Han har skrivit ett antal filmmanus. Han har översatt bl.a. Ibsen och JD Salinger. För allt detta, och säkert mer därtill, är han prisbemängd som få och har också vederfarits den största äran en svensk författare kan få – och då tänker jag inte på att få vara värd för pratprogrammet Sommar … - nämligen att sitta på en av stolarna i Svenska Akademien. Inte illa pinkat om ni frågar mig.

Strax före jul kom han ut med sin senaste bok – Samlade noveller. En tegelsten på 680 sidor. Här har förlaget ställt samman, som det står på baksidans text, ”allt vad Klas Östergren skrivit i det kortare formatet”. För den trogne Östergrenläsaren – och dit får man, bäste ev. läsare av denna text, räkna er okände bokbloggare – känns mycket igen och det hjälper inte mig att förlaget har blandat gammal och nytt och att allt detta då är ”uppställt i en ny ordning, som förhoppningsvis kommer att få även den inbitne Östergrenläsaren att se oväntade förbindelser mellan texterna”. Så kan man ju säkert hoppas, även om det inte direkt gällde mig. Men det är en under alla förhållande sann njutning att ha dessa texter samlade och tillgängliga för läsning närhelst andan faller på. Och detta oavsett om man är inbiten eller ännu obiten Östergrenläsare. Så är det.

Men är allt bra då? Ja. Och nej. På de här knappa 680 sidorna finns det förstås longörer, märkligt vore det ju annars. Men den författare som kan skriva rader som t.ex. ”Såvitt bekant är det bara två personer som tagit del av detta drama i sin helhet. Den ene är, allt sedan dess, föremål för sluten psykiatrisk vård. Den andra är jag” eller … nej, det blir bara löjligt att delge er, mina okända ev. läsare, en massa citat. Men boken är ovärderlig i många avseenden – t.ex. om man vill lära känna kvinnorna i Paris, eller veta nåt om vädret i Skåne eller när det ibland, fast bara sällan förstås, kan passa med ett glas sodavatten.

Köp och läs, är mitt råd. Nu begick jag ju alla heta älskares vanliga misstag – att vilja ha allt genast – och plöjde boken i ett svep från första sidan till sista. Ett annat sätt att närma sig boken är förstås att beta av den styckevis. Då varar den inte bara längre. Säkert kan ni också, särskilt om ni inte redan är en Östergrenälskare, hitta en och annan egen pärla att grunna på i efterhand. Sådana som jag och säkert andra med mig kanske bara svirrar förbi i vårt övermod. Vi kan ju redan allt, tror vi.

Men hur ni än gör, så kommer ni ju hursomhelst alltid till sista sidan. Och då menar jag bakre omslaget. Det främre är ett porträtt på författaren av Stig Claesson. Det bakre är denna oljemålnings bakstycke. Det betyder, menar jag, att ni - om ni så vill - för er egen blick kan ersätta porträttet med er alldeles egen bild av den bästa novellen i boken. Slut ögonen och måla i era egna färger och på ert eget sätt upp berättelsen Med stövlarna på eller Nytt ljus genom gamla gluggar eller Giganternas brunn eller Ge mig lite sodavatten eller …. eller varför inte hela djävla boken? Text kombinerad med en sådan inre bild ger läsningen en alldeles egen dimension. Vet jag.

Nu har jag på senaste tiden läst eller ibland läst om en hel del av Östergren, förutom Samlade noveller. Jag tänker då på Twist, Den sista cigaretten, Gentlemen och Gangsters. Den som vill, och orkar, kan läsa mina kommentarer till dessa böcker genom att klicka på länken nedan:

Twist: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/04/klas-ostergren-twist.html

Den sista cigaretten: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/03/klas-ostergren-den-sista-cigaretten.html

Gentlemen och Gangsters:http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/11/klas-ostergren-gentlemen.html

Men Samlade noveller, vad tyckte jag själv om den boken då? Ja, mitt betyg får bli det vanliga när jag läst något av Östergren – fem stars av fem. Det kan inte hjälpas. ;)