Svensk poesi - Daniel Möller och Niklas Schiöler (red)

Att läsa poesi eller lyrik är inte riktigt min påse, lite skadad som jag är av en Caligula på gymnasiet – skolans bäste lärare. Den bäste läraren på att slå folk i huvudet med sin lärdom, sin ilska och sina egna stukade drömmar. Han var disputerad, fick vi veta redan första lektionen. Visserligen fanns det fler disputerade kollegor på skolan (så var det otroligt nog på den tiden; den sk gamla goda ...) och inte bara lille Caligula, men i hans fall var det ett nederlag. Att sluta sin yrkesbana som adjunkt – om än på den fina skolan i den lilla akademiska bondbyn – var inte vad han hade hoppats på. Men så blev det. Och sin frustration tog han ut på oss elever och i första hand på de kvinnliga, förstås.

En annan Caligula

Men vi överlevde alla. Tiderna var sådana att alla auktoriteter skulle vältas och även lille Caligula vältes undan. Men han satte spår, den djävulen. Och det gäller i första hand mitt intresse för just poesi. Märkligt att det kan märkas så många decennier efteråt. Men den riktiga glädjen, glöden och igenkännandet saknas för min del. Den glädje jag känner för prosan. Ack ja, underliga är inte bara vår herres vägar utan också de spår som sattes eller inte sattes när den ljusnande framtid var vår och hoppet fortfarande var vår vän. Hurra! Och, som det står i den mer okända vers två av studentsången

Se vår moder hugstor och skön

manar till bragd som i fornstora dar,

vinkar med segerns och ärans lön,

men den skörd utan strid man aldrig tar.

Aldrig slockne då

känslans rena brand,

aldrig brista må

vår trohets helga band,

så i gyllene frid som i strid.

Liv och blod för vårt fädernesland!

Liv och blod för vårt fädernesland!

Hurra!

Och jag såg Caligula vifta med den nu nästan gula mössan. Säkert grät den djävulen också. ”Liv och blod för vårt fädernesland”.

Nå. Nu har jag ju ändå, ser jag i mitt bibliotek, drygt fyra hyllmeter lyrik av det mest skiftande slag, om än mest samlingsvolymer av i första hand våra svenska nationalklenoder – somligt utgivet alldeles nyligen trots kulturskymningen i fosterlandet (t.ex. Aspenström, Sonnevi och Tranströmer), annat tillhör standardverk av de av våra poeter som ingen kommer förbi och som väl ges ut lite då och då, men jag har också ett par samlingsverk som getts ut av Bra Böcker under titeln Bra Lyrik. Detta är en kulturgärning som säkert många har glömt, men jag har flera av dessa verk – t ex Elmer Diktonius samlade produktion i ett band. Vem minns honom? Det är knappt jag gör det själv, måste jag erkänna.

För så är det – somligt i dessa fyra hyllmeter har jag läst annat inte; somligt har jag läst noga och flera gånger annat bara en och annan rad; somligt samlar alltså bara damm annat alltså inte. Något som inte samlar damm är en praktutgåva av Shakespeares samtliga sonetter illustrerade av Ulf Lundell. Det är en bok att ta fram när hjärtat kramas av tidens eller livets ishand. Underbara illustrationer och varje sonett återgiven på både engelska och svenska i Sven Christers Swahns översättning. Det är inte mycket jag fullt ut förstår, men jag säger som Lundell i ett förord Thank you, Willie!

Det här blev ju långt som fan och ännu har jag inte kommit till den bok jag tänkt skriva om från början. Men håll ut – strax är vi där.

För såhär är det: har man lite svårt att orientera sig i lyriken och inte riktigt själv känner var man skall börja eller sluta,så finns ju alltid antologierna. Någon annan med kunskaper och omdöme har samlat det bästa av det bästa och lagt fram det till dig och mig som på ett gyllene fat. Ett par sådana verk har jag, som så många andra, också. De är förvillande lika, måste jag säga. Och heter nästan likadant: Levande svensk dikt (två olika), Svensk dikt, Lyriska klenoder, Levande svensk poesi och Lyrikboken. Samtliga under redaktörskap av kända profeter och/eller profiler. Och samtliga läsvärda och värda all beundran.

(Sen har jag också en bok som utan tvivel kan klassas till skämskuddeutgivningen. Lasse Berghagen har valt favoriter ur den svenska lyriken, närmare bestämt – om jag räknade rätt – 44 stycken. Varav fyra av honom själv).

Nu har det kommit ut en ny poesiantologi. Den heter Svensk poesi och med Daniel Möller och Niklas Schiöler som redaktörer. Det är en mäktig bok på över 1000 sidor, 650 dikter och med en spännvidd på 1 500 år. Mycket känns ju igen från andra antologier, märkligt vore det ju annars, men det finns ändå vissa viktiga skillnader. De kvinnliga poeterna har fått större plats, liksom den finlandssvenska poesin men också - lite våghalsigt eller kanske modigt - en hel av de samtida poeterna.

Detta är en viktig bok som kommer att bli ett under lång tid bestående standardverk och som jag starkt vill rekommendera för både poesiälskaren och oss andra. Här får vi vi en viktig överblick av det mesta som skrivits från de bekanta runstenarna till de för många mer obekanta dagsaktuella diktarna. Den sista dikten i antologin är skriven av aktuella Athena Farrokhzad. Att ge den annat än fem stars av fem i betyg är ju helt omöjligt. Formgivare är den utmärkta Nina Ulmaja.

Och vad har jag, mannen som inte läser poesi, i min hand just nu om inte Bodil Malmstens Samlade dikter. Men om den får någon annan skriva. 

 

Lina Hagelbäck - Violencia och hennes far.

För ett par år sedan läste jag Violencia av Lina Hagelbäck. Om den skrev jag då på den nu skandaliserade boksiten Boktipset följande: ” I en prosalyrisk kortroman - eller är det kanske en lång dikt? - ger Hagelbäck oss en beskrivning av två helt olika men samtidigt lika kvinnors - eller är det kanske bara en? - korta tid tillsammans. Hon skriver med ett flödande språk fullt av nyskapande ord och meningar. Det är ständigt fascinerande, ständigt skrämmande, ständigt obegripligt. Så till slut måste jag ställa frågan till mig själv: ´Är detta en ny Camera Obscura?`. Ja, jag vet inte. ” Jag gav i vart fall boken fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

Fru Hagelbäck. Som ser saker du och jag inte omedelbart ser.

(Varför skandaliserad? Jo, för bara ett par dagar sedan kom det fram att Boktipset medvetet eller omedvetet upplåter siten till att låta medlemmar – eller i vart fall sådana som registrerat sig som medlemmar – att konsekvent ge böcker som inte är utgivna av Bonniers extremt låga betyg är utgivna det lilla Reko förlag positiva betyg (en av dessa sk kritiker betygsatte över 40 böcker på 10 minuter!) och sedan klistra in dessa omdömen på Adlibris egen site, dvs. hemsidan där vi vanliga dödliga då kan läsa dessa omdömen inför en ev. beställning av boken. Bonniers äger Adlibris som äger Boktipset. Så kan det gå när någons omdöme sviktar. Men skäms denne någon? Den som vill läsa mer om detta kan gå in på www.boktugg.se eller läsa en kommentar av Jonas Thente i DN av den 7 maj). 

Nå. När jag började läsa Violencia och hennes far av samma författare, undrade jag faktiskt till en början om jag inte läste om den förra boken. Märkligare saker har ju hänt. Vi har samma huvudperson, samma både vackra och obegripliga språk, samma både raka och invecklade meningsbyggnad, samma både tydliga och otydliga story. Samma katt. Men för all del också ett par nya, inte alls oviktiga, personer.

Tänk er alltså då en text där språket understundom - eller nästan genomgående - är svårt att förstå, meningsbyggnaden invecklad och själva storyn inte direkt glasklar. Vi pratar visserligen om en spatiöst satt roman på bara 150 sidor, men frågan om vad man som läsare orkar med att läsa infinner sig raskt.

Gör man då det – dvs. klarar av att läsa vidare? Ja. Om detta är läsarens eller författarens förtjänst är inte lätt att veta. Eller är det bådas kanske? Jag bryr mig inte längre heller om detta skulle vara en ny gyllenstensk Camera Obscura eller inte. För det är ju faktiskt så att man som läsare kan attraheras av en text som glider fram på obegriplighetens svartröda släta yta. Snart, tänker man, stoppar det upp. Snart, tänker man, har Hagelbäck hällt lite sand på den vackra ytan som gör att läsaren faller framstupa - och allt skakas om som i ett kalejdoskop och en oväntad bild träder fram inför ens inre; en bild som gör att sammanhanget klarnar.

När Hagelbäck skakat lite på sitt kalejdoskop. 

Men icke. Eller nästan icke. Ibland. Men lyckligtvis inte för ofta.

Jag sliter fram ett av hotellets brevpapper och skriver: ”Ursinnet rasar genom sin egen tyngd. Meningar skall slås ner i marken, i de dödas kylrum. Min far är inte min far. Min mors kropp är vidbränd. Jag uthärdar inte det här fängelset ...” och kastar sedan papperet på golvet, ser fars härjade ansikte för mig, ärren och gamfläckarna på halsen. Hålögdheten, det tunna grå håret som en gång var svart och tjockt, den böjda kroppen – jag berörs. Så får det inte vara. Jag häller mer vin på bröllopsklänningen. De sist av Esras dikter har jag med mig. Genom en slöja av utmattning läser jag: ”Det är en konst att stå still, bestå av ett enda tuschstreck. En karta vet ingenting om verkligheten. Om det nu finns en, eller tre, verkligheter, obalanser. Surrealisten sover vidöppen. Akta dig för leenden, lyssna till hyenorna, tro på deras söndervittrade tänder. Sky den trygga cirkel som saknar början och slut”. Nu dricker jag rom, hans favoritdryck. Ja, han älskar att inte vara närvarande när han har behövts, Men nu har jag sökt upp honom. (Jo, jag är medveten om att man gör Hagelbäck en otjänst genom att rycka ett citat ur ett sammanhang som bara hon som författare och jag som läsare ser).

”Surrealisten sover vidöppen”. Vidöppen sitter också jag som läsare och låter allt obegripligt och begripligt landa i mitt inre. Somligt skits väl ut samma kväll. Men annat inte. För det är just så som den goda litteraturen når mig och dig. När tankens och fantasins räckvidd står på spel (eller är vidöppen om man så vill). När man kommer till sista sidan med livet i behåll.

Som i Violencia och hennes far, som därför måste få fem stars av fem i betyg. Läs den och gläds över både din och Hagelbäcks förmåga.