Lina Hagelbäck - Violencia och hennes far.

För ett par år sedan läste jag Violencia av Lina Hagelbäck. Om den skrev jag då på den nu skandaliserade boksiten Boktipset följande: ” I en prosalyrisk kortroman - eller är det kanske en lång dikt? - ger Hagelbäck oss en beskrivning av två helt olika men samtidigt lika kvinnors - eller är det kanske bara en? - korta tid tillsammans. Hon skriver med ett flödande språk fullt av nyskapande ord och meningar. Det är ständigt fascinerande, ständigt skrämmande, ständigt obegripligt. Så till slut måste jag ställa frågan till mig själv: ´Är detta en ny Camera Obscura?`. Ja, jag vet inte. ” Jag gav i vart fall boken fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

Fru Hagelbäck. Som ser saker du och jag inte omedelbart ser.

(Varför skandaliserad? Jo, för bara ett par dagar sedan kom det fram att Boktipset medvetet eller omedvetet upplåter siten till att låta medlemmar – eller i vart fall sådana som registrerat sig som medlemmar – att konsekvent ge böcker som inte är utgivna av Bonniers extremt låga betyg är utgivna det lilla Reko förlag positiva betyg (en av dessa sk kritiker betygsatte över 40 böcker på 10 minuter!) och sedan klistra in dessa omdömen på Adlibris egen site, dvs. hemsidan där vi vanliga dödliga då kan läsa dessa omdömen inför en ev. beställning av boken. Bonniers äger Adlibris som äger Boktipset. Så kan det gå när någons omdöme sviktar. Men skäms denne någon? Den som vill läsa mer om detta kan gå in på www.boktugg.se eller läsa en kommentar av Jonas Thente i DN av den 7 maj). 

Nå. När jag började läsa Violencia och hennes far av samma författare, undrade jag faktiskt till en början om jag inte läste om den förra boken. Märkligare saker har ju hänt. Vi har samma huvudperson, samma både vackra och obegripliga språk, samma både raka och invecklade meningsbyggnad, samma både tydliga och otydliga story. Samma katt. Men för all del också ett par nya, inte alls oviktiga, personer.

Tänk er alltså då en text där språket understundom - eller nästan genomgående - är svårt att förstå, meningsbyggnaden invecklad och själva storyn inte direkt glasklar. Vi pratar visserligen om en spatiöst satt roman på bara 150 sidor, men frågan om vad man som läsare orkar med att läsa infinner sig raskt.

Gör man då det – dvs. klarar av att läsa vidare? Ja. Om detta är läsarens eller författarens förtjänst är inte lätt att veta. Eller är det bådas kanske? Jag bryr mig inte längre heller om detta skulle vara en ny gyllenstensk Camera Obscura eller inte. För det är ju faktiskt så att man som läsare kan attraheras av en text som glider fram på obegriplighetens svartröda släta yta. Snart, tänker man, stoppar det upp. Snart, tänker man, har Hagelbäck hällt lite sand på den vackra ytan som gör att läsaren faller framstupa - och allt skakas om som i ett kalejdoskop och en oväntad bild träder fram inför ens inre; en bild som gör att sammanhanget klarnar.

När Hagelbäck skakat lite på sitt kalejdoskop. 

Men icke. Eller nästan icke. Ibland. Men lyckligtvis inte för ofta.

Jag sliter fram ett av hotellets brevpapper och skriver: ”Ursinnet rasar genom sin egen tyngd. Meningar skall slås ner i marken, i de dödas kylrum. Min far är inte min far. Min mors kropp är vidbränd. Jag uthärdar inte det här fängelset ...” och kastar sedan papperet på golvet, ser fars härjade ansikte för mig, ärren och gamfläckarna på halsen. Hålögdheten, det tunna grå håret som en gång var svart och tjockt, den böjda kroppen – jag berörs. Så får det inte vara. Jag häller mer vin på bröllopsklänningen. De sist av Esras dikter har jag med mig. Genom en slöja av utmattning läser jag: ”Det är en konst att stå still, bestå av ett enda tuschstreck. En karta vet ingenting om verkligheten. Om det nu finns en, eller tre, verkligheter, obalanser. Surrealisten sover vidöppen. Akta dig för leenden, lyssna till hyenorna, tro på deras söndervittrade tänder. Sky den trygga cirkel som saknar början och slut”. Nu dricker jag rom, hans favoritdryck. Ja, han älskar att inte vara närvarande när han har behövts, Men nu har jag sökt upp honom. (Jo, jag är medveten om att man gör Hagelbäck en otjänst genom att rycka ett citat ur ett sammanhang som bara hon som författare och jag som läsare ser).

”Surrealisten sover vidöppen”. Vidöppen sitter också jag som läsare och låter allt obegripligt och begripligt landa i mitt inre. Somligt skits väl ut samma kväll. Men annat inte. För det är just så som den goda litteraturen når mig och dig. När tankens och fantasins räckvidd står på spel (eller är vidöppen om man så vill). När man kommer till sista sidan med livet i behåll.

Som i Violencia och hennes far, som därför måste få fem stars av fem i betyg. Läs den och gläds över både din och Hagelbäcks förmåga.