Svensk poesi - Daniel Möller och Niklas Schiöler (red)

Att läsa poesi eller lyrik är inte riktigt min påse, lite skadad som jag är av en Caligula på gymnasiet – skolans bäste lärare. Den bäste läraren på att slå folk i huvudet med sin lärdom, sin ilska och sina egna stukade drömmar. Han var disputerad, fick vi veta redan första lektionen. Visserligen fanns det fler disputerade kollegor på skolan (så var det otroligt nog på den tiden; den sk gamla goda ...) och inte bara lille Caligula, men i hans fall var det ett nederlag. Att sluta sin yrkesbana som adjunkt – om än på den fina skolan i den lilla akademiska bondbyn – var inte vad han hade hoppats på. Men så blev det. Och sin frustration tog han ut på oss elever och i första hand på de kvinnliga, förstås.

En annan Caligula

Men vi överlevde alla. Tiderna var sådana att alla auktoriteter skulle vältas och även lille Caligula vältes undan. Men han satte spår, den djävulen. Och det gäller i första hand mitt intresse för just poesi. Märkligt att det kan märkas så många decennier efteråt. Men den riktiga glädjen, glöden och igenkännandet saknas för min del. Den glädje jag känner för prosan. Ack ja, underliga är inte bara vår herres vägar utan också de spår som sattes eller inte sattes när den ljusnande framtid var vår och hoppet fortfarande var vår vän. Hurra! Och, som det står i den mer okända vers två av studentsången

Se vår moder hugstor och skön

manar till bragd som i fornstora dar,

vinkar med segerns och ärans lön,

men den skörd utan strid man aldrig tar.

Aldrig slockne då

känslans rena brand,

aldrig brista må

vår trohets helga band,

så i gyllene frid som i strid.

Liv och blod för vårt fädernesland!

Liv och blod för vårt fädernesland!

Hurra!

Och jag såg Caligula vifta med den nu nästan gula mössan. Säkert grät den djävulen också. ”Liv och blod för vårt fädernesland”.

Nå. Nu har jag ju ändå, ser jag i mitt bibliotek, drygt fyra hyllmeter lyrik av det mest skiftande slag, om än mest samlingsvolymer av i första hand våra svenska nationalklenoder – somligt utgivet alldeles nyligen trots kulturskymningen i fosterlandet (t.ex. Aspenström, Sonnevi och Tranströmer), annat tillhör standardverk av de av våra poeter som ingen kommer förbi och som väl ges ut lite då och då, men jag har också ett par samlingsverk som getts ut av Bra Böcker under titeln Bra Lyrik. Detta är en kulturgärning som säkert många har glömt, men jag har flera av dessa verk – t ex Elmer Diktonius samlade produktion i ett band. Vem minns honom? Det är knappt jag gör det själv, måste jag erkänna.

För så är det – somligt i dessa fyra hyllmeter har jag läst annat inte; somligt har jag läst noga och flera gånger annat bara en och annan rad; somligt samlar alltså bara damm annat alltså inte. Något som inte samlar damm är en praktutgåva av Shakespeares samtliga sonetter illustrerade av Ulf Lundell. Det är en bok att ta fram när hjärtat kramas av tidens eller livets ishand. Underbara illustrationer och varje sonett återgiven på både engelska och svenska i Sven Christers Swahns översättning. Det är inte mycket jag fullt ut förstår, men jag säger som Lundell i ett förord Thank you, Willie!

Det här blev ju långt som fan och ännu har jag inte kommit till den bok jag tänkt skriva om från början. Men håll ut – strax är vi där.

För såhär är det: har man lite svårt att orientera sig i lyriken och inte riktigt själv känner var man skall börja eller sluta,så finns ju alltid antologierna. Någon annan med kunskaper och omdöme har samlat det bästa av det bästa och lagt fram det till dig och mig som på ett gyllene fat. Ett par sådana verk har jag, som så många andra, också. De är förvillande lika, måste jag säga. Och heter nästan likadant: Levande svensk dikt (två olika), Svensk dikt, Lyriska klenoder, Levande svensk poesi och Lyrikboken. Samtliga under redaktörskap av kända profeter och/eller profiler. Och samtliga läsvärda och värda all beundran.

(Sen har jag också en bok som utan tvivel kan klassas till skämskuddeutgivningen. Lasse Berghagen har valt favoriter ur den svenska lyriken, närmare bestämt – om jag räknade rätt – 44 stycken. Varav fyra av honom själv).

Nu har det kommit ut en ny poesiantologi. Den heter Svensk poesi och med Daniel Möller och Niklas Schiöler som redaktörer. Det är en mäktig bok på över 1000 sidor, 650 dikter och med en spännvidd på 1 500 år. Mycket känns ju igen från andra antologier, märkligt vore det ju annars, men det finns ändå vissa viktiga skillnader. De kvinnliga poeterna har fått större plats, liksom den finlandssvenska poesin men också - lite våghalsigt eller kanske modigt - en hel av de samtida poeterna.

Detta är en viktig bok som kommer att bli ett under lång tid bestående standardverk och som jag starkt vill rekommendera för både poesiälskaren och oss andra. Här får vi vi en viktig överblick av det mesta som skrivits från de bekanta runstenarna till de för många mer obekanta dagsaktuella diktarna. Den sista dikten i antologin är skriven av aktuella Athena Farrokhzad. Att ge den annat än fem stars av fem i betyg är ju helt omöjligt. Formgivare är den utmärkta Nina Ulmaja.

Och vad har jag, mannen som inte läser poesi, i min hand just nu om inte Bodil Malmstens Samlade dikter. Men om den får någon annan skriva.